straightened
pojken plattar håret till soulmusik. han ooh-ar och aah-ar och svänger höfterna och höjer ögonbrynen och böjer håret och
vi ska gå ut och gå,
promenader hemma i sverige brukade kännas så, jag vet inte.
det är bara annorlunda nu, det känns fortfarande overkligt och avlägset att gå över waterloo bridge över the strand via london bridge till piccadilly, och sen genom china town och covent garden hem igen. fortfarande efter åtta månader känns det så. jag bor här men det här är inte min stad, eller jag vet inte hur det känns när en stad är ens, stockholm var aldrig för mig,
vet inte vad jag menar eller vill eller velar
jag tar inte staden på allvar eller så tar jag den alldeles för seriöst
och det är därför jag inte känner mig hemma här
heller
men kanske handlar det inte om att hitta sitt själsliga hem,
kanske handlar det inte om att bli lycklig eller bli kär eller bli vuxen,
kanske handlar det bara om att bli sig själv och
lära sig att inte leta efter sådant som inte går att hitta
jag ska bli bättre på det här med att leva
nämen hejsan.
är lite tjockis men åtminstone vid liv.
ungefär tre minuter efter den här bilden togs råkade jag klippta sönder kjolen lite, vill klå ner mig själv. den som var så åh.
jaja.
händer en del.
är ledsen för att jag inte kan flytta ihop med mina favoritbritter (madhia i alla fall).
längtar fruktansvärt tills jag kommer tillbaka hem till svea rike, en och en halv månad kvar bara!! pepp pepp. samtidigt har jag ångest och vill inte åka härifrån. kommer sakna folk.
sen blir det inte bättre av att få det man vill ha heller. eller klart att det blir bättre men saknaden blir ju inte mindre när det finns folk som säger "christina, coldplay? they're like radiohead but bad" och kallar en för freckle tooth och lägger ner mer möda på håret än mig och som aldrig någonsin har flygit i ett flygplan och gillar att kalla mig bajshead och tar mig till häftiga klubbar i camden där folket är snyggt och musiken spelas högt.
eller, inte "folk". "pojkar". eller, inte "pojkar". en pojke.
men i alla fall.
sverige då? i fyra månader. det blir vällan kul!! ni ba "hur satan ska vi stå ut"
ps tack så himlans himlans mycket för de fina fina kommentarerna ni ger. jag blir varm i hjärtat! på riktigt. puss!
Like a beggar
Sista året i gymnasiet fick vi i bildgruppen jobba på våra alldeles egna projekt. Här är en minidel av mitt. Det handlade om ord, och var väldigt svårförklarat kommer jag ihåg. Jag försökte väl stylta upp någon slags diskussion om "det skrivna ordet" hade en plats inom bildkonsten eller inte.
Tja. Vi var tvungna att tillverka ett minimum av 12 studioarbeten. Ett av mina var en Bröderna Hardy-bok (på 191 sidor) som jag gjorde så här med, på varenda sida. Klottrade över. Hade någon smart anledning, typ "förnya gammal, förlegad text" eller något sådant. Jag täckte över en text på svenska med texter på engelska. En ungdomsboksintrig från 60-talet täcktes av min egna, verkliga ungdomsintrig från 00-talet.
Känner att det låter alldeles för pretentiöst här. Det var det alltså inte. Känner bara att jag vill förklara the craziness, typ. Men ja. Den här sidan gillade jag extra mycket. Kanske får ni se fler sidor ur boken, eller tom fler delar ur projektet, senare. Kanske det kanske.
slowly let go and move on to greater things
Jag sitter och lyssnar på jazz.
Tänker på att jag aldrig LYSSNAT på jazz förut. Det kanske har funnits i bakgrunden, men jag har aldrig valt att lyssna på det. Frivilligt.
Förrän nu, då. Jag råkade klicka på radiofunktionen på fjärrkontrollen. Sen råkade jag klicka mig vidare till en klassisk jazz-station. och nu kan jag inte sluta lyssna.
Jag sitter och lyssnar på jazz
och tänker att
så här kan jag ju inte ha det. I livet. Varför är jag så ung och ändå så gammal? Det är inte rättvist, och inte du heller, och jag vill inte mer. Jag har vuxit upp. Det är dags att lämna onödvändiga saker bakom sig. Slowly let go and move on to greater things, som jag skrev i akvarell på sista sidan i en Bröderna Hardy-bok.
Jag sitter och lyssnar på jazz
och tänker att allt händer av en anledning. Everything happens for a reason, som han sa till mig efter att allt vi gjort bara var jobbiga minnen
och det enda som hägrade i framtiden var ett smärtfritt farväl.
Tänker på att jag aldrig LYSSNAT på jazz förut. Det kanske har funnits i bakgrunden, men jag har aldrig valt att lyssna på det. Frivilligt.
Förrän nu, då. Jag råkade klicka på radiofunktionen på fjärrkontrollen. Sen råkade jag klicka mig vidare till en klassisk jazz-station. och nu kan jag inte sluta lyssna.
Jag sitter och lyssnar på jazz
och tänker att
så här kan jag ju inte ha det. I livet. Varför är jag så ung och ändå så gammal? Det är inte rättvist, och inte du heller, och jag vill inte mer. Jag har vuxit upp. Det är dags att lämna onödvändiga saker bakom sig. Slowly let go and move on to greater things, som jag skrev i akvarell på sista sidan i en Bröderna Hardy-bok.
Jag sitter och lyssnar på jazz
och tänker att allt händer av en anledning. Everything happens for a reason, som han sa till mig efter att allt vi gjort bara var jobbiga minnen
och det enda som hägrade i framtiden var ett smärtfritt farväl.
85 skoldagar kvar. 85.
"Så fort jag förstod att det fanns fler språk än mitt modersmål, har jag varit intresserad av engelska. Det var språket jag oftast hörde, på tv och i musik och så. Jag satt och repeterade alla ord jag kunde snappa upp i tv-serier, memorerade den textade översättningen och började så småningom sätta ihop orden jag lärt mig till meningar.
I alla fall. Jag lärde mig engelska självmant, eftersom det var spännande och nytt och för att det irriterade mig lite att inte förstå det. Så fort jag såg en ny text kastade jag mig över den och försökte så gott jag kunde översätta, ord för ord. Jag började till och med översätta min svenska tankeverksamhet till engelska. På alla sätt jag kunde tänka mig, vände och vred jag på det nya språket, som ett barn vänder en död kråka. För att se det ur alla perspektiv möjliga. För att förstå."
Så skriver jag i ett halv-slarvigt mejl till min lärare. Hon som ska skriva mitt rekommendationsbrev. Åh, det där sista ordet. Det är så stort.
Svindlande.
Men vill man till England så anstränger man sig för att komma dit. Och jag vill dit.
Fan vad jag ska ta mig dit alltså.
I alla fall. Jag lärde mig engelska självmant, eftersom det var spännande och nytt och för att det irriterade mig lite att inte förstå det. Så fort jag såg en ny text kastade jag mig över den och försökte så gott jag kunde översätta, ord för ord. Jag började till och med översätta min svenska tankeverksamhet till engelska. På alla sätt jag kunde tänka mig, vände och vred jag på det nya språket, som ett barn vänder en död kråka. För att se det ur alla perspektiv möjliga. För att förstå."
Så skriver jag i ett halv-slarvigt mejl till min lärare. Hon som ska skriva mitt rekommendationsbrev. Åh, det där sista ordet. Det är så stort.
Svindlande.
Men vill man till England så anstränger man sig för att komma dit. Och jag vill dit.
Fan vad jag ska ta mig dit alltså.
Tales of Alfie, Floorboy and Me
"I want to be amazing," I said to him as I spilled onto the bed and coffee fell onto his head.
"You're quite an act," was the reply and his thoughts soared out the window, his heart was soured out of control.
His lashes were slightly longer on the left eye and he took advantage of that, held it against me and used it as revenge.
I was sorry for my being so lumpy clumsy around him and he was too.
"Look," I begun but he turned and the anger glistened on his lips and sparkled as he flipped,
"You are a Disaster, and lookit my eye what have you done to it."
A bleak-black coffeestain had etched onto the cornea of the eye-with-slightly-longer-lashes and it was blinking frantically at me. Blue-eyed accusation.
"Fuck, are you two completely arseholed?" the Brit chap would shout at times, sporadically. Making all of us wonder whether or not he was very right in the head, but it was his flat and if he considered laying face-down on the floor was a perfect way to spend an afternoon then who were we to question his decision. We were right at Frognal Street and the view was alright. Half a block away stood the house that Siegmund Freud had lived in for the last year of his life, hiding away from the ferocious Nazis of Austria.
"He didn't even want to leave for London," muttered the Briton boy and I wondered how he could possibly know what I was thinking of.
"You're a barking barmy," the other lad told me, the sored-eye soured-heart one. "And a duffer too."
The London sky outside was shouting at me to stay inside, so I obeyed rather grumpily. The boys in the livingroom were off each of their individual rockers and I felt like lobotomizing them both. I got up the bed and out the room into the kitchen, looking around for something sharp but the best I could conjure was a saggy toothpick. Couldn't be fagged to look further so I decided against trying to save what little sanity the loonies in the room next-wall had left.
Why were we here? Well, we had been in a band together a while ago but some weeks after our last gig we became very catatonic at the fame we'd face so we went away and smoked up for a bit and became depressed authors of nonsensical semi-autobiographies instead.
This was on my mind when I took hold of some hot, muggy paper and pursued my destiny back into the livingroom and my boys and my mess and the coffee on the floor and in the eye, and I wiped it off and I wiped the faces off the floorboards and the funny little birthmarks on Alfie's knees.
"This is not for you, it's for me," I would smile and Alfie would smile back with his coffestaineye and his bitter heart and the smile would be empty but it would be a smile nonetheless.
"Hunky-dory, hunky-dore, hunky-bore," mumbled the boy on the floor and his skinny jeans were loose on his skinnier legs and the white t-shirt proclaimed his love for obscure British electroindie, but you couldn't see that because it was on the other side of the shirt and the other side of the shirt was frenching the wooden floor.
"You've made a real hash of your life and I think we're bound to be miserable," blue eyes fired at me.
"I don't think being miserable is even half as bad as it's blown up to be," I claimed, "and I don't think we'll be that off being it."
Later in the afternoon, when evening was beginning to dye the sky pink, I went to take a smoke off the windowsill and as usual the lady across the street started screaming Italian insults at me.
Floorboy heard the signora and came to my side. He gazed at her in a dumbstruck dumb fuck manner and shouted insults at her in his own made-up, madness mother-tongue. After that he held out his tiny hand at me like a child beggar and I gave him a fag. He lit it while he climbed up onto the sill and crawled into my lap. The hair on his head was sooty even though I could still bring to mind a vague remembrance of it being a sandy yellow, a long time ago.
"Do you remember Lord Wotton?" he asked my thigh. I sucked on the Richmond Superking before I thought of a reply.
"At times."
"He had your eyes."
Inhaling nicotine and tar. Exhaling carbon dioxide.
"And your madness."
He laughed at this, and his lips were thin and pale. Inhaling calm. Exhaling worry and hurt.
"I wonder where he went," Floorboy remarked in a solemn tone.
"He's probably living high life chasing rats in the underground," I said comfortingly.
"He was the only one I ever loved," said the boy who spent most of his days on the floor, and at this confession I had a complex emotion.
"This place is in shambles," complained Alfie from under the bedsheets. He didn't really want to speak, he just wished for some attention. I had another complex emotion upon realising this. "We should do something about it."
"We could re-arrange the furniture," suggested Floorboy while crushing out the last glow of his ciggarette onto the windowsill, which was already quite blackened by previously put-out fags.
Alfie and I looked around the small room. There were two rickety old chairs by the other window, and a television set on the floor and an ashtray, and the big white bed that we all shared. There were two cardboard boxes in the small passageway leading to the kitchen, and these contained our clothes and other humble possessions. We also had a meagre safe underneath the bed, and in it lay only a few bags of benzoylmethyl ecgonine and a ruby on a thin golden chain.
"We have nothing to re-arrange," we said in unison.
I laughed because there was nothing else to do.
Life crept on much in this fashion for months on end until one evening when Alfie found Floorboy on the roof of my mouth and suddenly we weren't three musketeers anymore but more like one half of the Beatles and a Yoko. Alfie shouted like Floorboy used to shout when he was in his worst distress and we knew it was serious because he ran out the doors, down the stairs and out onto the summer street and off into the sunset and all the while we could hear him yelling out his agony.
"Will he be alright?" Floorboy asked, but it was no use because I was flat out on the floor, weeping my misery onto the wise old wood.
Alfie returned the next morning. I sat up in the bed I'd crawled up into, and I knew he was there before I saw him in the doorway. He stared at me without seeing me for so long that I understood that he was contemplating murdering us, so I gently sat back and waited for him to reach a decision. Floorboy was snoring next to the safe, and his nose was powdery and his cheeks salty.
He didn't kill us, but he looked at me and his entire being expressed a huge, hurting Why.
"We just wanted to numb the loneliness for a while," I explained.
And Floorboy concurred, "I don't think being miserable is even half as bad as it's blown up to be."
we didn't want to tell you because we knew it'd break your heart, BUT WE ALL SAW IT.
Jag tänker att det rycker till lite i huden precis under ditt vänstra öga när du påminns mig. Det ögat som är aldrig så lite större. Med kanske ett eller två stänk av brunt mer än det andra, det mindre. Och att det första andetaget alltid blir aningen skarpare än du tänkt, och att det förvånar dig eftersom jag aldrig betydde så mycket.
Jag tror att du tänker på mig väldigt sällan, men att du påminns mig ofta. Och att det är detta oförutsedda som gör att det gör ont.
Jag tror att du tänker på mig väldigt sällan, men att du påminns mig ofta. Och att det är detta oförutsedda som gör att det gör ont.
Det sägs att man bara lever en gång.
Så jag råkar vara ung.
Jag råkar följa mina impulser.
Tänker sen och handlar först,
ger efter för minsta nyck,
girig, ivrig, med en stor kunskapstörst
Ett flinande glin med spasmiska ryck,
åh är det så fel? är det så fel av mig
jag försöker ju bara leva lite ibland.
Åh visst, det blir lite fel ibland.
Men du, jag har hört att man bara lever en gång.
blandade diamanter
Boken som jag skriver börjar med att en man faller genom glas.
Jag kommer inte ihåg hur jag ordade det, men jag minns att det var så vackert. Det stack i hans hjärta av glaskross, och i hans lungor och lever och vader och rygggrad. De små diamantformade bitarna fastnade under hans naglar och i hans trumhinnor och till och med i hans gomsegel. Det var vackert men groteskt. För en kort sekund vaknade han ur omedvetandet. Hans sista tanke var:
"Det gör ont."
En liten flicka som stod en-komma-två meter ifrån platsen där han landade började gråta. En knastrande klagan som producerade tårformade diamanter ur hennes ögon.
Hennes förälder rusade till hennes sida men det var för sent, diamantflickan kände hur knäna vek sig och hon föll, till golvet bredvid den redan fallne mannen,
hon, sovandes för ögonblicket, han, sovandes för evigheten. Blandandes öden. Blandandes diamanter.
Jag kommer inte ihåg hur jag ordade det, men jag minns att det var så vackert. Det stack i hans hjärta av glaskross, och i hans lungor och lever och vader och rygggrad. De små diamantformade bitarna fastnade under hans naglar och i hans trumhinnor och till och med i hans gomsegel. Det var vackert men groteskt. För en kort sekund vaknade han ur omedvetandet. Hans sista tanke var:
"Det gör ont."
En liten flicka som stod en-komma-två meter ifrån platsen där han landade började gråta. En knastrande klagan som producerade tårformade diamanter ur hennes ögon.
Hennes förälder rusade till hennes sida men det var för sent, diamantflickan kände hur knäna vek sig och hon föll, till golvet bredvid den redan fallne mannen,
hon, sovandes för ögonblicket, han, sovandes för evigheten. Blandandes öden. Blandandes diamanter.
Att döda ett barn
Så fort jag vaknade i den tidiga morgonen kastade jag mig barfota mitt ut i regnig Höst med en tekopp i hand och alla mina fina kameror under arm. Precis i tekoppsarmens veck hängde en höstlövsbrun halsduk på ett oförutsett och rätt så ologiskt vis. Så traskade jag runt i lång, grön-vit-brun-snirklig kofta med hasselnötsknappar över marinprickig engelsk pyjamas. Och fotade. Och sippade te ur en grön-vit-brun-snirklig kopp.
Sedan dödade jag min baby.
Jag tappade min baby. I marken, hårt. Kallt.
En liten svart storögd tolvmegapixelsbaby. Lika död som löven på marken, och andra klyschor.
Alldeles vindögd blev hon. Suddig syn. Kanske att det går att läka. Men ni vet hur föräldrar är. Jag skulle vara övertygad om att min bebis gick att rädda om så hennes hjärnsubstans sprutade ut på mina bara fötter, över de kalla blanka löven, över träplankor mörka av fukt. Mina röda tår skulle vicka optimistiskt under det mörka, kletiga. Och sticka fram som jordgubbar ur tjära. Jordgubbsfötter och tekoppsarmar skulle slå in babyn i lång, grön-vit-brun-snirklig kofta och springa in, hem, och ringa efter digitalvård. Megapixelvård.
När det egentligen inte finns något att göra. Ingenting fint, värdigt. Marinprickig regnstrimmig flicka kan straffa sig själv för sin oförsiktighet och låta röda kalla jordgubbar vara röda kalla. Kan låta tår vara jordgubbar istället för att, med värmes magi förvandla dem till små vita varma nöjda potatisar. Kanske det hjälper prickiga strimmiga flickan lite. Att Ta Skulden. För vilken ansvarsfull förälder låter sin niomånadersbaby vara ensam, Utan Uppsyn? Babyn kommer försöka ställa sig upp. Men babyn är niomånader. Niomånader står inte upp. Niomånader faller
och slår sig
slår ut storögdhet och får suddigt synfält utan hjälp av regntårar,
benflisor flyger
och engelska mammor med nederbördsstripigt hår släpper örttekoppar och lövhalsdukar men det är ändå För Sent, Skadan är redan Skedd och ånger tusen och en gång om gör ingen skillnad,
den för inte döda barn tillbaka till livet,
den gör ingenting vettigt alls för Döden är ett faktum. Ett stort gapande faktum. Och lika uppenbar som en färgkrita bland blyertspennor.
Sedan dödade jag min baby.
Jag tappade min baby. I marken, hårt. Kallt.
En liten svart storögd tolvmegapixelsbaby. Lika död som löven på marken, och andra klyschor.
Alldeles vindögd blev hon. Suddig syn. Kanske att det går att läka. Men ni vet hur föräldrar är. Jag skulle vara övertygad om att min bebis gick att rädda om så hennes hjärnsubstans sprutade ut på mina bara fötter, över de kalla blanka löven, över träplankor mörka av fukt. Mina röda tår skulle vicka optimistiskt under det mörka, kletiga. Och sticka fram som jordgubbar ur tjära. Jordgubbsfötter och tekoppsarmar skulle slå in babyn i lång, grön-vit-brun-snirklig kofta och springa in, hem, och ringa efter digitalvård. Megapixelvård.
När det egentligen inte finns något att göra. Ingenting fint, värdigt. Marinprickig regnstrimmig flicka kan straffa sig själv för sin oförsiktighet och låta röda kalla jordgubbar vara röda kalla. Kan låta tår vara jordgubbar istället för att, med värmes magi förvandla dem till små vita varma nöjda potatisar. Kanske det hjälper prickiga strimmiga flickan lite. Att Ta Skulden. För vilken ansvarsfull förälder låter sin niomånadersbaby vara ensam, Utan Uppsyn? Babyn kommer försöka ställa sig upp. Men babyn är niomånader. Niomånader står inte upp. Niomånader faller
och slår sig
slår ut storögdhet och får suddigt synfält utan hjälp av regntårar,
benflisor flyger
och engelska mammor med nederbördsstripigt hår släpper örttekoppar och lövhalsdukar men det är ändå För Sent, Skadan är redan Skedd och ånger tusen och en gång om gör ingen skillnad,
den för inte döda barn tillbaka till livet,
den gör ingenting vettigt alls för Döden är ett faktum. Ett stort gapande faktum. Och lika uppenbar som en färgkrita bland blyertspennor.
fyra pälsbollar och en hink med blod
idag har jag
a) läst
och
b) sovit.
nu ska jag springa till sophie och där ska jag fota mina fina vänner med min vanliga (bra-iga) digitalkamera och kanske även min nya, gamla älskling. system-älskling. från 1966. det är grejer, det.
ja jag ska egentligen gå för en kvart sen, men jag har dragit ut på't som vanligt för jag har försökt sätta ihop en snygg outfit. försökt och misslyckats, alltså. I Vanlig Ordning.
så nu ska jag gå fett over-dressed, i londonklänning från typ 70-talet
men jag kompenserar för det genom att ha en londonklänning från typ 70-talet med dålig passform,
en som hänger som en påse lite och förstorar mina elefanthöfter. KÄRLEK på det, som man sa 2006.
plus att jag ska ha ett skärp i midjan som är svinigt o-i tiden. jag vågar nästan inte säga det men vem bryr sig här på youonlyliveonce? jag och mina hjärnspöken. så:
mitt skärp har fyra pälsbollar på sig.
fyra riktiga pälsbollar.
man får bara hoppas att mina vänner och alla jag ser på vägen dit lämnat blodhinken hemma ikväll. ja blodhinken alltså för vemfan vill ha en hink med grisblod öst över sig? som värsta anna wintour.
a) läst
och
b) sovit.
nu ska jag springa till sophie och där ska jag fota mina fina vänner med min vanliga (bra-iga) digitalkamera och kanske även min nya, gamla älskling. system-älskling. från 1966. det är grejer, det.
ja jag ska egentligen gå för en kvart sen, men jag har dragit ut på't som vanligt för jag har försökt sätta ihop en snygg outfit. försökt och misslyckats, alltså. I Vanlig Ordning.
så nu ska jag gå fett over-dressed, i londonklänning från typ 70-talet
men jag kompenserar för det genom att ha en londonklänning från typ 70-talet med dålig passform,
en som hänger som en påse lite och förstorar mina elefanthöfter. KÄRLEK på det, som man sa 2006.
plus att jag ska ha ett skärp i midjan som är svinigt o-i tiden. jag vågar nästan inte säga det men vem bryr sig här på youonlyliveonce? jag och mina hjärnspöken. så:
mitt skärp har fyra pälsbollar på sig.
fyra riktiga pälsbollar.
man får bara hoppas att mina vänner och alla jag ser på vägen dit lämnat blodhinken hemma ikväll. ja blodhinken alltså för vemfan vill ha en hink med grisblod öst över sig? som värsta anna wintour.
Varför slåss vi inte för och Har du också tänkt på det?
Är det något fel på oss? Vi slåss ju inte längre
kommer jag att tänka på klockan 2.50 en söndagsnatt. Kanske är det därför vår vänskap håller på att dö? För att vi inte bitchslappar varandra längre. Vi slåss inte mer och därmed är all fysisk kontakt i princip struken,
våra händer är främlingar till den andres kropp och
är det konstigt att sakna det
för
jag gör, lite kan man väl få
....?
Men när jag ser det en gång så välbekanta klarröda blekna till vagt, beigt bekantigt, till vad som oundvikligen kommer leda till larvvit oigenkännedom,
bekantligt bekantligt bekantligt beklagligt
beklagligt bekantligt.
Vet jag att jag saknar det men det är inte det som värkerbultar
nej det som gör ont är att det kommer komma en tid då jag inte längre,
då värkenbultandet lättar,
då jag
glömmer
då jag
höljer dig i glömska
men mest fasar jag för
att vara den som först
slängs ut i förglömmelsedimman.
kommer jag att tänka på klockan 2.50 en söndagsnatt. Kanske är det därför vår vänskap håller på att dö? För att vi inte bitchslappar varandra längre. Vi slåss inte mer och därmed är all fysisk kontakt i princip struken,
våra händer är främlingar till den andres kropp och
är det konstigt att sakna det
för
jag gör, lite kan man väl få
....?
Men när jag ser det en gång så välbekanta klarröda blekna till vagt, beigt bekantigt, till vad som oundvikligen kommer leda till larvvit oigenkännedom,
bekantligt bekantligt bekantligt beklagligt
beklagligt bekantligt.
Vet jag att jag saknar det men det är inte det som värkerbultar
nej det som gör ont är att det kommer komma en tid då jag inte längre,
då värkenbultandet lättar,
då jag
glömmer
då jag
höljer dig i glömska
men mest fasar jag för
att vara den som först
slängs ut i förglömmelsedimman.
att kränga en biff
jag är så jävla hungrig. tittade i kylen och funderade tom på att smälla i mig lite kött, bara för att det låg där liksom. men sen kom jag på att jag skulle spy som en gravid elefant eftersom min mage inte är van vid sådana extravaganta kulinariska utsvävningar efter fem jävla år av vegetarianism, & andra önodigheter.
aa sen kan man ju typ laga mat eller nåt, men meh, känner mig inte inspirerad. men fan alltså vad najsigt det låter. "käkade kött." "åt en stor svettigt blodig köttbiff." eller "krängde en biff." tänkte jag först, men sen tyckte jag att kränga lät som att sälja och biff lät som.......... alltså nej det var inget.
det var inget.
men så jävla hungrig, för att återgå till mitt annars-så konstanta gnällande. jävla ironiskt att JAG skriver om att jag VILL äta. hallåååååå liksom. det finns en anledning till varför jag pratat/skrivit om ätstörningar i alla uppgifter där man får välja sitt egna tema, & andra uppenbara saker.
blablabla fast egentligen inte! det bara blev så.
men sånt är livet, eller hur? det bara blir, liksom.
och sen händer inte så mycket mer.
aa sen kan man ju typ laga mat eller nåt, men meh, känner mig inte inspirerad. men fan alltså vad najsigt det låter. "käkade kött." "åt en stor svettigt blodig köttbiff." eller "krängde en biff." tänkte jag först, men sen tyckte jag att kränga lät som att sälja och biff lät som.......... alltså nej det var inget.
det var inget.
men så jävla hungrig, för att återgå till mitt annars-så konstanta gnällande. jävla ironiskt att JAG skriver om att jag VILL äta. hallåååååå liksom. det finns en anledning till varför jag pratat/skrivit om ätstörningar i alla uppgifter där man får välja sitt egna tema, & andra uppenbara saker.
blablabla fast egentligen inte! det bara blev så.
men sånt är livet, eller hur? det bara blir, liksom.
och sen händer inte så mycket mer.
like a baby's bottom
ja ni vet torsdagar brukar vara rätt så händelselösa, men idag då jävlar! här på IB School South händer det grejer. en massa egentligen men jag väljer att skildra den väldigt exemplariska höjdpunkten.
så här va. s-flikkans ex är en rolig prick. jag går, helt oskyldigt, in i trapphuset som leder till övervåningen. samtidigt kommer S-Exet och hans vapendragare ner, och S-Ex har en cigg i munnen. han får syn på mig och typ.... börjar hoppa omkring. ni vet som en liten ivrig hundvalp ungefär.
ja, sånt mår man ju bäst av att undvika, så jag försöker genom att gå åt sidan. men ack, så naiv jag är, S-Exet ser min uppenbara fint och följer efter. ja, vilket händelsevis resulterar i att båda slår in i väggen, ganska hårt. haha, sen står han där och trycker upp sig. too close for comfort liksom som man säger i mina kretsar. och efter ett evigt ögonblick av
"................"
"............"
"..............................."
".................."
så säger han, "känn på min kind" och tar min hand och trycker den i hans ansikte.
ooooookej.
jag tänker, det är bäst att alltid hålla med såna här galningar, vad de än säger, så jag nickar ivrigt och säger "ja, ooh vad lent!" och han skiner upp som en jävla julgran
men eftersom han egentligen inte har gjort sig förtjänt av att någon människa någonsin igen acknowledgar hans existens, så lägger jag till "som en babyrumpa!"
han blir arg, och jag springer därifrån,
i fnitter.
så här va. s-flikkans ex är en rolig prick. jag går, helt oskyldigt, in i trapphuset som leder till övervåningen. samtidigt kommer S-Exet och hans vapendragare ner, och S-Ex har en cigg i munnen. han får syn på mig och typ.... börjar hoppa omkring. ni vet som en liten ivrig hundvalp ungefär.
ja, sånt mår man ju bäst av att undvika, så jag försöker genom att gå åt sidan. men ack, så naiv jag är, S-Exet ser min uppenbara fint och följer efter. ja, vilket händelsevis resulterar i att båda slår in i väggen, ganska hårt. haha, sen står han där och trycker upp sig. too close for comfort liksom som man säger i mina kretsar. och efter ett evigt ögonblick av
"................"
"............"
"..............................."
".................."
så säger han, "känn på min kind" och tar min hand och trycker den i hans ansikte.
ooooookej.
jag tänker, det är bäst att alltid hålla med såna här galningar, vad de än säger, så jag nickar ivrigt och säger "ja, ooh vad lent!" och han skiner upp som en jävla julgran
men eftersom han egentligen inte har gjort sig förtjänt av att någon människa någonsin igen acknowledgar hans existens, så lägger jag till "som en babyrumpa!"
han blir arg, och jag springer därifrån,
i fnitter.
olyckat
jag vaknade och var på oerhört bra humör. fixade frukost (som iofs innebär enbart en trippel espresso) till min pappa. medan jag donade nynnade jag på en adam green-låt. närmare bestämt "friends of mine."
allt var vackert och ljust, jag hade kommit upp tidigt så därför kändes det inte som att jag förstört en hel dag, för ovanlighetens skull.
allt var vackert. tills jag kom till "we fall in love by accident."
då slog det mig att jag drömt om honom.
och det var en bra, nej en underbar dröm. vi var lyckliga.
lyckliga tillsammans.
och jag vaknade på bra humör för att det var han och jag, och för att vi förtjänar varandra.
jag förtjänar honom. fast egentligen förtjänar jag bättre. och det gör han med.
och jag hatade mig själv för att jag drömt att vi var lyckliga,
när vi egentligen är långt, långt ifrån det
för han har en massa knäppa egenskaper som jag inte förstår mig på och han knarkar och han bryr sig inte om något
och jag är ju
jag.
allt var vackert och ljust, jag hade kommit upp tidigt så därför kändes det inte som att jag förstört en hel dag, för ovanlighetens skull.
allt var vackert. tills jag kom till "we fall in love by accident."
då slog det mig att jag drömt om honom.
och det var en bra, nej en underbar dröm. vi var lyckliga.
lyckliga tillsammans.
och jag vaknade på bra humör för att det var han och jag, och för att vi förtjänar varandra.
jag förtjänar honom. fast egentligen förtjänar jag bättre. och det gör han med.
och jag hatade mig själv för att jag drömt att vi var lyckliga,
när vi egentligen är långt, långt ifrån det
för han har en massa knäppa egenskaper som jag inte förstår mig på och han knarkar och han bryr sig inte om något
och jag är ju
jag.
I don't normally have days this good.
eftersom jag ska åka bort så delar jag med mig av några virriga litterära irrfärder som återfinns i min dagbok-som-jag-vägrar-kalla-dagbok. här.
16 JULI 2008, VID 3 AM.
I don't normally have days this good. Man är nog förutbestämd att få ett visst antal bra dagar i livet. Kanske hundra, kanske tolv. Jag vet inte jag är inte gud trots att man kanske önskar att man var, nivet bara så att man får chilla runt svept i långa lösa tyger och med mycket ansiktsbehåring liksom.
I alla fall så kom Sophie hem från Frankrike i söndags, natten till måndag och då fick jag henne att gå med på att gå med mig på Grönan dagen efter, måndagen då alltså tyyyp igår fast egentligen inte men i princip igår. Aa. Vi gick upp tidigt och åkte djurgårdsfärjan över med mamma, Anders och Alex och sen åkte vi jetline 5 gånger och kättingflygaren bara 1 och katapulten och kvasten och flygande mattan men inte vikingen för sophie blir illamående och inte fritt fall för
jag var feg. vi åt enormt med mat kändes det som vi åt pommes, tomatpasta och drack iskaffe och sen åkte vi till café 60-sexy-sixties jag och soph och vi åt sallad/tex mex + en varsin stark macchiato afterwards.
innan café 60 förresten så lekte vi i regnet vid plattan det ösregnade anders fotade vi plaskade,
lycka
efter cafeet promenerade vi i stockholm, the city we grew up in, VÅR stad.
vi gick vilse.
21 JULI 2008 01.50
sen den 16:e är vi vid klipporna i riddersvik jag lajni soph frida maria, vi chillar vi chillar, dansar i kvällningen, äter vindruvor kakor och gult kli-igt godis. jag och laj går hem till henne och ser på the office hela första säsongen sen är det morgon och förståeligt nog är hon trött och det är inte jag men man tar seden dit man kommer och vi sover lite, sen vaknar vi och ser på mer the office det brittiska alltså inte det amerikanska och det är ricky gervais med sitt vansinniga skratt och den söta killen med bra hår och "är-det-inte-han-som-får-en-gaffel-i-ögat-i-Pirates? jo-det-är-han"-killen och allt är dödligt pinsamt och man vill bara curla upp och dö och man bara älskar det.
extras också, en hel säsong plus det avsnittet med daniel radcliffe för vi har en crush på honom och vi drack mintthé och åt varmt hembakat bröd med typbasilikavinäger på
och det var mycket mycket trevligt trots att det kanske är lite asocialt att se film och det mesta vi sa till varandra lät ungefär såhär
"Bajs"
"Kiss"
"Har du kiss i anuset?"
"Mm jag är alldeles klibbig av anuskiss"
"Mmmmm GOTT!"
ändå trevligt att kunna vara så avslappnad i en kompis sällskap, liksom
nu sitter jag i köket by the stove väntar på mitt microwaveade thévatten, eller nukat vatten som pappa skulle säga, hett vatten i en stor starbucksmugg en såndär avlång en ni vet som inte ser ut som dem man dricker ur inne på starbucks utan ser ut som take away-muggarna fast inte i papp såklart utan keramik, klockan 02.25 vattnet har dragit klart eller théet då, Friggs pepparmynta fast det sophie har hemma är godare, mintigare och ja. jag var hemma hos lajni den 17:e till kanske nio på kvällen sedan skulle jag hem duscha lite snabbt byta kläder hämta en vän vid bussen MEN jag segade mig så lajni och jag mötte upp honom vid åkermyntan ungefär, gick till sophie och hade filmkväll vi fyra.
såg frostbiten vilket är en jävligt dålig svensk vampyrrysare men det är nog meningen, hoppas vi och vi skrattade ihjäl oss verkligen, it has talking dogs and everything och dåligtdåligt manus usch och ja sen ser vi Jurtjyrkogården och Laj och jag är asrädda för han cyklistvålnaden trots att han är på den goda sidan och Doffe skrattar åt oss och Soph Laj och jag börjar nästan gråta när den där dödsgulliga pojken blir överkörd av lastbilen och man ser den blodiga miniskon komma farande och Doffe skrattar. doffe säger "du får ingen armhåla ikväll, jag har inte rakat mig" & skrattar.
sedan ser vi lite på tre solar, som är en superdålig svensk film i sagan om ringen-stuk nästan. christofer somnar innan den numera klassiska "Så Ulf är...?" - "Nej, han var på DEN ANDRA BÅTEN"-scenen. vi kan dock inte tröttna, det är hysteriskt kul. fast vi blir trötta och går och lägger oss jag väcker Offret och tvingar honom att byta soffa med mig, för hans egen skull faktiskt, för han ligger i tvåsoffan, jag i tresoffan och han är typ tre dec längre än mig och tom jag tycker tvåsoffan är för kort och
sen går nästan ingen tid alls och det är morgon kanske niohalvtio sophie vaknar ramlar ligger på golvet i mörkret i flera minuter kvider, och man hör doffe skratta åt henne sedan somnar jag om och vaknar halv ett
jag ropar på sophie vi är sena till jobbet men hon svarar inte bara lilla offret som kikar på mig från över soffkanten nu och han undrar vad klockan är halv ett säger jag kuken säger han det var verkligen inte bra han hade tider att passa så vi ger vägbeskrivning till bussen och så är det hejdo. jag och sophie och linnea äter frukost snabbtsnabbt, sen skyndar soph och jag till bussen åker till jobbet, flummar runt i 8 timmar lyssnar på Stuck In the Middle With You som är nya favoritlåten för henne nu efter att vi sett Reservoir Dogs och ja vi får vår chef att lyssna på Jag är en vampyr och han gillar det mycketmycket.
vi äter utgångna ballerinakakor och dricker något som heter "typ cappuccino" och sophie säger blonda saker och framemot kvällen börjar det smitta av sig på mig jag säger "jag hörde honom säga till mig" & upptäcker andra innovativa meningsuppbyggnader.
700 pix rikare återvänder vi hem toll sophie och ser på pulp fiction fast inte hela för vi är så trötta och vi sover till typ ett in the p.m. och vid tre går jag hem på vägen står en liten pojke i t-shirt utan någonting annat på kroppen och säger "hej!" till mig, jag ler åt gullungen för jag var också lite så när jag var i den åldern, liksom exhibitionist lite fast tvärtom men med mycket naket.
lördag åker jag och pappa och handlar inför fjällklättring och samma sak idag och dagarna liksom bara flyter ihop och blir samma blir en lång utdragen men tillplattad evighet
16 JULI 2008, VID 3 AM.
I don't normally have days this good. Man är nog förutbestämd att få ett visst antal bra dagar i livet. Kanske hundra, kanske tolv. Jag vet inte jag är inte gud trots att man kanske önskar att man var, nivet bara så att man får chilla runt svept i långa lösa tyger och med mycket ansiktsbehåring liksom.
I alla fall så kom Sophie hem från Frankrike i söndags, natten till måndag och då fick jag henne att gå med på att gå med mig på Grönan dagen efter, måndagen då alltså tyyyp igår fast egentligen inte men i princip igår. Aa. Vi gick upp tidigt och åkte djurgårdsfärjan över med mamma, Anders och Alex och sen åkte vi jetline 5 gånger och kättingflygaren bara 1 och katapulten och kvasten och flygande mattan men inte vikingen för sophie blir illamående och inte fritt fall för
jag var feg. vi åt enormt med mat kändes det som vi åt pommes, tomatpasta och drack iskaffe och sen åkte vi till café 60-sexy-sixties jag och soph och vi åt sallad/tex mex + en varsin stark macchiato afterwards.
innan café 60 förresten så lekte vi i regnet vid plattan det ösregnade anders fotade vi plaskade,
lycka
efter cafeet promenerade vi i stockholm, the city we grew up in, VÅR stad.
vi gick vilse.
21 JULI 2008 01.50
sen den 16:e är vi vid klipporna i riddersvik jag lajni soph frida maria, vi chillar vi chillar, dansar i kvällningen, äter vindruvor kakor och gult kli-igt godis. jag och laj går hem till henne och ser på the office hela första säsongen sen är det morgon och förståeligt nog är hon trött och det är inte jag men man tar seden dit man kommer och vi sover lite, sen vaknar vi och ser på mer the office det brittiska alltså inte det amerikanska och det är ricky gervais med sitt vansinniga skratt och den söta killen med bra hår och "är-det-inte-han-som-får-en-gaffel-i-ögat-i-Pirates? jo-det-är-han"-killen och allt är dödligt pinsamt och man vill bara curla upp och dö och man bara älskar det.
extras också, en hel säsong plus det avsnittet med daniel radcliffe för vi har en crush på honom och vi drack mintthé och åt varmt hembakat bröd med typbasilikavinäger på
och det var mycket mycket trevligt trots att det kanske är lite asocialt att se film och det mesta vi sa till varandra lät ungefär såhär
"Bajs"
"Kiss"
"Har du kiss i anuset?"
"Mm jag är alldeles klibbig av anuskiss"
"Mmmmm GOTT!"
ändå trevligt att kunna vara så avslappnad i en kompis sällskap, liksom
nu sitter jag i köket by the stove väntar på mitt microwaveade thévatten, eller nukat vatten som pappa skulle säga, hett vatten i en stor starbucksmugg en såndär avlång en ni vet som inte ser ut som dem man dricker ur inne på starbucks utan ser ut som take away-muggarna fast inte i papp såklart utan keramik, klockan 02.25 vattnet har dragit klart eller théet då, Friggs pepparmynta fast det sophie har hemma är godare, mintigare och ja. jag var hemma hos lajni den 17:e till kanske nio på kvällen sedan skulle jag hem duscha lite snabbt byta kläder hämta en vän vid bussen MEN jag segade mig så lajni och jag mötte upp honom vid åkermyntan ungefär, gick till sophie och hade filmkväll vi fyra.
såg frostbiten vilket är en jävligt dålig svensk vampyrrysare men det är nog meningen, hoppas vi och vi skrattade ihjäl oss verkligen, it has talking dogs and everything och dåligtdåligt manus usch och ja sen ser vi Jurtjyrkogården och Laj och jag är asrädda för han cyklistvålnaden trots att han är på den goda sidan och Doffe skrattar åt oss och Soph Laj och jag börjar nästan gråta när den där dödsgulliga pojken blir överkörd av lastbilen och man ser den blodiga miniskon komma farande och Doffe skrattar. doffe säger "du får ingen armhåla ikväll, jag har inte rakat mig" & skrattar.
sedan ser vi lite på tre solar, som är en superdålig svensk film i sagan om ringen-stuk nästan. christofer somnar innan den numera klassiska "Så Ulf är...?" - "Nej, han var på DEN ANDRA BÅTEN"-scenen. vi kan dock inte tröttna, det är hysteriskt kul. fast vi blir trötta och går och lägger oss jag väcker Offret och tvingar honom att byta soffa med mig, för hans egen skull faktiskt, för han ligger i tvåsoffan, jag i tresoffan och han är typ tre dec längre än mig och tom jag tycker tvåsoffan är för kort och
sen går nästan ingen tid alls och det är morgon kanske niohalvtio sophie vaknar ramlar ligger på golvet i mörkret i flera minuter kvider, och man hör doffe skratta åt henne sedan somnar jag om och vaknar halv ett
jag ropar på sophie vi är sena till jobbet men hon svarar inte bara lilla offret som kikar på mig från över soffkanten nu och han undrar vad klockan är halv ett säger jag kuken säger han det var verkligen inte bra han hade tider att passa så vi ger vägbeskrivning till bussen och så är det hejdo. jag och sophie och linnea äter frukost snabbtsnabbt, sen skyndar soph och jag till bussen åker till jobbet, flummar runt i 8 timmar lyssnar på Stuck In the Middle With You som är nya favoritlåten för henne nu efter att vi sett Reservoir Dogs och ja vi får vår chef att lyssna på Jag är en vampyr och han gillar det mycketmycket.
vi äter utgångna ballerinakakor och dricker något som heter "typ cappuccino" och sophie säger blonda saker och framemot kvällen börjar det smitta av sig på mig jag säger "jag hörde honom säga till mig" & upptäcker andra innovativa meningsuppbyggnader.
700 pix rikare återvänder vi hem toll sophie och ser på pulp fiction fast inte hela för vi är så trötta och vi sover till typ ett in the p.m. och vid tre går jag hem på vägen står en liten pojke i t-shirt utan någonting annat på kroppen och säger "hej!" till mig, jag ler åt gullungen för jag var också lite så när jag var i den åldern, liksom exhibitionist lite fast tvärtom men med mycket naket.
lördag åker jag och pappa och handlar inför fjällklättring och samma sak idag och dagarna liksom bara flyter ihop och blir samma blir en lång utdragen men tillplattad evighet
jag blir alldeles snurrig och underbar i huvudet
igår vaknade jag halv sex efter att ha sovit någon minut sådär för michelle ringde och vi pratade i 01.58 timmar och minuter för hon ville tvinga mig att följa med på fest, men jag var ett emo och ville bara sitta hemma med min lyxiga latte gjord på starbucks-bönor, barista-mjölk och vaniljextrakt såntdärnivet som har riktiga svarta vaniljprickar i (som lite dyrare vaniljglass har och Coop Extras inte har). och min burk champinjoner. jag äter champinjoner för jag älskar dem och det är kanske lite skabbigt att sitta på sin veranda med en starbucksmugg och en konservburk champinjoner men you only live once som jag säger och då sa michelle ja just det man lever bara en gång så KOM NU men sen var hon tvungen att åka om hon skulle hinna med pendeln så vi sa hejdo. då smsade jag christofer och sa nej mannen jag kommer inte ikväll tyvärr och inte linnea heller och då ringde han och tjatade han med och jag blev lovad en massa trevliga saker och en massa mindre trevliga saker om jag bara kom (hans säng och en öl och hans armhåla bland annat HA HA så roligt doffe) ja sen ryckte lasse telefonen ur doffes hand och sa men du när kommer du? och jag sa men jag vill inte och han sa "NÄHÄ MEN JAG FRÅGADE INTE OM DU VILLE jag frågade när du är här."
jag blev erbjuden en till armhåla, så snälla pojkar de där två och ja en massa så jag åkte till sist och det slutade med en roadtrip jag pappa och michelle FRÅN B TO THE B alltså barkarby till bålsta och så kom vi dit och sen blev jag deppig framåt småtimmarna precis som jag sagt att jag skulle bli och michelle hade gått och lagt sig och myst och alla satt ute på verandan och rökte och krökte och skrattade men jag satt inne i köket och stirrade i luften SOM ETT STÖRT JÄVLA EMOBARN och folk kom och gick men ingen brydde sig väl riktigt och det kan man ju förstå för jag är inte precis superbästis med alla där för att göra en grov understatement, jag klickar inte ens med en bråkdel av de där människorna jag menar javisst de är trevliga och så men vi kommer aldrigaldrig bli BFFs liksom och nu pratar jag för mycket igen, men det gjorde jag inte då utan jag satt där och tänkte på allt som gör att det Är Synd Om mig och så kom doffe in och sa men hörru ditt sepä varför sitter du här inne för för att du är deppig och tänker på *pojke*? och sen var han en jättebra kompis och kom och kramade mig en massa och mojs och då mådde jag faktiskt lite bättre för han gillar i regel inte att kramas så det var säkert en stor uppoffring men han gjorde det och det kan ju bara betyda att jag är "speciell" hahahha . ja då förlät jag honom NÄSTAN för att han gick omkring hela kvällen och sa till alla att jag "är kär" i *pojke* "som är ett asshole" sa han dessutom och alla håller med och jag tycker inte det är riktigt rätt för ja ok de har rätt till sin åsikt och visst det kanske är lite sant men det är jobbigt när jag ska försöka bestämma mig för NÅNTING OM NÅNTING och alla bah "nej han är ett ass snälla sheena inte honom".
mm sen sa han kom så går vi ut och sen pratade vi och chillade och jag drog riktigt många halsbloss utan andningspaus på vattenpipan och eftersom jag bara röker det några gånger i månaden så har det fortfarande en effekt på mig och jag blir alldeles snurrig och underbar i huvudet
och sen går alla och lägger sig och det är bara en erik och en ivan och en doffe och en sheena kvar och jag fryser lite för klockan är kanske fyra och det är som kallast då tycker jag. vi får höra om bögporrfilmer och sexupplevelser och folk-som-vi-känner som fått herpes i ögat, det är kul det är bra man får alltid höra sjuka grejer när man festar med doffe han har allt upplevt en hel del den mannen och sen kommer michelle och ser sömndrucken ut men hon har inte sovit hon har bara legat bredvid en snarkande biff och tänkt säger hon. hon petar i typ en timme på min primark-sjal och doffe kallar mig tant nuigen because of the way i dress och då säger jag att jag bara har de där "tant-koftorna" på mig för att de är från min farmor och min farmor är död och jag tyckte om henne något fruktansvärt vi var så väldigt nära och jag vill gärna minnas henne jag tror på fullaste allvar att om jag inte har något som är HENNES på mig varje dag så kommer jag glömma henne
men han förstår kanske inte det där helt, det där desperata clinging-onto-something som man inte vill släppa
det är inte så han funkar men det är så jag funkar
och sen är det grotesco som gäller och doffe försöker sova i ungefär en halv minut sen petar jag i hans kind och han rycker till och tänker typ klå till mig, hans spontana reaktion när någon rör vid honom medan han sover är på allvar att typ slå ner dem, lika roligt varje gång men är man lättroad så är man och michelle och jag vill se älgtjuren i london för VAD GÖR DEN DÄR, LIKSOM hon känner igen sig alltför väl i dorsins rollfigur men sen ser vi på borta och ett kilo mjöl och min absoluta favorit den med windows cp. sen bäddsäng och lasses "vill-du-smaka-på-min-korv"-ölkorv och väcka-helén-som-är-lite-bakis och en massamassa.
åka hem vill vi ju jag och michelle men då kommer jag på att jag glömt nyckeln och inte kan dra så tidigt eftersom folk inte är vakna hemma hos mig då så michelle gittar och jag följer med till stationen för det är lite småkris hon måste hem NU och sen möter vi Offret på den 20 minuters långa vägen till stationen och han är värsta stekaren (eller FLANERAREN som han nu heter) som går genom halva bålsta i helt uppknäppt svart skjorta, vita byxor, solisar och ETT STORT JÄVLA GLAS COLA eller om det var en grogg men jag tror inte det fast med honom vet man ju aldrig men vem går omkring med ett GLAS, UTOMHUS liksom?? och sen mobbar han mig och så går vi hem och ser på grotesco igen med amanda & per vid köksbordet och nile city och tommy skrattar. lasse vaknar och vi lyssnar på stuck in the middle with you och alla vill göra en nile city, fisk och allt, i örat på den sovande biffen men sen finns det ingen fisk bara kanske-lax så det blir inte av
och sen åker jag hem och på vägen dit går jag med amanda & per och amandas hund gråll som jag är kär i fast han luktar lite men han är gammal och då är okej om man luktar lite och kärleken är ju redan blind den har säkert inget luktsinne heller och så ser vi lekplatsen precis utanför doffes hus och ja de är lite ledsna att de inte utnyttjade tillfället och lekte där igår men jag och michelle lekte där säger jag och per säger usch ser ni det där minilekhuset? helt skevt det skulle falla ihop om jag klättrade i det, och jag säger nej då det höll för mig igår och då säger han MEN DU ÄR JU LITEN och jag har aldrig älskat en okänd människa så intensivt förut. och sen åker jag hem på riktigt och jag har inga pengar och remsan räcker precis, FEM JÄVLA STÄMPLAR kuken vad äckligt dyrt det är att ha vänner i bålsta när man typ måste träffa dem and such och så kommer jag till barkarby och bussen kommer om elva minuter så jag lägger mig på bänken och SOMNARLITE och så kommer bussen och TUTAR PÅ MIG så springer jag på och slänger mig över de bakersta sätena och SOMNARLITE och så kommer jag hem och sätter mig på soffan och säger "AAAAAH" alltså ett ångest-aaaaah inte ett lättnads- eller skräck-aaaah utan ren-och-skär-ångest-aaaaaah och sen jag SOMNARLITE där med.
sen tittar jag på de fina bilderna jag fick från festen och tänker på vilka fina vänner jag har egentligen där och tänker nog att man ska hålla dem uppe in i morgonen lite oftare för på något sätt ser de annorlunda ut man kan inte sätta fingret på det det är inte dåligt-annorlunda eller uppenbart-positivt utan det är bara annorlunda rätt och slätt men det är fint.
jag blev erbjuden en till armhåla, så snälla pojkar de där två och ja en massa så jag åkte till sist och det slutade med en roadtrip jag pappa och michelle FRÅN B TO THE B alltså barkarby till bålsta och så kom vi dit och sen blev jag deppig framåt småtimmarna precis som jag sagt att jag skulle bli och michelle hade gått och lagt sig och myst och alla satt ute på verandan och rökte och krökte och skrattade men jag satt inne i köket och stirrade i luften SOM ETT STÖRT JÄVLA EMOBARN och folk kom och gick men ingen brydde sig väl riktigt och det kan man ju förstå för jag är inte precis superbästis med alla där för att göra en grov understatement, jag klickar inte ens med en bråkdel av de där människorna jag menar javisst de är trevliga och så men vi kommer aldrigaldrig bli BFFs liksom och nu pratar jag för mycket igen, men det gjorde jag inte då utan jag satt där och tänkte på allt som gör att det Är Synd Om mig och så kom doffe in och sa men hörru ditt sepä varför sitter du här inne för för att du är deppig och tänker på *pojke*? och sen var han en jättebra kompis och kom och kramade mig en massa och mojs och då mådde jag faktiskt lite bättre för han gillar i regel inte att kramas så det var säkert en stor uppoffring men han gjorde det och det kan ju bara betyda att jag är "speciell" hahahha . ja då förlät jag honom NÄSTAN för att han gick omkring hela kvällen och sa till alla att jag "är kär" i *pojke* "som är ett asshole" sa han dessutom och alla håller med och jag tycker inte det är riktigt rätt för ja ok de har rätt till sin åsikt och visst det kanske är lite sant men det är jobbigt när jag ska försöka bestämma mig för NÅNTING OM NÅNTING och alla bah "nej han är ett ass snälla sheena inte honom".
mm sen sa han kom så går vi ut och sen pratade vi och chillade och jag drog riktigt många halsbloss utan andningspaus på vattenpipan och eftersom jag bara röker det några gånger i månaden så har det fortfarande en effekt på mig och jag blir alldeles snurrig och underbar i huvudet
och sen går alla och lägger sig och det är bara en erik och en ivan och en doffe och en sheena kvar och jag fryser lite för klockan är kanske fyra och det är som kallast då tycker jag. vi får höra om bögporrfilmer och sexupplevelser och folk-som-vi-känner som fått herpes i ögat, det är kul det är bra man får alltid höra sjuka grejer när man festar med doffe han har allt upplevt en hel del den mannen och sen kommer michelle och ser sömndrucken ut men hon har inte sovit hon har bara legat bredvid en snarkande biff och tänkt säger hon. hon petar i typ en timme på min primark-sjal och doffe kallar mig tant nuigen because of the way i dress och då säger jag att jag bara har de där "tant-koftorna" på mig för att de är från min farmor och min farmor är död och jag tyckte om henne något fruktansvärt vi var så väldigt nära och jag vill gärna minnas henne jag tror på fullaste allvar att om jag inte har något som är HENNES på mig varje dag så kommer jag glömma henne
men han förstår kanske inte det där helt, det där desperata clinging-onto-something som man inte vill släppa
det är inte så han funkar men det är så jag funkar
och sen är det grotesco som gäller och doffe försöker sova i ungefär en halv minut sen petar jag i hans kind och han rycker till och tänker typ klå till mig, hans spontana reaktion när någon rör vid honom medan han sover är på allvar att typ slå ner dem, lika roligt varje gång men är man lättroad så är man och michelle och jag vill se älgtjuren i london för VAD GÖR DEN DÄR, LIKSOM hon känner igen sig alltför väl i dorsins rollfigur men sen ser vi på borta och ett kilo mjöl och min absoluta favorit den med windows cp. sen bäddsäng och lasses "vill-du-smaka-på-min-korv"-ölkorv och väcka-helén-som-är-lite-bakis och en massamassa.
åka hem vill vi ju jag och michelle men då kommer jag på att jag glömt nyckeln och inte kan dra så tidigt eftersom folk inte är vakna hemma hos mig då så michelle gittar och jag följer med till stationen för det är lite småkris hon måste hem NU och sen möter vi Offret på den 20 minuters långa vägen till stationen och han är värsta stekaren (eller FLANERAREN som han nu heter) som går genom halva bålsta i helt uppknäppt svart skjorta, vita byxor, solisar och ETT STORT JÄVLA GLAS COLA eller om det var en grogg men jag tror inte det fast med honom vet man ju aldrig men vem går omkring med ett GLAS, UTOMHUS liksom?? och sen mobbar han mig och så går vi hem och ser på grotesco igen med amanda & per vid köksbordet och nile city och tommy skrattar. lasse vaknar och vi lyssnar på stuck in the middle with you och alla vill göra en nile city, fisk och allt, i örat på den sovande biffen men sen finns det ingen fisk bara kanske-lax så det blir inte av
och sen åker jag hem och på vägen dit går jag med amanda & per och amandas hund gråll som jag är kär i fast han luktar lite men han är gammal och då är okej om man luktar lite och kärleken är ju redan blind den har säkert inget luktsinne heller och så ser vi lekplatsen precis utanför doffes hus och ja de är lite ledsna att de inte utnyttjade tillfället och lekte där igår men jag och michelle lekte där säger jag och per säger usch ser ni det där minilekhuset? helt skevt det skulle falla ihop om jag klättrade i det, och jag säger nej då det höll för mig igår och då säger han MEN DU ÄR JU LITEN och jag har aldrig älskat en okänd människa så intensivt förut. och sen åker jag hem på riktigt och jag har inga pengar och remsan räcker precis, FEM JÄVLA STÄMPLAR kuken vad äckligt dyrt det är att ha vänner i bålsta när man typ måste träffa dem and such och så kommer jag till barkarby och bussen kommer om elva minuter så jag lägger mig på bänken och SOMNARLITE och så kommer bussen och TUTAR PÅ MIG så springer jag på och slänger mig över de bakersta sätena och SOMNARLITE och så kommer jag hem och sätter mig på soffan och säger "AAAAAH" alltså ett ångest-aaaaah inte ett lättnads- eller skräck-aaaah utan ren-och-skär-ångest-aaaaaah och sen jag SOMNARLITE där med.
sen tittar jag på de fina bilderna jag fick från festen och tänker på vilka fina vänner jag har egentligen där och tänker nog att man ska hålla dem uppe in i morgonen lite oftare för på något sätt ser de annorlunda ut man kan inte sätta fingret på det det är inte dåligt-annorlunda eller uppenbart-positivt utan det är bara annorlunda rätt och slätt men det är fint.
failing can be quite a breeze
kom precis in efter att ha varit ute. no shit sherlock. hade fått för mig att det duggregnade lite fint och jag älskar regn så jag drog på mig jeansen och knallade ut, men där var det bara kvavt och liksom lealöst, inte tryckande eller påträngande eller någon sorts spänning i luften alls, allting bara hängde och var torrt och dött och vanligt. besviken slog jag mig ner i gräset och kände mig nerslagen (heh). det gula fnoskiga lealösa gräset och jag började plocka krusbär. det är bara början på juli de är inte mogna än men det sket jag i och tryckte i mig en hel näve tills det började svida på tungan och då åt jag fem till bara för att. hade kameran i knät men allting var så avslaget och avlidet och ovackert att jag inte ville fota, den fick ligga där död och vanlig och lealös den med. den här staden den här hålan ligger i koma den måste vara morrisseys flickvän förutom att jag tror nog att hon måste ha varit mer livlig än det här stället även fast hon låg i koma och även fast han egentligen inte verkade vara överdrivet förtjust i henne men i alla fall så.
jag skrev ett inlägg som försvann om hur dum jag är som aldrig lär mig och om hur jag blev jävligt fucking sårad av en pojke en gång och att det var jobbigt och klyshigt för jag hamnade i seriös heartache, jag kunde inte sova och jag åt inte på säkert en vecka (och fan vad smal och fin jag var då) och jag kunde inte andas utan att det gjorde ont och jag hatade mig själv lite för att jag levde i en kliché, jag som alltid innan trott att sånt bara var något äckligt och desperat balladsångare drog till med i sista sekunden när den de älskade inte ville lyssna till andra åberop I CAN'T FUNCTION WITHOUT YOU
men det var faktiskt sant DET GÖR ONT, PÅ RIKTIGT och gud vad jag ville dö, inte på grund av situationen då utan för att jag i grund och botten haft så fel och för att jag var tvungen att leva med den smärtan, oh, den olidliga jävla smärtan
och nu?
jag trycker mig emot honom. jag sinnligen trycker mig emot honom, lajni soph -- jag TUTTAR honom, och heaven knows I'm miserable now för jag VILL ju inte och jag vill knappt ens ha honom som vän varför håller jag då på som jag gör för varje gång han säger något tvetydigt så är jag där på tre röda och slänger fram en klockren double entendre
jag kastar mig mentalt över honom helt stört helt stört helt stört
när jag var i london satt jag vid ett bord i en trädgård med citronträd och en grund, rödtegelbottnad pool och två britter som jag inte kände satte sig med mig och de pratade skit om någon på jobbet, de var kollegor och jag skrev i mitt ritblock att det de sa var nonsens men de såg inte eller brydde sig inte och jag kan inte säga att det bekom mig så särskilt mycket heller och när jag skulle äta tog jag motvilligt emot en frukt som jag stoppade i väskan och sen gick jag på the public bathrooms vid green park och där på en soptunna i ett bås lämnade jag en banan på vilken jag i svart tusch klottrade,
"I have an eating disorder
did you really think I'd eat it?"
jag skrev ett inlägg som försvann om hur dum jag är som aldrig lär mig och om hur jag blev jävligt fucking sårad av en pojke en gång och att det var jobbigt och klyshigt för jag hamnade i seriös heartache, jag kunde inte sova och jag åt inte på säkert en vecka (och fan vad smal och fin jag var då) och jag kunde inte andas utan att det gjorde ont och jag hatade mig själv lite för att jag levde i en kliché, jag som alltid innan trott att sånt bara var något äckligt och desperat balladsångare drog till med i sista sekunden när den de älskade inte ville lyssna till andra åberop I CAN'T FUNCTION WITHOUT YOU
men det var faktiskt sant DET GÖR ONT, PÅ RIKTIGT och gud vad jag ville dö, inte på grund av situationen då utan för att jag i grund och botten haft så fel och för att jag var tvungen att leva med den smärtan, oh, den olidliga jävla smärtan
och nu?
jag trycker mig emot honom. jag sinnligen trycker mig emot honom, lajni soph -- jag TUTTAR honom, och heaven knows I'm miserable now för jag VILL ju inte och jag vill knappt ens ha honom som vän varför håller jag då på som jag gör för varje gång han säger något tvetydigt så är jag där på tre röda och slänger fram en klockren double entendre
jag kastar mig mentalt över honom helt stört helt stört helt stört
när jag var i london satt jag vid ett bord i en trädgård med citronträd och en grund, rödtegelbottnad pool och två britter som jag inte kände satte sig med mig och de pratade skit om någon på jobbet, de var kollegor och jag skrev i mitt ritblock att det de sa var nonsens men de såg inte eller brydde sig inte och jag kan inte säga att det bekom mig så särskilt mycket heller och när jag skulle äta tog jag motvilligt emot en frukt som jag stoppade i väskan och sen gick jag på the public bathrooms vid green park och där på en soptunna i ett bås lämnade jag en banan på vilken jag i svart tusch klottrade,
"I have an eating disorder
did you really think I'd eat it?"
och du förresten
ingen pallar läsa så långa skrivna saker egentligen så varför even bother och knagglar sig någon liten stackare igenom skiten så är det en vän och de vet inte vad de ska säga, vem vet vad de ska säga till någonting SÅNT DÄR liksom
helt jävla stört
men jag kan säga att jag uppskattar att det nästan finns de som halvförsöker åtminstone
och idag var jag och sophie och linnea nere vid vattnet och chillade vi skulle sitta vid klipporna och prata och softa
sophie satt med pannan mot knäna och kikade ner mot vågorna och linnea och jag låg på rygg och tittade på molnen, de flöt förbi på ett vackert men ändå oroväckande sätt och allt var fint som det alltid är när man är med de sina bästa,
och man hör christina säga
"men du lajni, flyter bajs eller sjunker det?"
"jag har hört att om man äter för lite fiber så sjunker bajset, eller tvärtom... och det är dåligt! Anna Skipper har sagt det!!"
ja så det är bäst att se upp om bajset kommer upp eller inte, man får lite leka "will it float?" och jag vill helst vara paul schaffer ni kan få vara letterman,
"is it a floater or a sinker liksom"
och nu slänger jag in en bild också för er som inte pallar med mina skriverier och vem gör väl det egentligen det mejkar ju ingen sense whatsoever och är bara jobbigt och dåligt, och en bild kan ju symbolisera mig lite för som bekant så säger den mer än tusen ord och hallah, jag säger OCKSÅ mer än tusen ord.
helt jävla stört
men jag kan säga att jag uppskattar att det nästan finns de som halvförsöker åtminstone
och idag var jag och sophie och linnea nere vid vattnet och chillade vi skulle sitta vid klipporna och prata och softa
sophie satt med pannan mot knäna och kikade ner mot vågorna och linnea och jag låg på rygg och tittade på molnen, de flöt förbi på ett vackert men ändå oroväckande sätt och allt var fint som det alltid är när man är med de sina bästa,
och man hör christina säga
"men du lajni, flyter bajs eller sjunker det?"
"jag har hört att om man äter för lite fiber så sjunker bajset, eller tvärtom... och det är dåligt! Anna Skipper har sagt det!!"
ja så det är bäst att se upp om bajset kommer upp eller inte, man får lite leka "will it float?" och jag vill helst vara paul schaffer ni kan få vara letterman,
"is it a floater or a sinker liksom"
och nu slänger jag in en bild också för er som inte pallar med mina skriverier och vem gör väl det egentligen det mejkar ju ingen sense whatsoever och är bara jobbigt och dåligt, och en bild kan ju symbolisera mig lite för som bekant så säger den mer än tusen ord och hallah, jag säger OCKSÅ mer än tusen ord.
och här står jag som en bit kludd
kanske ibland att det enda man riktigt vill är att bli så där tom som man bara kan bli av att ha sex med någon man inte har känslor för. palla vara oskuld då för det dödar verkligen, verkligen allt det roliga, man måste "välja rätt person" och vara fisigt överpretentiös och du kan ta och glömma one-night-stands hur lockande det än kan tyckas vara när han står där och är smal och ser svår ut med sitt julian-casablancas-hår och smeker dig på kinden.
men orka "vänta på den rätte" när alla män är pojkar och deras händer fumlar och världen är ju så underbar när man är korkad, tom och glad.
jag är som en handbroms. det är sant, de har till och med sagt det till mig fast mer sinnligt än kroppsligt, vi är inte lika alls Handbromsen och jag och det fysiska de refererade till när smeknamnet uppkom har ingenting med mig att göra men fan, vad min hjärna är en handbroms ibland och varför finns det inget bra ord på svenska för "mind" för? jag översätter det alltid till "hjärna" för att "sinne" är fett gay och det passar inte in på det jag menar det jag vill ha sagt. Helvete svenska är ett jävla pisspråk ibland hur står vi ut med oss själva egentligen.
ORKA VARA DU så sa Arla i en reklam en gång i begynnelsen och jag var nog den enda som tyckte att det var ju en elak sak att slänga i ansiktet på den svenska befolkningen, bevisligen var det bara jag som tog det negativt. JA orka vara jag här sitter jag och klockan är väl snart tre och jag är ensam, kall och fet och jag väntar på något. tittar på bilder från Året Då Min Oskyldighet Försvann, sommaren 2006 där och herregud vad kul jag hade då, för åh vad roligt det är att förlora sig själv. man vet aldrig vad för slags person man hittar då nämligen där längst inne i det själsliga skrymslet. och jag hade långt hippiehår som var solblekt för jag var i grekland och var brun och smal och liten och en man med svart hår och fint leende gillade mig men han hade krulligt hår på bröstet, ända upp till halsgropen nästan och hans klocka var vad som drog mig till honom, barnsliga eller kanske mera vuxenavstötande nyanser av grönt och rött krockade hejvilt runt hans vänstra handled. för övrigt den handen, om jag var tvungen att välja en av dem, jag gillade mest hos honom. på grund av smekningarna
och jag lyssnade på the strokes (pun intended),
jules och nick var mina män, jag tyckte jag såg dem överallt men det var ju inte dem utan det var han mannen med klockan, men det visste ni inte va förutom kanske Emily som fick läsa om det på ett klyschigt turistigt vykort. och ta mig dit tänker jag ibland men det är egentligen inte den tryckande hettan eller de billiga, fula balenciaga motorcycle bag-kopiorna eller den absoluta avsaknaden av något att göra som drar i mig, som rycker i mitt SINNE;
nej det är ju känslan jag vill ha tillbaka jag vill vara så där full av liv och lycklig och smart och liksom, ha den där underverk-waiting-to-happen-auran som jag mer bar som en tiara egentligen där jag satt på min futonliknande kungastol som mina avgudande undersåtar stolt bar runt mig på. måste ha tappat den i vimlet för nu är jag vilsen och liten och oskiljbar ur den grå massan, här står jag som en bit kludd och försöker slita mig loss men hur ska DET gå, kludd har ju inga muskler och ingen hjärna heller och tänker gör jag ju uppenbarligen alldeles för mycket så kanske att man inte är kludd ändå. min hjärna gör ont av att tänka så som jag gör, tror inte grejen är att jag tänker MYCKET utan mer att jag ofta tänker på saker man inte ska tänka på alls. jag kommer ihåg när jag var fyra jag satt under mitt skrivbord och solen sipprade in genom persiennflikarna men jag var långt, långt inne i mörkret och liten och sniffade på ett skrivblock med lukt och så tänkte jag, "men vem är jag? ja, jag är 'christina' men vem ÄR 'christina'? VEM är 'christina'?" och sen blev jag rädd, det svindlade av obehag och känslan som sög tag i mig skrämde mig, jag släppte blocket kröp fram från under det vita bordet ut ur skuggan in i det flammande infernot och sa, "nej så får man inte tänka" med stora bruna ögon som tog upp halva skallen för det var min första existentiella kris och det var första gången jag insåg hur äckligt olidligt stor den här världen är och hur ringa och nästintill obefintlig, overklig och onödig min existens på det stora hela verkligen är.
jag har aldrig haft en sådan värk i huvudet som då trots att den jag har numera konstant åtminstone utmanar den, årgång 1994-värken alltså, den är fin serru lagd på fat och destillerad för näranog 14 år sen, mycket fin, rund smak du. men nu är klockan halv fyra och jag ska upp om fyra timmar men det gör inget att min hjärna värker för egentligen gör den inte det, det finns inga nerve endings i hjärnan vilket innebär att den inte KAN känna smärta vilket innebär att vi alla är ett stort jävla gäng hypokondriker oh smärtan
IT'S ALL IN OUR MINDS.
men orka "vänta på den rätte" när alla män är pojkar och deras händer fumlar och världen är ju så underbar när man är korkad, tom och glad.
jag är som en handbroms. det är sant, de har till och med sagt det till mig fast mer sinnligt än kroppsligt, vi är inte lika alls Handbromsen och jag och det fysiska de refererade till när smeknamnet uppkom har ingenting med mig att göra men fan, vad min hjärna är en handbroms ibland och varför finns det inget bra ord på svenska för "mind" för? jag översätter det alltid till "hjärna" för att "sinne" är fett gay och det passar inte in på det jag menar det jag vill ha sagt. Helvete svenska är ett jävla pisspråk ibland hur står vi ut med oss själva egentligen.
ORKA VARA DU så sa Arla i en reklam en gång i begynnelsen och jag var nog den enda som tyckte att det var ju en elak sak att slänga i ansiktet på den svenska befolkningen, bevisligen var det bara jag som tog det negativt. JA orka vara jag här sitter jag och klockan är väl snart tre och jag är ensam, kall och fet och jag väntar på något. tittar på bilder från Året Då Min Oskyldighet Försvann, sommaren 2006 där och herregud vad kul jag hade då, för åh vad roligt det är att förlora sig själv. man vet aldrig vad för slags person man hittar då nämligen där längst inne i det själsliga skrymslet. och jag hade långt hippiehår som var solblekt för jag var i grekland och var brun och smal och liten och en man med svart hår och fint leende gillade mig men han hade krulligt hår på bröstet, ända upp till halsgropen nästan och hans klocka var vad som drog mig till honom, barnsliga eller kanske mera vuxenavstötande nyanser av grönt och rött krockade hejvilt runt hans vänstra handled. för övrigt den handen, om jag var tvungen att välja en av dem, jag gillade mest hos honom. på grund av smekningarna
och jag lyssnade på the strokes (pun intended),
jules och nick var mina män, jag tyckte jag såg dem överallt men det var ju inte dem utan det var han mannen med klockan, men det visste ni inte va förutom kanske Emily som fick läsa om det på ett klyschigt turistigt vykort. och ta mig dit tänker jag ibland men det är egentligen inte den tryckande hettan eller de billiga, fula balenciaga motorcycle bag-kopiorna eller den absoluta avsaknaden av något att göra som drar i mig, som rycker i mitt SINNE;
nej det är ju känslan jag vill ha tillbaka jag vill vara så där full av liv och lycklig och smart och liksom, ha den där underverk-waiting-to-happen-auran som jag mer bar som en tiara egentligen där jag satt på min futonliknande kungastol som mina avgudande undersåtar stolt bar runt mig på. måste ha tappat den i vimlet för nu är jag vilsen och liten och oskiljbar ur den grå massan, här står jag som en bit kludd och försöker slita mig loss men hur ska DET gå, kludd har ju inga muskler och ingen hjärna heller och tänker gör jag ju uppenbarligen alldeles för mycket så kanske att man inte är kludd ändå. min hjärna gör ont av att tänka så som jag gör, tror inte grejen är att jag tänker MYCKET utan mer att jag ofta tänker på saker man inte ska tänka på alls. jag kommer ihåg när jag var fyra jag satt under mitt skrivbord och solen sipprade in genom persiennflikarna men jag var långt, långt inne i mörkret och liten och sniffade på ett skrivblock med lukt och så tänkte jag, "men vem är jag? ja, jag är 'christina' men vem ÄR 'christina'? VEM är 'christina'?" och sen blev jag rädd, det svindlade av obehag och känslan som sög tag i mig skrämde mig, jag släppte blocket kröp fram från under det vita bordet ut ur skuggan in i det flammande infernot och sa, "nej så får man inte tänka" med stora bruna ögon som tog upp halva skallen för det var min första existentiella kris och det var första gången jag insåg hur äckligt olidligt stor den här världen är och hur ringa och nästintill obefintlig, overklig och onödig min existens på det stora hela verkligen är.
jag har aldrig haft en sådan värk i huvudet som då trots att den jag har numera konstant åtminstone utmanar den, årgång 1994-värken alltså, den är fin serru lagd på fat och destillerad för näranog 14 år sen, mycket fin, rund smak du. men nu är klockan halv fyra och jag ska upp om fyra timmar men det gör inget att min hjärna värker för egentligen gör den inte det, det finns inga nerve endings i hjärnan vilket innebär att den inte KAN känna smärta vilket innebär att vi alla är ett stort jävla gäng hypokondriker oh smärtan
IT'S ALL IN OUR MINDS.
