you only live once

Det är synd om mig. Jag är sjuk. Och då tappar man uppenbarligen allt vad inspiration heter. T.O.M. vad det gäller fåniga små saker som titlar på blogginlägg, och dylikt.

Och så känner man sig inte så motiverad att ta söta, artsy bilder heller. Det blir liksom bara... "Christina monkies around" (det heter INTE "apa runt sig" och mobba mig INTE för att jag inte kan översätta det till svenska, okej? Jag ville bara få med apor på ett hörn också).

Vem är jag?
Jag är långt hår och korta ben.

Stackars Johanni. Stackars, stackars Johanni. Hoppas innerligt att personen/-rna som blev lite väl fulla på festen och snodde både det ena och det andra inser sitt misstag och ger sig till känna. Annars jävlar.
Jag boxar ju nowadays you know.
Anyway.
Idag hade vi flitiga IB-elever prov. Jag kallar oss "flitiga" eftersom vi, som klass, bestämt oss för att istället för att ha prov några veckor in på vårterminen, sköt bak det och hade det idag istället.
Ja, vi är galna. Bevisligen.
Ett prov, ungefär en halv biologibok. Den är inte liten heller. Eller, varför säger jag "den"? Det är inte en utan TVÅ stycken. En speciellt för IB-elever, och en som är tjock som en bibel och stor som en widescreen-tv.
Ja. Jag har haft en heljobbig vecka av plugg, helt enkelt. Därför har det varit både lite si och en hel del så med uppdatering + tillbakakommentarer. Det kommer, ha tålamod och mercy on a sorrowful soul like mine.
Usch. Cut the svengelska säger jag.

Så här såg jag ut idag (intressant, jag veeet).


Hmm. Man känner sig allt lite tjockis i den där kappan.

Skulle vilja passa på att poängtera att jag i vanliga fall är blek, men inte SÅ blek, dvs det som lyser igenom mina svarta leggings är inte min naturliga hudfärg utan simply ett par vita strumpisar. Fråga mig inte varför. Vi kan väl säga att jag inte ville ha dubbla svarta för att det skulle förstöra den halvgenomskinliga looken leggingsen från början har (och som jag tycker är så fin). Förresten är jag alldeles kär i mitt långa halsband från Indiska. Funderar starkt på att köpa en drös och dela ut bland vänner lagom till jul. Å andra sidan skulle alla ha likadana smycken då. Kanske skulle förstöra lite av dess charm. Dunno.

Åh just det. Någonstans ville jag få med att det där är min Londonklänning från i oktober. Fast man bara ser en decimeter av den.

Senast jag blev rånad: var på en fest för nån månad sen. För övrigt uppdagades det att the one who did the stealing var the one who held the party. Och the stealing inträffade för att, på något sinnessjukt sätt, straffa mig för att jag var full och då KUNDE jag ju ha stulit / haft sönder något hos den festen var hos, jag menar MAN VET JU ALDRIG med sådant där opålitligt folk som kommer helt INBJUDNA på fest och dessutom har känt ens flickvän i åratal. Den sortens människor är ju brutalt jävla OBERÄKNELIGA.
Yay på den.


Lite såhär fast värre kände jag mig när jag fick reda på vem som stulit ifrån mig.

Såfay undrade vart kaffet var. Här är det.



Den söta lilla burken med italiensk espresso är från Lagerhaus. Ärligt är det mer burken än kaffet jag gillar... men däremot. Mitt Starbuckskaffe. Mina dear älskade Starbucksbönor. En heeelt annan story.
Fy vad svensk jag känner mig. För vad är egentligen mer svennigt än att hylla amerikanska Starbucks? Jag känner mig som en oerhörd, underbar och lite jobbig klyscha. Skulle hellre vara sådär härligt "anti" som många av mina indie/alternativ-vänner säkert är och bojkottar Starbucks totalt. Men det går tyvärr inte. De råkar nämligen vara så att de tillverkar den bästa espresson jag någonsin smakat.
Okej, det här skulle inte bli ett inlägg om varför det går mig emot att älska Starbucks så mycket som jag gör.
Men där har ni det i alla fall. That's all the coffee I need, inga 34 sorter här inte.

Waah. Någon dag ska jag uppgradera min garderob. Someday soon. Den formligen skriker efter en shape-up. Vackra kläder. Ge mig. Nutack.

Christoffer: "Natasha and I have been planning tomorrow's English lesson. It's going to be semi-fun."
Linda (hoppfullt): " Are we getting cookies?"
Jag: "Oh oh or COFFEE?"
Christoffer: "No, I am not giving you coffee. You coffee whore."

Ungefär så har denna dag varit. Åh, plus

Linda (ledsen): "My mom isn't home... but I wanna hug her!"
Alekz (tröstande): "Maybe she's just out buying eggs."
Linda (enormt indignerat): "MY MOM DOES NOT BUY ANY EGGS!"
Sara (skrattandes): "...You're... offended?"
Linda: "My mom doesn't buy eggs! ... How can you say that!?"

Så kom jag på att jag saknar Moe lite grann. Han har flytt till sin hemstad London för en vecka, men medan han är där tänker han ansöka till gymnasier där. Kommer han in så kommer han inte tillbaka till Svedala. Ni som träffat honom vet ju att man kan bli lite lätt ledsen när man tänker på det.


Jag är currently upptagen med att skissa,
trodde verkligen inte att dessa ord skulle flyta över mina läppar men åh så roligt det är att ha bild.
Ingen sarkasm där, med andra ord. Jag bara uppriktigt gillar det.
Och så lyssnar jag på Edvard Grieg.

Och sitter och hoppas, hoppas, hoppas att jag får hänga med Linda till London om några veckor,
hade eventuellt tänkt mig USA om nåt halvår sådär,
men i sådana fall hade det faktiskt varit mer för att se någon än att för att se något. Catch my drift. Och det kanske är lite,
jag vet inte,
onödigt?
O-Christinigt, åtminstone.
Nej, jag håller mig till kära Britannia. Så får vi hoppas att man kan leva i en vecka på typ en tusenlapp.
No food and lots of shopping? Yes.


Moehoe, Laj, moi

Hej det är lördag, klockan är 15.47 och här sitter jag i skolan och arbetar,
nej, det är värre,
jag är i skolan klockan 15.47 på en lördag och har arbetat i sex timmar
och planerar att fortsätta.

Herregud. Vart fan tog mitt liv vägen?
Jag hade ju precis börjat leva.

Jag stör mig på mig själv.
Alla stör sig på sig själva, men jag lovar, just jag är så där extra ennerverande.
Det är nämligen så att jag har tappat all skrivlust whatsoever. Ärligt talat så var det det enda "fasta" jag hade, jag hade ju alltid mitt skrivande. Och numera drabbas jag av någon sorts skrivarkrampsångest,
jag har läst alldeles för mycket,
för jag ser andras verk och jag märker såklart att min egen irriga fantasi aldrig någonsin skulle kunna släppa ifrån sig något hälften så vackert, grovt, simpelt, stort.
Jag är fast i mitt medelmåttiga sinne. jag får tankar, jag är aldrig tom på idéer, men det låser sig, jag stannar upp, den där meningen den där, var den inte lite väl vag? hur ska jag kunna få fram en åsikt om jag inte kan definiera den? och herregud, hur är det med intelligensen? lyser texten igenom av intellekt? eller skrattar mina vackra nonsensord åt mig när jag inte är uppmärksam? och varför lyckas jag fortfarande inte låta som en av de där romantiserade poeterna jag drömmer om att imitera?

kill your darlings, sägs det. åh det är sannerligen ett av mina favorituttryck. saken är bara den att min darling är hela mitt sätt att skriva. jag ser ju själv hur brutalt jag dödar mina uttryck mina idéer min stil,

och jag inser allt detta nu trots att det pågått i säkert två år,
ja, jag har sakta men säkert tagit kål på min fantasi, min inspiration och min kreativitet.
genom att söka efter just fantasi, inspiration och kreativitet.
jag har läst för mycket.

jag har läst för lite och jag vet för mycket.
vad vet jag? det enda jag vet är att jag ingenting vet, som sokrates en gång uttryckte det. (dvs sokrates filosofen, inte socrates mannenvarshjärtajagkrossadenärhanändåvarigångmedattkrossamitt.)

vissa nätter sitter jag i ett hörn av mitt rum och skriverskriverskriver.
jag brukade läsa hela tiden, men nu är jag uppenbarligen för självupptagen och arrogant för sådant,
numera skriver jag bara,
det enda jag läser påtvingas mig,
jag blir inte klok av det för jag kan inte bli klok på det,
som jag yrande sa till min pojke, du gör mig klok men inte fan blir jag klok på dig,
jag läser inget mer, jag omvandlas till ett icketalande intetsägande imbillskt kreatin.

jag är en bit kludd. en liten dutt intetsägande, icketalande grå häftmassa.

Gaaah. Min familj har precis dragit iväg till Centralen, för att därifrån bege sig med nattåg upp till Storulvån.
Helt fucking underbart att vara ensam hemma. Men min granne beter sig misstänksamt konstigt. Han har stört mig två gånger redan och frågat om "allt är bra". Ja, jag befarade nog ett och annat och ringde till slut upp pappa, och han medgav då att han kunde ha nämnt något om att jag skulle vara ensam i en vecka.
Jahapp, så nu är det lagom sköjj, när min medelålders granne är på Sheena watch 24-7.
Pappa har alltså satt honom att titta till mig, och hör han något misstänksamt så kommer han rusande.
Herregud. Okej, jag uppskattar att han oroar sig. Men att ge mig barnvakt? Nu är jag bara irriterad.
Hur fan ska vår host filmkväll host kunna utföras då??

Jag kände en pojke en gång i tiden.
Nej, en man var han visst, om inte för sin sofistikerade världssyn så åtminstone för sin ålder. Åh, honom gillade jag. Han dömde mig inte för mitt utseende, lyssnade på mina åsikter och kom med roade, något ironiska, kommentarer som uppmanade till eftertanke.
Han gjorde mig klokare, helt enkelt.

Så här i backspegeln är det självklart att ett förhållande av any kind skulle varit helt otänkbart. Det gjorde ont att bryta, visst, men när man är ung upplevs alla känslor så enormt mycket mer intensivt än när man blir äldre. Hoppas jag, åtminstone. För finns det inte ens en gnutta till chans att jag kommer lugna ner mig med tiden, att jag alltid kommer vara så extrem känslomässigt, ja, då vet jag inte vad jag tar mig till. Det känns totalt otänkbart.
Olevbart. Och jag vill verkligen leva.

Kanske ett lustigt sätt att uttrycka sig på.
Vad jag menar är att pojkar, män, ofta för att inte säga alltid får mig att bli sådär känsloextrem.
Häromdagen, till exempel.
Jag sa saker. Han sa en hel del mer.
Ensam hemma och med ett hjärta på bristningsgränsen.
Ja, konstiga saker utfördes, skall sägas.
Ett tag stod jag ute i ösregnet och filosoferade. Då hörde jag ett flygplan ovanför mig, ingenting ovanligt alls: vi bor relativt nära en flygplats.
Eftersom det är en vanlig grej, hörde jag hur annorlunda planet lät. Och såg hur lågt och krokigt det flög.
Tja, jag medger att jag överreagerade och hallucinerade fram en del detaljer. Planet kraschade naturligtvis inte.
Men jag blev rädd, förskräckt att det skulle göra det.
Jag tänkte, "herregud, låt det inte krascha, låt dem inte dö,
jag vill leva."
Sedan, när planet lugnt och fridfullt flygit ur mitt synfält,
"Åh, herregud. Jag vill leva. Jag vill inte dö."
Ni förstår att detta var en revolutionerande upptäckt.

Pojken har gjort mig glad i drygt ett halvår nu. När han sedan, alldeles nyligen faktiskt, bestämde att det var dags att göra mig galet ledsen, fast också tillåta att jag startade en konversation som gick
- Om du vill att jag ska, så släpper jag dig.
- Jag vill aldrig att du gör det.
blir jag inte lite förvirrad.
Åh, han är också en sådan där pojke som är en man. Och denne gör mig inte bara 200 kilo klokare, utan några matskedar äldre, med.
Äldre på det bra sättet, alltså. Äldre till sättet.
Han hjälper mig att inte vara så fasligt barnslig, men det tänker han alltså ta ifrån mig nu. För även om han säger att jag aldrig får sluta prata med honom, så inser han nog tids nog att det inte fungerar på det sättet, att han inte kan fortsätta att ge men ta tillbaka och
såra mig något brutalt tills jag är alldeles emotionellt söndertrasad
precis som honom.
Precis som han. Jag kan inte ens mitt modersmål längre.


Fy för den pojken som var så bra.

Åh, just det, häromdagen åkte jag till Grönan med bror och mor.
Inte för att det är så speciellt intressant, men ändå:

Gul klänning: Gina Tricot
Blommig väska: Primarks
Halsband (i form av ett ekollon): Dorothy Perkins
Sur vattenmelonssträng: Gröna Lund

Tog mig till och med tid till att titta lite på Tobbe Trollkarl. Man måste ju älska den mannen.

Jag är så fasligt överkänslig.
Jag tar allt som mina nära gör, precis allting, personligt. Inte bara personligt heller, utan för det mesta som dåligt dolda förolämpningar.
Som tur är har jag umgänge som kan få mig att inse hur otroligt dumt och onödigt det här är. Och visst, det var lite kämpigt, för att inte säga en total jävla pärs att komma på att, fasiken, jag gav visst den och den personen en massa skit för någonting jag trodde de hade utsatt mig för, men som egentligen bara var deras egna miserä och problem.
Ja. Livet är bra lustigt ibland.
Du är den oberäkneliga, unga tjejen med de vandrande ögonen.
Ska man le eller *skära skära gråta skära* för den personbeskrivningen? När jag inte ens är säker på att jag kan försvara mig, när jag inte kan säga att jag inte alls är sådan, det är ju till viss del korrekt, jag är ung, jag lägger märke till snyggingar, är det så fel av mig? Jag gör ingenting, det skulle jag aldrig drömma om, hur kan någon tro att jag skulle "byta upp mig" om det bara kom någon tillräckligt mycket hetare?
Herregud. Hur många män har jag ens riktigt lagt märke till under hela mitt liv? Man skulle kunna räkna det på ett par händer. Och hade dessa händer körts ner i en köttkvarn innan och bara, säg en 6-7 fingrar dem emellan var kvar, så skulle det previously stated fortfarande vara sant.
Alright, jag erkänner, jag är oberäknelig.
Men, ärligt talat, jag fäster mig inte särskilt ofta så där riktigt ordentligt vid folk. När jag väl gör det är jag inte dum nog att släppa taget för en idiotisk impuls.


Tja, jag kanske inte är en mästare på att förklara, men det beror delvis på att jag faktiskt inte vill att det ska vara glasklart. Samtidigt som jag gärna ser att mina närmaste kanske förstår lite mer än andra. Jag berättar aldrig allting för någon. Ni får plocka ihop det lite här och där för att det ens ska bli sammanhängande, och jag är ledsen för att jag är så hopplöst omöjlig.

Jag har oroat mig över en massa saker lately. Det är svårt att beskriva vad, egentligen.
Det där London-inlägget är på G, ärligt, det tar bara lite längre tid än väntat.


Det har varit en varm dag idag. Fönstret står öppet, men det börjar bli mörkt nu och jag tänder taklampan.
Då och då får jag besök av någon nattlig insekt.
När insekten flyger mot ljuset, när jag hör dess frenetiskt kämpande lilla kropp slå emot lampan, det är en "öppen" modell så den lilla saken har lyckats krypa in i lampan, jag hör hur den slåss mot hettan,
Jag undrar om det bara är jag som i panik rusar upp och slår av lampan, och oroligt övervakar när krabaten återhämtar sig,
Jag undrar om det bara är jag som är så förskräckligt rädd att göra illa någon.

Jag lovar att jag ska uppdatera med ett gigantiskt inlägg och tusen bilder från min London-tripp, om sisådär cirka en halv dag ungefär.
En rejäl dos lågpris-storkedje-shopping utfärdades vill jag lova.

Peace.

Jag inser att jag kanske är något sen, men... Faktum är att senast jag var i Kista låg ett sunkigt litet café med ett namn som liknade "hav" på något medelhavsspråk utanför Carlings.
Numera ligger alltså min favorit Wayne's där. Det är det mest underbara som hänt på hela veckan, upptäckten av detta. Jag är totalbesatt av deras vaniljlatte, och jag har levt på latte och sallad i evigheter.
Åh, härliga sommar!
:)

Söta någon som svänger förbi med en large takeaway latte till mig?

Eftersom min internetuppkoppling tydligen inte känner för att samarbeta med mig, sitter jag hopkurad i soffan med pappas gamla laptop och letar igenom mitt "blogg-på-engelska"-arkiv.
Ja, det är råtotalt överdrivet att ha två bloggar, men till mitt försvar vill jag få sagt att den andra endast är full av bilder.
Iofs tenderar denna också att fyllas med en hel del bilder. Men ni hajar.
Råskål på det!

Det är i princip omöjligt att få tag i mig nuförtiden.
Så här ser mina dagar ut, utan alltför många rubbningar i rutinerna:
Vaknar mellan 10-11. Läser, åh så jag läser, jag läser Kafka, jag läser Wilde, jag läser Karin Boye, George Orwell; jag läser skit, löjliga tonårsföljetonger (Systrar i jeans, host host).
Jag skriver. Herre min skapare, vad jag skriver. Berättelser, poesi, låtar (jaaa), noveller, irriga dagboksliknande saker. Äter lite frukt eller kanske en sallad lite då och då. Och, ärligt talat har min käre fader gjort en hel del besök till Systemet lately, å mina vägnar alltså.
Sedan, framåt två någongång, tränar jag. Mitt i natten alltså, springer och springer jag tills jag inte bara är svettig som en stekt baconskiva, nej mina ben är så darriga att jag måste slänga mig ner på golvet för att de inte ska vika sig under mig, eller jag kanske slänger mig ner på golvet för att jag är så otroligt yr i huvudet och svimfärdig, förresten.
En bra dag somnar jag runt 4, andra kan jag vara uppe till 6, vissa fall blir det till efter 8.

Och det skall erkännas att jag undviker kontakt med alla jag bryr mig om.
Jag vet inte hur länge sedan det är jag träffade några av mina Trollbodagirls (usch, vilket fånigt uttryck - men det visar hur mycket jag gillar er: fånigt mycket).
Jag kan inte förklara hur jag känner mig just nu. Jag vet inte ens själv riktigt vad jag känner, i ärlighetens namn. Det är inte en speciellt trevlig upplevelse, må jag säga, och resultatet blir dessutom väldigt ofta att jag drar mig undan från de som förstår mig bäst, de som så att säga "tvingar" sig på mig, som frågar mig hur jag mår, när vi ska ses - jag blir tyst, undvikande, avvikande,
jag vet inte varför,
jag är bara så otroligt obelåten med mig själv att det blir rent utav jobbigt att behöva träffa andra.
Att behöva träffa de som vet hur jag var förut.
Att behöva träffa de som gillar mig för en person som jag inte längre är.

Min telefon är ur funktion sedan en månad tillbaka, ungefär. Inte ens hälften, kanske knappt en fjärdedel, av alla jag vill ska ha mitt hemnummer, har fått mitt nya. Jaa, jag skaffade ju till sist MSN, men vad spelar det för roll när jag ändå aldrig svarar ens där, ens där, i skriftlig form, det medium jag känner mig som allra bäst i, det enda jag någorlunda behärskar, för gud, vad orimligt dålig jag är på att prata, att vara social ute in real life, jag vill gömma mig bakom mina ord, mina fina, skrivna ord, jag vill ha tid till eftertanke, jag vill hinna vara rolig, charmig, underbar,
jag behöver mer tid,
min hjärna behöver tid att inse vad som sagts till mig, den behöver tid att processa information, att vrida och vända på den, att syna den, att krossa den, fast bara lite, på ett ironiskt men roligt sätt kanske, eller inte alls krossa, att ta in och förstå och ge ett lågmält, behövt och precis rätt gensvar.
Det är svårt, olidligt svårt att komma på en perfekt mening inom loppet av sisådär en fyra nanosekunder. Och att bli tvungen att leverera den, till på köpet! Inte ens mina egna meningar, som jag snickrat ihop själv i blod, svett och tårar och allt det där, inte ens de låter naturliga och normala i min mun. Jag vet inte hur jag lyckas, men får jag en vacker, konstnärlig mening på min tunga kan man vara säker på att jag kommer förstöra den, lägga betoningen helt fel, så att meningen blir en helt annan, tappar sin riktiga betydelse, jag får säkert orden fel, byter ut ganska små men ack så betydelsefulla ord, återigen för att förvrida den genuina mening som fanns där från början.

Jag är en ytterst förvirrad individ.


Åh, all denna Coldplay.

Jag tycker det är så in i bomben patetiskt att jag saknar den personen jag var när jag hade ätstörningar.
Näst patetiska thing är väl att jag inte drar mig för att blogga om det. Attention seeker número uno. Jag har inte ens ett bra argument till varför jag envisas med att blotta hela mitt privatliv för allmän beskådning. Skulle väl kunna skylla på att att skriva "är som terapi för mig". Eller kanske att jag söker någon sorts mänsklig respons på alla mina tonårsbekymmer, att jag vill att någon därute ska läsa och tänka att det där är ju jag, reagera, interagera.
Egentligen kanske det handlar om att jag är sjukt besatt av att gnälla. Åh, jag älskar att klaga. Jag klagar på allt.
Kändisar. Frisyrer. Lektioner. SL. Filmer. Smaksensationen lakrits/vanilj.
Andra, mindre triviala saker också.
Mina föräldrars skilsmässa. Mina laxrosa små ärr på högerarmen. Herregud, ätstörningar.
Saker jag saknar. Sådant jag faktiskt har.
Personer jag älskar. Personer jag avskyr.
Känslor jag upplever. Känslor som aldrig kommer.



Det har ingenting med saken att göra, men jag hävdade i tre års tid att jag avskydde Coldplay.
Eller det kanske visst är relevant, förresten. För det är ju alltid så. Är jag alternativare så kan jag såklart inte gilla brittpop: är jag bulimisk kan jag inte INTE kräkas efter en måltid. Är jag snäll kan jag aldrig vara elak, är jag skämtsam kan jag aldrig vara allvarlig, är jag ful kan jag aldrig bli vacker,

Är jag en perfekt elev kan jag inte omge mig med sådant som raserar den illusionen jag skapat om mig själv.



Vart ska jag efter sommaren? Jag vet inte. Fortsätta min IB-utbildning? Eller satsa på något författarinriktat i Fryshuset?
Åh, jag vet ju inte.
Det är ändå bara resten av mitt liv det handlar om.

Så i torsdags var Sheena i panikjakt över halva stan, letade efter avslutningskläder. Efter miljontals besök (och lika besviken varje gång) till H&M och Gina och mina vanliga spanarställen drog jag till Myrorna i Ropsten. Jag hittade en del rätt okej saker, och väldigt massa strunt som var så fult att jag var tvungen att prova. Bara för att, helt enkelt.
(Den där klänningen var så ful att jag bara måste prova. Haha. Och jackan var hur frän som helst enligt mig - synd bara att jag verkligen inte hade kroppen att bära upp den. Sen så köpte jag två skärp [ena på bild där], två t-shirts och en liten cardigan fick slinka med också [glittrig, hua. Vet ärligt inte om jag kommer använda den någonsin].




Efter det var jag helt.jävla.död så jag begav mig på darriga ben till Skärholmen. En liten avstickare till Wayne's hann jag med också, tog en gigantisk latte to go, mmmmmums, the sole reason att jag överlevde hettan, typ.
Jag föll totalt för ett sött par skor där, men de var lite trasiga så jag slog inte till. Ångrar mig lite nu faktiskt...
När jag kom hem lyxade jag till det med en söt frukttallrik, jordgubbar och ananas, nu är det sommar. :)





Igår gick jag alltså ut första året i IB. Egentligen var det "bara" s.k. PreIB Year - dvs, jag börjar inte i IB förrän i höst. Det jag gått i ett år nu var bara förberedande för vad som komma skall. Ungefär.
Satan i gatan. Det är ett hektiskt couple of years jag har framför mig, kan jag lugnt säga (ugh ursäkta ordvitsen >-<).
Firandet började i alla fall med mingling in the garden (som vi för övrigt inte besökt förrän nu), de bjöd på äcklo-looking bål som ingen smakade på (men titta själva). Sedan gick vi in, hela IB-skolan fick plats i vår vanliga svenskasal, haha. Åh, de uppträdde, fan vad bra det var, deras egna låt var bäst, kärlek på dem.
Sedan kom "Johan med dubbel-u" [sagt med finsk brytning], han såg barnsligt uppspelt ut i sina goggles. Han förklarade ganska snabbt att han hade med sig liquid nitrogen, och att vi skulle göra glass. Yesssss.
Gud så nördiga vi är.
Det gjorde iochförsig inget, för det var förbenat gott minsann.



Efteråt skulle jag köpa saker till pappa, Michelle följde med. (Jag glömde mitt kuvert med betyg någonstans mellan Skärholmen och Gamla Stan. Whatevs, jag fick inga IG:n i alla fall. Till och med ett par MVG:n.)
Vi såg en snygg kropp (minus för skägg, hua) som satte upp affischer. Och så såg vi ett gulligt popsnöre som vi bara var tvungna att fånga på bild.



Vad har ni gjort på senaste tiden?

Yeppers. Här sitter jag och väntar på att ta lyssna-delen av mitt B-prov i engelska. Jag har redan avklarat reading and understanding, jag var faktiskt tvåa ut så jag känner mig lite stolt. ^^
Men det känns lite udda att jag är "klar" med engelskan nu (eller, okej, 1.30, tekniskt sett), de flesta läser ju bara till Eng B i gymnasiet. Och här är jag alltså klar redan i ettan.
Ja, okej, det känns ganska soft egentligen...
:D
För om jag bestämmer mig för att byta linje sedan, är det ju ett ämne som jag slipper. Fast kruxet är att jag gillar det. Engelska, alltså. Det är nyttigt för mig!
Nu när jag tänker efter, är dessa mina första ord på svenska för dagen. Okej, klockan är väl inte så mycket än, men faktum kvarstår att jag faktiskt inte yttrat ett enda ord av mitt modersmål idag. Hua. Det känns allt lite strange. Min familj är ju faktiskt svensk, bara för att jag går i en engelsk skola betyder ju inte det att min svenska borde försummas totalt.
Hmm...

Min Johanni är på väg till det stora äpplet nu! Hon som avskyr att flyga, stackarn som får sitta där i så många timmar. Tur är väl det att hon kommer ha så otroligt kul när hon kommer fram att det gör upp för den onda resan dit.