and so, Sally can wait.
(Det här inlägget är skrivet med en målgrupp i åtanke. Faktiskt så består den enbart av folk jag känner.
Det finns vissa som kommer känna sig träffade fast de inte borde göra det, och det ber jag om ursäkt för. Sen finns det en hel del som bara kommer känna sig irriterade över att jag tjatar om IB nu igen, och herregud kan hon inte komma över sig själv!?
Det är sådana personer som borde läsa det här inlägget ett par extra gånger.)
Det finns vissa som kommer känna sig träffade fast de inte borde göra det, och det ber jag om ursäkt för. Sen finns det en hel del som bara kommer känna sig irriterade över att jag tjatar om IB nu igen, och herregud kan hon inte komma över sig själv!?
Det är sådana personer som borde läsa det här inlägget ett par extra gånger.)
Det värsta med att gå i IB är inte stressen. Stressen är enorm, ja, och den genomsyrar oss så grundligt som kycklingmarinad. Man märker när vi IB-elever är i närheten. Vi utsöndrar doften av kryddig stress.
Den gör att jag tappar bort saker (som vissa klädsplagg, böcker, mobiltelefonen) i mitt eget rum. Gör att jag ställer ifrån mig saker och direkt glömmer bort dem, så fort jag släppt greppet om föremålet i fråga. Jag glömde ett glas mjölk i vårt skafferi häromveckan och hittade det dagen efter.
På pendeln tyckte jag att en man såg lustig ut när han läste. Det var en dålig bok, skriven av en sån där författare som inte ens hittat spell-checkern i Word ännu. Och mannen som läste gjorde sådana lustiga grimaser, förstår ni. Han hade väldigt bred käke och vid men kort panna, ett sådant där ansikte som Nobelpristagare aldrig har. Kufiskt. Och grimaserna sedan. Han såg ut som om han försökte göra upp eld med ett grässtrå.
Och själlös som jag är tänkte jag att han inte ens förstod *dålig författares namn goes here*. vilket fick mig att vilja skratta. Det vällde upp inom mig som lava i en vulkan. Jag lyckades hålla munnen stängd och inget ljud kom ut, men jag satt där mittemot honom med ryckande mungipor hela vägen till Barkarby. Jag skrattade ännu mer (med stängd, ryckig mun) åt hur fruktansvärt banalt det var. Hur STÖRT det faktiskt skulle vara om jag brast ut i skratt, mitt i en stockholms-spårvagn.
Och trots det är det inte stressen, som får mig att utan anledning vilja skratta hysteriskt bland tysta pendlare, som är värst.
Det värsta är att inte bli trodd.
Jag inser att man inte kan förstå hur IB är om man inte själv går igenom det. Det kan jag fatta. Men när jag förklarat och förklarat, i nästan tre års tid, hur det är. Då tycker jag att de jag förklarar för ändå kan låtsas förstå mig.
Men det går inte att acceptera för vissa.
"Du, jag går också i gymnasiet. JAG har tid med det här och det här och det där. Alltså har du också tid till det!"
ELLER
"Jag har OCKSÅ läxor att göra, men jag skiter i dem och då ska du också skita i dina."
ELLER
"Jag har skolan och ett jobb och gymmar, och du har ju bara skolan. Du har ju mer fritid än jag!"
För det första: "gymnasiet" och "IB" är inte synonymer. Vare sig du vill acceptera det eller inte, så är IB som att gå på (en ganska krävande) universitetsutbildning. Så är det bara. Jag gick i "gymnasiet" i ett år, i det förberedande IB-året. Efter det har jag gått två år på "universitetet". Tänk gärna på det ibland.
För det andra: du går i trean i ett svenskt gymnasium. Du VET redan nu vilka betyg du har i alla dina avslutade kurser, och eftersom de flesta av dessa är avslutade så VET du också att du kommer gå ut. På IB har vi inte avslutat en enda kurs än. Vi går ut i slutet på maj, men vi får inte veta förrän mitten på juli om vi klarat oss eller måste gå om. Tänk gärna på det ibland också. Du kan säga: "Åh, det ska bli så skönt att ta studenten" medan vi på IB fortfarande inte vet om vi gör det eller inte.
Nej, jag har inte mer fritid än dig. För det första är ju IB, som jag sagt tidigare, lite utav en elitskola. Utöver alla läxor och förhör och prov och små inlämningar som våra skolor har gemensamt, har IB en hel del extra tillägg. Skillnaden är alltså att du har några uppsatser (2? 3? vad vet jag, nåt sånt) och ett projektarbete, kanske några labbrapporter också. Som IB-elev har jag
- minimum 4 labrapporter
- Extended Essay (individuellt projektarbete)
- Internal Assessment-uppsats i matte
- Internal Assessment-uppsats i psykologi
- Världslitteratur, uppsats 1 och 2 (svenska)
- Kunskapsteoriuppats
- Internal Oral Presentation (som är del av slutbetyget) i engelska och svenska
- Internal Oral Comment (del av slutbetyget) i eng och sv
- göra 12 konstverk i visual arts.
och CAS. Creativity, Action, Service. 150 timmar obligatoriskt voluntärarbete, som ligger utanför skoltimmar.
Sedan har vi våra tentamen:
- IB1 Finals (en veckas prov, alla ämnen)
- Mock Exams (i IB2:an under två veckor i mars)
- Final Exams (i IB2:an under tre veckor i maj)
Utöver IB försöker jag även få tid till att leta jobb och någonstans att bo i Storbritannien. Jag har fått Conditional Acceptance till 2 universitet, ett i Glasgow och ett i London. Ett annat i London har tackat nej, och de andra två jag sökt till (ett tredje i London och ett i York) har inte beslutat sig än. Eftersom jag kommer bo där ensam blir det extra kämpigt med hyran, och då är ett jobb bra att ha. Däremot är det lite krångligt att hitta ett som bara behöver mig 20 timmar i veckan, för jobbar jag mer bryter jag mot lagen och då skickas jag hem till Sverige igen. (av sura britter som hötter med nävarna och skriker: "They took our jobs" som i South Park ni vet.)
jaaaa. För att inte tala om att jag måste välja VILKET universitet.
och så skulle jag vilja andas lite också, men det är uppenbarligen ganska mycket för mycket begärt.
