you only live once

Nyss hemkommen från fyra hektiska dagar i London. Imorgon ska jag ta bilder på vad jag shoppat och ladda upp. Nu ska jag bara sitta här och hänga läpp över att jag är hemma igen.
Usch för Sverige ibland.
Jag tror inte det är bra för mig att vara i London, varje gång jag kommer dit blir jag kärare och kärare i staden. Pulsen för att använda ett alldeles för välanvänt svenskt ord. Jag tror jag hör hemma i en storstad. Där det händer saker. Man har butiker, tunnelbanor, bussar, caféer, folk,
liv,
runt hörnet, alldeles inpå,
ingen tryckande tystnad, inga tristesskantade sommarlov, ingen "alla-känner-alla"-vibb.
Om jag går ner till närbutiken kommer den inte vara proppfylld av hemska människor jag känner men önskar kunde försvinna.
Nej. Jag blir inte kvar i hatade, kära Hässelby länge till.

Waah. Någon dag ska jag uppgradera min garderob. Someday soon. Den formligen skriker efter en shape-up. Vackra kläder. Ge mig. Nutack.

Christoffer: "Natasha and I have been planning tomorrow's English lesson. It's going to be semi-fun."
Linda (hoppfullt): " Are we getting cookies?"
Jag: "Oh oh or COFFEE?"
Christoffer: "No, I am not giving you coffee. You coffee whore."

Ungefär så har denna dag varit. Åh, plus

Linda (ledsen): "My mom isn't home... but I wanna hug her!"
Alekz (tröstande): "Maybe she's just out buying eggs."
Linda (enormt indignerat): "MY MOM DOES NOT BUY ANY EGGS!"
Sara (skrattandes): "...You're... offended?"
Linda: "My mom doesn't buy eggs! ... How can you say that!?"

Så kom jag på att jag saknar Moe lite grann. Han har flytt till sin hemstad London för en vecka, men medan han är där tänker han ansöka till gymnasier där. Kommer han in så kommer han inte tillbaka till Svedala. Ni som träffat honom vet ju att man kan bli lite lätt ledsen när man tänker på det.


Jag är currently upptagen med att skissa,
trodde verkligen inte att dessa ord skulle flyta över mina läppar men åh så roligt det är att ha bild.
Ingen sarkasm där, med andra ord. Jag bara uppriktigt gillar det.
Och så lyssnar jag på Edvard Grieg.

Och sitter och hoppas, hoppas, hoppas att jag får hänga med Linda till London om några veckor,
hade eventuellt tänkt mig USA om nåt halvår sådär,
men i sådana fall hade det faktiskt varit mer för att se någon än att för att se något. Catch my drift. Och det kanske är lite,
jag vet inte,
onödigt?
O-Christinigt, åtminstone.
Nej, jag håller mig till kära Britannia. Så får vi hoppas att man kan leva i en vecka på typ en tusenlapp.
No food and lots of shopping? Yes.


Moehoe, Laj, moi

Hej det är lördag, klockan är 15.47 och här sitter jag i skolan och arbetar,
nej, det är värre,
jag är i skolan klockan 15.47 på en lördag och har arbetat i sex timmar
och planerar att fortsätta.

Herregud. Vart fan tog mitt liv vägen?
Jag hade ju precis börjat leva.

Jag stör mig på mig själv.
Alla stör sig på sig själva, men jag lovar, just jag är så där extra ennerverande.
Det är nämligen så att jag har tappat all skrivlust whatsoever. Ärligt talat så var det det enda "fasta" jag hade, jag hade ju alltid mitt skrivande. Och numera drabbas jag av någon sorts skrivarkrampsångest,
jag har läst alldeles för mycket,
för jag ser andras verk och jag märker såklart att min egen irriga fantasi aldrig någonsin skulle kunna släppa ifrån sig något hälften så vackert, grovt, simpelt, stort.
Jag är fast i mitt medelmåttiga sinne. jag får tankar, jag är aldrig tom på idéer, men det låser sig, jag stannar upp, den där meningen den där, var den inte lite väl vag? hur ska jag kunna få fram en åsikt om jag inte kan definiera den? och herregud, hur är det med intelligensen? lyser texten igenom av intellekt? eller skrattar mina vackra nonsensord åt mig när jag inte är uppmärksam? och varför lyckas jag fortfarande inte låta som en av de där romantiserade poeterna jag drömmer om att imitera?

kill your darlings, sägs det. åh det är sannerligen ett av mina favorituttryck. saken är bara den att min darling är hela mitt sätt att skriva. jag ser ju själv hur brutalt jag dödar mina uttryck mina idéer min stil,

och jag inser allt detta nu trots att det pågått i säkert två år,
ja, jag har sakta men säkert tagit kål på min fantasi, min inspiration och min kreativitet.
genom att söka efter just fantasi, inspiration och kreativitet.
jag har läst för mycket.

jag har läst för lite och jag vet för mycket.
vad vet jag? det enda jag vet är att jag ingenting vet, som sokrates en gång uttryckte det. (dvs sokrates filosofen, inte socrates mannenvarshjärtajagkrossadenärhanändåvarigångmedattkrossamitt.)

vissa nätter sitter jag i ett hörn av mitt rum och skriverskriverskriver.
jag brukade läsa hela tiden, men nu är jag uppenbarligen för självupptagen och arrogant för sådant,
numera skriver jag bara,
det enda jag läser påtvingas mig,
jag blir inte klok av det för jag kan inte bli klok på det,
som jag yrande sa till min pojke, du gör mig klok men inte fan blir jag klok på dig,
jag läser inget mer, jag omvandlas till ett icketalande intetsägande imbillskt kreatin.

jag är en bit kludd. en liten dutt intetsägande, icketalande grå häftmassa.