you only live once

när jag går ut mitt i natten och ner till snabbköpet så hejar mannen i kassan alltid alltid på mig. han säger
"how are you tonight, swedish girl?"
och han frågar om jag mår bra när jag är trött,
och jag säger
"jag har tenta imorgon"
och han ler och nickar och säger,
"så du ska plugga hela natten? du vet var red bullen finns"
och jag blir så melankolisk
för att han vet vem jag är och hur jag mår och jag vill inte lämna det här,

jag vill hem men jag vill komma tillbaka,

jag har så himla mycket rötter överallt och trots att världen är min kruka så är den inte stor nog,
jag är rädd att min vikt kommer få den att krackelera,
kan någon bara omplantera mig någon större stans

jag vill inte vara så
utbredd

& jag försöker fånga brittiskheten jag ser på vägen hem till honom,
överallt finns den, i rosorna i tegelstenarna i luften i ruset i folket;

en kvinna i förkläde hämtar post och hon suckar ner i brevet mellan hennes rynkiga händer och rynkade ögonbryn,

klädstrecken sträcker sig över molninga skyar, och de är som kritränder på barndomsväggar,

en räv springer över vägen, svansen svajar kavat och jag blundar väl mest mentalt för sånt som är oundvikligt + stort.

en kroppslös man ropar "but harry, i could learn to love you"
och ekot av hans känslor studsar mellan husen över taken genom atmosfären upp i universum

och hur ska vi någonsin kunna uppskatta eller förstå eller känna sann lycka
om vi aldrig erkänner den ännu sannare misären?

Jag trycker händerna hårt mot kroppen för att inte lösas upp,
håller fast för att inte flyta ut
i bitar, i fraktioner, i stoft
Att försöka trycka ner och in och fast för att inte försvinna,

Spridas ut i rummet och rymden tills jag inte betyder någonting längre,
tills jag är så mycket mindre än icke-existerande.
Min ram bryts och knäcks och splittras,
Jag är i spillror; jag är en spillra.

Jag är kornstor och jag fastnar på din hornhinna men du ser mig fortfarande inte,
du känner ändå inte av mig
du
blinkar inte ens.