you only live once

Det är lite halvjobbigt att ha gjort slut för två månader sedan, och avbrutit all kontakt, men att ändå tvingas påminnas allt
pga något så larvigt som
hans musiksmak

Att fortfarande vara varandras "top neighbors" på last.fm
töntigt, jag vet,
men det gör ändå lite ont i mig.


Det var då själva fan också att han skulle ha så fasligt bra musiksmak.

Jag ogillar pojkar.
Det är sant. De ska då alltid vara långt över 20, lite halvsliskiga till utseendet och upp över öronen förälskade i mig efter tjugo sekunder bredvid mig.
För i helvete. DET är inte okej.
Så ska de alltid sms-terra och telefon-stalka och whatnot. Jag blir så äcklad, och en gnutta konfunderad över min reaktion. Tja, okej, ingen vill väl ha äckel efter sig. Men grejen är att alla män är underbara i mina ögon - ända tills JAG blir det i DERAS ögon, med. Ögonblicket det inträffar tappar jag intresset. Eller, jag mer än bara slutar vara intresserad - gud, jag blir äcklad av tanken på männen i fråga allena. Jag vill aldrig mer tala med dem, och vi kan direkt glömma att träffa dem eller - hemska tanke! - typ. irunno. RÖRA vid dem.
Varför.varför.varför? En idé som en anonym vän har är att jag är en sådan där överdrivet pretentiös poet,
en sån som MÅSTE vara ensam och olycklig för att vara på topp, ni vet
En sådan som är tvungen att leva ett jobbigt liv för att ens kunna känna sig inspirerad.

Ponera att det ligger något i det. Jag hamnar exempelvis lätt i skrivartagen när det regnar. Eller om det är mörkt ute. På nätterna händer det ofta att jag vräker upp fönstrena, alla tre, och sitter invirad i mitt täcke, och bara
tja
"panikskriver"
gillar jag att kalla det:
nivet de gångerna man får så otroligt många idéer på samma gång att man inte vet vad man ska ta sig till med sig själv och bara plitarplitarplitar och likväl är inte alla underbara tankar med,
och sedan när morgonen kommer är ännu ett block sönderkluddrat med yra, osammanhängande små underverk.
Som enbart jag själv förstår storheten av, förstås.
Jag är depressivt avant-garde, och det är bara jag själv som realiserar detta.
Fast om jag verkligen menade den meningen mina fingertoppar nyss hasplade ur sig vore jag "en sådan där som klär sig konstigt och hänger vid Plattan", som H. utryckte det. Vilket jag varken är eller gör.
Nej, jag är inte deppig. Mår bättre än vanligt, till och med.
Jag har mina fullständigt oumbärliga kompisar. Som överraskande nog fortfarande står kvar vid mig, det får man ju vara evigt tacksam över. [En lättnadens suck utövas här]

Men vad inledde jag med?
Just det, pojkar. Sa jag inte att alla män är totalt makalösa i mina ögon, tills jag blir kär i dem? Eller nej, tills de blir kära i mig? Jo, så sa jag. Det fanns då ett undantag. Såklart, självfallet fanns där ett undantag. En oregelbundhet.
Vi kan kalla honom B, för att han en gång i förtroelse till mig erkände att han gillade en viss låt av en viss Ms. Spears. Sången ryktas handla om någon som är giftig.
I vilket fall.
Det tog slut utan att jag fick säga att det tog slut.
Låter absurt, visst?
B var kanske alltid lite underlig. Jag vet inte, märkte det inte, ville inte märka.
Han gjorde en grej som irriterade mig. Eller, han gjorde något som inte en kvinna på jorden skulle acceptera, som det nu råkar sig.
Saken var att B trodde han kunde göra så, han gav mig ingen ursäkt, inte ens en förklaring. Inte ens när jag bad, faktiskt bad honom, om det.
Så man kan säga att det dog, precis där, i den natten, det sinneslaget, det bråket, minnet av tårarna (inte mina: skrämmande nog, hans), där. Precis där dog det.
Senare skulle B komma att hävda att det inte fanns något "det", dvs. att ingenting hade hänt som hade kunnat "dö". Saker om kärlek och rosa ord och symboler som ibland betyder mindre än tre och ibland har annan innebörd och gåvor och telefonsamtal.
Och
jag vet inte
efter det är det svårare att fortsätta
på andra sätt än det synbarligen uppenbara; jag vill inte ha honom tillbaka. Jag är annorlunda honom på den punkten.
Men summa summarum är att jag inte orkar med pojkar för tillfället. Eller kanske på länge, vem vet.
Jag upptäcker besynnerligheten i att se män som kryp så fort de visar något som helst intresse, och den fullkomliga förnedringen jag utsätter mig för när jag (tror mig vara) otroligt kär i någon liten indiepojke. Jag inser detta beteende men har inte den blekaste om vad jag ska göra åt saken. Det bästa, har jag upptäckt, är att bara ignorera situationen. Till sist kanske det försvinner.
Det går över.



Annars kan jag alltid bli munk.