you only live once

Jag stör mig på mig själv.
Alla stör sig på sig själva, men jag lovar, just jag är så där extra ennerverande.
Det är nämligen så att jag har tappat all skrivlust whatsoever. Ärligt talat så var det det enda "fasta" jag hade, jag hade ju alltid mitt skrivande. Och numera drabbas jag av någon sorts skrivarkrampsångest,
jag har läst alldeles för mycket,
för jag ser andras verk och jag märker såklart att min egen irriga fantasi aldrig någonsin skulle kunna släppa ifrån sig något hälften så vackert, grovt, simpelt, stort.
Jag är fast i mitt medelmåttiga sinne. jag får tankar, jag är aldrig tom på idéer, men det låser sig, jag stannar upp, den där meningen den där, var den inte lite väl vag? hur ska jag kunna få fram en åsikt om jag inte kan definiera den? och herregud, hur är det med intelligensen? lyser texten igenom av intellekt? eller skrattar mina vackra nonsensord åt mig när jag inte är uppmärksam? och varför lyckas jag fortfarande inte låta som en av de där romantiserade poeterna jag drömmer om att imitera?

kill your darlings, sägs det. åh det är sannerligen ett av mina favorituttryck. saken är bara den att min darling är hela mitt sätt att skriva. jag ser ju själv hur brutalt jag dödar mina uttryck mina idéer min stil,

och jag inser allt detta nu trots att det pågått i säkert två år,
ja, jag har sakta men säkert tagit kål på min fantasi, min inspiration och min kreativitet.
genom att söka efter just fantasi, inspiration och kreativitet.
jag har läst för mycket.

jag har läst för lite och jag vet för mycket.
vad vet jag? det enda jag vet är att jag ingenting vet, som sokrates en gång uttryckte det. (dvs sokrates filosofen, inte socrates mannenvarshjärtajagkrossadenärhanändåvarigångmedattkrossamitt.)

vissa nätter sitter jag i ett hörn av mitt rum och skriverskriverskriver.
jag brukade läsa hela tiden, men nu är jag uppenbarligen för självupptagen och arrogant för sådant,
numera skriver jag bara,
det enda jag läser påtvingas mig,
jag blir inte klok av det för jag kan inte bli klok på det,
som jag yrande sa till min pojke, du gör mig klok men inte fan blir jag klok på dig,
jag läser inget mer, jag omvandlas till ett icketalande intetsägande imbillskt kreatin.

jag är en bit kludd. en liten dutt intetsägande, icketalande grå häftmassa.