you only live once

Igårkväll var jag och Liz på spelning. Vi såg Vampire Weekend. Det var en himlans fin spelning, på en student union och bara 500 i publiken. Jag och Liz stod på pallar, så vi var minst ett huvud högre än resten av publiken. Det var ju mysigt och så, eftersom man stod med ljus i ansiktet och bara, hade ögonkontakt med bandet. Ja jag vet, det är sådant som fjortisar alltid säger händer dem. Och så där. Men om jag var i ett band och stod på scenen och kikade ut på det upplysta folkhavet, och jag såg två tjejer sticka upp 20 centimeter över alla andra, så tror jag nog att jag skulle titta specifikt på just dem ibland.
Men.
Nog om det. Låtlistan:

De spelade en hel del nytt material, från skivan som släpps i januari. Måste säga att det inte var lika bra som deras gamla. Om ni har hört något på deras debutalbum så vet ni att det är jättepoppigt och peppigt. De nya låtarna var sega och långdragna. Lite besviken.
Här är några av inspelningarna jag gjorde. Vågade inte ta med mig kameran, så det är bara mobilkameran som använts.

Den här är okej för jag sjunger inte med. Den under är inte okej för jag sjunger med. Förlåt.

Hejhej. Jag mår inte så bra i magen just nu, så jag gör inte så mycket spännande. Ligger mest hemma och lyssnar på brittisk kulturradio, eller ser på Doctor Who (alltså RAWR, jag har fallit helt sannslöst hårt för doktorn), eller läser Hemingway, eller går på fina promenader med fin musik i öronen.
Imorse när jag vaknade mådde jag fortfarande inte bra. En pojke blev orolig och sa åt mig att få i mig lite vitaminer, så jag drack ett glas juice och det hjälpte. Finfint. När jag ändå mådde lite bättre tänkte jag ta en promenad i området, så jag hoppade i sneakersen, satte igång playlisten och lunkade iväg. Fick idén att inte svänga någon gång under promenaden, utan bara gå rakt fram.
Och här hamnade jag då.

På en bokmarknad vid Themsen. Kan ni tänka er så fint.
Och förresten. Jag älskar vädret. Det är för varmt för att ha kofta på sig här. Ville bara inflika det.

Hejhej.
Det är klyschigt men det ligger en känsla av magi i luften, eller magisk realism vilket är ännu bättre. Jag älskar det. För en gångs skull och på riktigt riktigt länge kan jag känna att det är bra nu. Ingen ångest, ingen panik, ingen depression. Jag saknar så klart Sverige och alla mina hjärtan som finns där, det gör jag så det gör ont. Men staden dämpar den smärtan, jag får annat att tänka på för en stund. Om det så är ett butiksbiträde som är snäll mot mig eller en busschaufför som låter mig åka gratis eller en pojke som får mig att skratta eller ett mjukt regn som faller och som man inte fryser av att promenera igenom.
Men helst av allt vill jag ju att ni alla är här och upplever det med mig.