you only live once

Eller det kanske mer är grannarna som bölar. Och inte så gently heller, när de stackarna hör min gura skräna.
Hade i alla fall en sådan där jobbig segdag framför mig imorse så jag bestämde mig för att lära mig spela gitarr. Alltså, det är något jag tagit initiativet till många gånger förut, och det blir liksom inte riktigt av för mitt tålamod försvinner långt innan jag hunnit lära mig någonting. Men idag då. Då satt jag faktiskt i flera timmar, och märkte att jag lärde mig ackord sjukt fort (lärde mig runt 10 st idag) men glömmer de säkert till imorgon. I alla fall. Det gjorde ju att jag kunde lära mig en hel del låtar. Eller, ja. Blev mest inledningen på låtar eftersom det bara är de första sidorna som finns gratis på nätet. MEN nu kan jag introt till Wonderwall, Otherside (Red Hot Chili Peppers, alltså) och Nirvanas About a Girl. Fast faaaan vad svår den sista var. Det är bara två ackord och ÄNDÅ var den helt klart svårast av de jag lärde mig.
Jag är väl konstig.
I alla fall. Nu får man bara hoppas att det sitter i. För OH så hett det är när tjejer lirar något instrument. Madre mia.

Så här glad/galen blir jag när jag spelar. + det där hade jag på mig (dock gamla, konstiga bilder som ni får ha överseende med).

Alla är inne på raggningsreplik.se.

Den bästa är
"Dina föräldrar måste vara terrorister -
titta bara vilka bomber!"

Fast en som kanske skulle funka på riktigt är
"Jag slår vad om att du inte vågar kyssa mig."
Om killen är typ. Adam Green eller Julian Casablancas eller Paolo Nutini eller något annat snyggo (iofs skulle till och med terroristrepliken fungera i ett sådant fall). Fyyy så hett.

Någon som vet vad som hände med denna blogg? Saknar den en liten gnutta. De förespråkade ett sådant där Norge som jag inte fått uppmålat för mig så särskilt ofta: ett modeintresserat, lite halvgalet och samtidigt kärvänligt land.
Nåväl. Om någon vet varför den numera är lösenordsskyddad, let me know.


(Gammal bild från indiemode.blogg.no)

Det här är egentligen lite halvhemligt, vi vill inte göra så stor grej av det, men äh låt gå för det, då.

Vi är på bostadsjakt.
Mycket trevligt, mycket trevligt, tänker jag och framställer stora luftiga våningar på Söder eller i Gamla Stan för mitt inre öga, medan pappa mer fantiserar om sekelskiftslägenheter i etage och vindsvåning (inte det senaste skiftet, alltså) i gamla Filmstaden.
Tja, det blev en liten kompromiss kan man kanske säga. Just nu tittar vi på en lägenhet på Råsundavägen som är lika stort som vårt hus nu + en tredjedel till, byggt 1913 med högt i tak. Ligger på andra våningen, fem rum och kök.
Åh, den är så fin. Måste bara dela med mig av lite bilder.




Alla bilder: hemnet.se

Langar bilder från min fyra timmars-promenix á la lediga fredag (healthy weight here I come).







Ja, jag har en halsduk på huvudet. Men erkänn att ni gillar mig precis lika mycket (om inte lite mer till och med) för det.

Vad tycks om mina örhängs? Är hemma idag och har tråkigt, letade i gamla lådor och hittade dessa. Kan inte bestämma mig om jag tycker de är söta eller barnsliga. Sí o no?

Update: Skarpare version ----->

Såfay undrade vart kaffet var. Här är det.



Den söta lilla burken med italiensk espresso är från Lagerhaus. Ärligt är det mer burken än kaffet jag gillar... men däremot. Mitt Starbuckskaffe. Mina dear älskade Starbucksbönor. En heeelt annan story.
Fy vad svensk jag känner mig. För vad är egentligen mer svennigt än att hylla amerikanska Starbucks? Jag känner mig som en oerhörd, underbar och lite jobbig klyscha. Skulle hellre vara sådär härligt "anti" som många av mina indie/alternativ-vänner säkert är och bojkottar Starbucks totalt. Men det går tyvärr inte. De råkar nämligen vara så att de tillverkar den bästa espresson jag någonsin smakat.
Okej, det här skulle inte bli ett inlägg om varför det går mig emot att älska Starbucks så mycket som jag gör.
Men där har ni det i alla fall. That's all the coffee I need, inga 34 sorter här inte.

Förbluffande fakta of the week: jag är stolt (läs: galen) ägare av trettiofyra olika sorters te.

Tips på underbar NY-indiepop:
Cassettes Won't Listen.
Gå till hans hemsida nu och lyssna. Speciellt på "Cutting Balloons". Stämmer bra in på stämningen jag är i för tillfället. (Jo, det kan vara så att jag sitter och lyssnar igenom min "att lyssna på"-lista över obskura indie-acts istället för att träna inför psykologiprovet imorgon... hum. Ni har i alla fall fått något ur det, ett jäkligt bra band att freaka över. Eller mera sitta ner och lyssna till. Eller spela i bakgrunden på någon get-together. Ja, ni har väl egen fantasi kan jag tänka mig.)

Sophie och jag drog till Tjärhovsplan igårkväll, såg en viss herr Timo Räisänen. Bra drag, svettig lokal, mysigt mellansnack, roligt värre!

På senare tiden har jag hamnat i en hel del diskussioner om huruvida Pete Doherty är ett geni eller en idiot. Vad jag tycker är väl ganska självklart. Och ni som hävdar det sista. Ta en titt på den här bilden.

Den är åtminstone ett år gammal. 2006. Hypat mycket buzz runt Pete och Kate. Paparazzin är dem i hälarna konstant, dag som natt. Istället för att go bananas, som vemsomhelst skulle gjort, håller Pete humöret uppe och
ja, just det,
springer efter fotografen med en ketchupflaska.
Brilliant.

Vill bara tipsa om

partytrick número uno.