at the cinemas

När man går på bio i ett annat land, så är det rätt mycket som är sig likt. Okej, en skillnad är väl biljetterna som kostar typ hälften så mycket. Och att de säljer glass i lobbyn. Men bioduken ser likadan ut.Stolarna. Popcornlukten. Och i biomörkret kan personerna runt dig lika väl vara dina engelska kurskompisar, som dina svenska bästisar.
Åh. Ni ska veta att jag saknar er. Hela tiden, men allra allra mest i just de ögonblicken.

is there life on mars?

Det som är bra med London är att man aldrig kan vara overdressed. Eller man kan vara det men det är okej för då är alla andra det med dig. Exempel: kvinnan i 50-årsåldern i Hyde Park Corner som var klädd, från topp till tå, i helsvart, glittrande paljettkostym.

obelisk


Hejhej.
Jag bor här nu. Kan ni fatta!? Kom och hälsa på, I've got grönsaksbuljong! I knooow you can't resist.

and so, Sally can wait.

(Det här inlägget är skrivet med en målgrupp i åtanke. Faktiskt så består den enbart av folk jag känner.
Det finns vissa som kommer känna sig träffade fast de inte borde göra det, och det ber jag om ursäkt för. Sen finns det en hel del som bara kommer känna sig irriterade över att jag tjatar om IB nu igen, och herregud kan hon inte komma över sig själv!?
Det är sådana personer som borde läsa det här inlägget ett par extra gånger.)

Det värsta med att gå i IB är inte stressen. Stressen är enorm, ja, och den genomsyrar oss så grundligt som kycklingmarinad. Man märker när vi IB-elever är i närheten. Vi utsöndrar doften av kryddig stress.
Den gör att jag tappar bort saker (som vissa klädsplagg, böcker, mobiltelefonen) i mitt eget rum. Gör att jag ställer ifrån mig saker och direkt glömmer bort dem, så fort jag släppt greppet om föremålet i fråga. Jag glömde ett glas mjölk i vårt skafferi häromveckan och hittade det dagen efter.
På pendeln tyckte jag att en man såg lustig ut när han läste. Det var en dålig bok, skriven av en sån där författare som inte ens hittat spell-checkern i Word ännu. Och mannen som läste gjorde sådana lustiga grimaser, förstår ni. Han hade väldigt bred käke och vid men kort panna, ett sådant där ansikte som Nobelpristagare aldrig har. Kufiskt. Och grimaserna sedan. Han såg ut som om han försökte göra upp eld med ett grässtrå.
Och själlös som jag är tänkte jag att han inte ens förstod *dålig författares namn goes here*. vilket fick mig att vilja skratta. Det vällde upp inom mig som lava i en vulkan. Jag lyckades hålla munnen stängd och inget ljud kom ut, men jag satt där mittemot honom med ryckande mungipor hela vägen till Barkarby. Jag skrattade ännu mer (med stängd, ryckig mun) åt hur fruktansvärt banalt det var. Hur STÖRT det faktiskt skulle vara om jag brast ut i skratt, mitt i en stockholms-spårvagn.

Och trots det är det inte stressen, som får mig att utan anledning vilja skratta hysteriskt bland tysta pendlare, som är värst.

Det värsta är att inte bli trodd.

Jag inser att man inte kan förstå hur IB är om man inte själv går igenom det. Det kan jag fatta. Men när jag förklarat och förklarat, i nästan tre års tid, hur det är. Då tycker jag att de jag förklarar för ändå kan låtsas förstå mig.
Men det går inte att acceptera för vissa.

"Du, jag går också i gymnasiet. JAG har tid med det här och det här och det där. Alltså har du också tid till det!"
ELLER
"Jag har OCKSÅ läxor att göra, men jag skiter i dem och då ska du också skita i dina."
ELLER
"Jag har skolan och ett jobb och gymmar, och du har ju bara skolan. Du har ju mer fritid än jag!"

För det första: "gymnasiet" och "IB" är inte synonymer. Vare sig du vill acceptera det eller inte, så är IB som att gå på (en ganska krävande) universitetsutbildning. Så är det bara. Jag gick i "gymnasiet" i ett år, i det förberedande IB-året. Efter det har jag gått två år på "universitetet". Tänk gärna på det ibland.

För det andra: du går i trean i ett svenskt gymnasium. Du VET redan nu vilka betyg du har i alla dina avslutade kurser, och eftersom de flesta av dessa är avslutade så VET du också att du kommer gå ut. På IB har vi inte avslutat en enda kurs än. Vi går ut i slutet på maj, men vi får inte veta förrän mitten på juli om vi klarat oss eller måste gå om. Tänk gärna på det ibland också. Du kan säga: "Åh, det ska bli så skönt att ta studenten" medan vi på IB fortfarande inte vet om vi gör det eller inte.

Nej, jag har inte mer fritid än dig. För det första är ju IB, som jag sagt tidigare, lite utav en elitskola. Utöver alla läxor och förhör och prov och små inlämningar som våra skolor har gemensamt, har IB en hel del extra tillägg. Skillnaden är alltså att du har några uppsatser (2? 3? vad vet jag, nåt sånt) och ett projektarbete, kanske några labbrapporter också. Som IB-elev har jag
- minimum 4 labrapporter
- Extended Essay (individuellt projektarbete)
- Internal Assessment-uppsats i matte
- Internal Assessment-uppsats i psykologi
- Världslitteratur, uppsats 1 och 2 (svenska)
- Kunskapsteoriuppats
- Internal Oral Presentation (som är del av slutbetyget) i engelska och svenska
- Internal Oral Comment (del av slutbetyget) i eng och sv
- göra 12 konstverk i visual arts.
och CAS. Creativity, Action, Service. 150 timmar obligatoriskt voluntärarbete, som ligger utanför skoltimmar.

Sedan har vi våra tentamen:
- IB1 Finals (en veckas prov, alla ämnen)
- Mock Exams (i IB2:an under två veckor i mars)
- Final Exams (i IB2:an under tre veckor i maj)

Utöver IB försöker jag även få tid till att leta jobb och någonstans att bo i Storbritannien. Jag har fått Conditional Acceptance till 2 universitet, ett i Glasgow och ett i London. Ett annat i London har tackat nej, och de andra två jag sökt till (ett tredje i London och ett i York) har inte beslutat sig än. Eftersom jag kommer bo där ensam blir det extra kämpigt med hyran, och då är ett jobb bra att ha. Däremot är det lite krångligt att hitta ett som bara behöver mig 20 timmar i veckan, för jobbar jag mer bryter jag mot lagen och då skickas jag hem till Sverige igen. (av sura britter som hötter med nävarna och skriker: "They took our jobs" som i South Park ni vet.)

jaaaa. För att inte tala om att jag måste välja VILKET universitet.

och så skulle jag vilja andas lite också, men det är uppenbarligen ganska mycket för mycket begärt.

Om att vilja vara smal



Jag har alltid varit en knubbis. Alltid hatat mig själv för det. Ärligt talat mår jag sämre över min vikt NU än när jag var som djupast nere i ätstörningsträsket. Nu tycker jag att jag väger så himla mycket att jag inte ens FÅR HA en ätstörning. Jag FÖRTJÄNAR det inte.
Fan vad sjukt.

Igår natt satt jag och en kompis i flera timmar vid facebook och kollade igenom bilder på smalt folk som går i min skola. Och vi mådde så dåligt, vi var ju inte alls lika snygga som HON, hon smala fina flickan. Hon råkar också ha de sötaste pojkarna, coolaste vännerna, och har dessutom bott, ibland flera år, på de ställena vi allra helst vill till, vi med. Och vi tänker, att du om man var SÅ smal så kunde vi också ha allt det där. Vi skulle också kunna vara fantastiska, om vi bara vägde lite mindre.

Det är stört. Men det är inte konstigt. Det avviker inte från normen, eller hur? För i vårt västerländska samhälle är det numer närmast en självklarhet att vi kvinnor blir värderade efter vår vikt.

Men när nu alla andra går omkring i sina storlek XS och klagar på sitt "fläsk" så är det väl heller inte så jävla konstigt att man står där i sin M och känner sig som vilken afrikansk flodhäst som helst.

Why do you have a Mystery Jets-shirt? WHY?

HAN HAR EN MYSTERY JETS-TSHIRT. JAG ÄR DEN ENDA SOM HAR HÖRT MYSTERY JETS. varför har han också gjort det för?? varför måste hans musiksmak vara så jävla bra??? så irriterande. jag är inte ens kär i honom.... MEN. han har en mystery jets-tshirt.
men fuck i helvete jag har större chans att bli ihop med robert pattinson än jag har att bli lycklig med den här killen.
lika bra att gå och spamma herr pattinson, då.


ta det piano

Sitter och slipar på ett föredrag jag ska hålla imorgon. Har lyckats få igång min gamla dator, och hittar en massa lite töntiga skriverier från Förr i Världen. Eftersom jag inte orkar vara kreativ så ska jag lägga upp några, och så kan vi ju låtsas att jag i alla fall är produktiv.


så här ser jag nog ut när jag spelar piano. därav den otroligt fyndiga rubriken.

A long time ago, we used to be friends but I haven't talked to you lately at all

Jag läste att du läst vad jag skrev. Du sa vad jag egentligen visste, och vad jag skrev var överilat, jag vet. Men jag höll tyst i typ ett halvår. Det kändes förjävligt, och jag tror att du märkte det på mig. Jag tror alla mårkte det. Du vet säkert själv hur det är, man knallar omkring med allt det där precis under skinnet och det gör ont och bränner och till sist bubblar det upp, försiktigt, oskyldigt, som de första sega blåsorna i kokande skinn. Jag försökte trycka ner det men det går inte i all evighet. Så även fast jag vet att dina inre stormar fick dig att agera på ett visst sätt, så kvarstår faktum att ens handlingar alltid påverkar andra människor. Och att vissa, som jag, är lite skörare, gråare, dystrare. Som miljövänligt papper. Icke-klorblekt. Du kanske är det. Kemiskt behandlad till perfekt snövithet.
Jag, betongfärgad och spräcklig som elefanthud. Du, benvit och lite vassare, lite hårdare. Elefantspräckligt och benvasst.
Men jag tror att du är bättre än vad du tror, och inte lika hård som du låtsas vara. Jag säger det med vördnad, det är en fin komplimang. Människor ska vara mjuka. Och jag tror du låtsas vara tuffare än du är för att omständigheterna krävt det av dig. Omständigheterna har krävt mycket av mig med.
Egentligen vet jag hur det är. Så här. Ni är egentligen socialt (och eventuellt emotionellt) osäkra. Det är okej, jag med. Bara att ni sörjeligen "låter det gå ut över andra", som tonårspsykologen på tidningen Frida säkert skulle orda det. Och jag är också svag. Jag är återvunnet papper, grått. Som en blöt morgontidning halvt upplöst i grönt badkarsvatten. Blöta tidningar står sig inte så bra emot glansiga fashionmags. Jag vet inte om du är glansig på insidan, men du är det definitivt på utsidan.
Och jag skulle kunna försöka hjälpa, men du vet det är svårt och du vet det är många som försökt och misslyckats. Jag försökte. Men det enda jag fick tillbaka var blöblöblö. Blött papper vill torka, inte dränkas. Inget mer pushing around. Var vad jag krävde. Och när det möttes med mer hån, gav jag upp.
That's right, jag gav upp. Jag försökte hjälpa någon som behövde mig och gav upp. Ja, nu överdriver jag kanske litet. Men det kändes som att jag, för en lång lång tid, var den enda som förstod, eller som försökte. De andra bara stirrade. Oseende, snabbt dömande.
Jag är en sådan som vill ha något tillbaka när jag anstränger mig så för att rädda någon. Eller inte rädda, för jag är inte moder Theresa och jag är inte snäll. Jag är mänsklig. Kräver något i utbyte.
Jag vet inte vad jag säger. Jag tycker att det gick bra i början men sedan gick det neråt och ingen av oss orkade ta itu med det. Så alla små saker som kan komma emellan oss gjorde det, och fastnade som smält isglass på barnkinder. Det har gradvis klibbat ner våra huvuden och inställningar gentemot varandra ända sedan vi först sågs. Och nu är det för sent.
För vi är nog båda alldeles för uppe i annat, klegget tar för lång tid för att lösas upp helt. Och vi är nog alldeles för trötta på hela den här charaden för att orka med den tröttsamma processen av att späda ut isglasskletet med vatten. Fuck, hela det här inlägget är ett stort jävla vattenglas i våra metaforiska barnansikten. Men det är alldeles för lite. Som att försöka släcka en diskotekbrand med vattenpistol.

Nog av Att Försöka Förklara. Det låter som att jag ursäktar mig och det gör jag inte. Jag tycker inte att jag överreagerade, ni behandlade mig som skit. Folk mobbade er så ni behövde någon med lägre rank att klanka ner på. Jag var den enda på din sida och du besvarade mitt stöd genom att köra över mig mentalt, som ett brännande strykjärn över en intet ont anande sidenkjol.
Ironiskt, Alanis. Mycket jävla Ironiskt.
För vem har du nu? Precis.



s-Ex?

ofta jag kallar honom för the big, naughty number 6! utan att märka också

hahahhahaha

herr sex.



åh herregud man ska inte gå upp klockan 4 om man gick och la sig halv ett och inte slutar skolan förrän 17.10



sophie förresten jag ska bara fixa lite först osv osv, PUSS

motbjudande jag

Jag är inte en sådan person som kan få elaka kommentarer och sedan bara få dem att rinna av en. Ganska så jävligt mycket tvärtom.
och ja nu är jag sjukling och har softat runt hemma hela dagen, snackat lite med lajniflickan. sedan tänkte jag, att eftersom vi ska chilla ikväll så kanske man ska sätta sig vid datorn och göra lite läxor. ni vet, så man slipper gå om sista året i gymnasiet. för det vore rätt så osoft liksom.

ja så kollar man ju allt det vanliga också, bloggar och bilddagböcker. när man ändå sitter där.
så är det någon bekant till en av killarna vars fest vi var på för en vecka sedan, som har kommenterat en bild på mig (i någon annans bilddagbok då, inte i min).

Person X: OMFG !! Sry men jag blir fan riktigt jävla ÄCKLAD! :O
Min väns svar: av?:P hon är snäll och utseende är inte allt;)


jag vet inte om det är mina handlingar, eller bara hur jag ser ut.
vi får väl hoppas på att det enbart är mitt utseende som ÄCKLAR flickan. då har vi i alla fall någonting gemensamt.

jag är medveten om att det här är MIN blogg och att jag därför antagligen ger en ganska vinklad version av det hela. men det enda jag gjorde på festen var att hångla med några pojkar. hur kan det ÄCKLA henne? en av dem jag hookade med gjorde exakt samma sak, plus att han tog en liten tur till toaletten med en kvinnlig bekant for some quality time. varför ÄCKLAS hon inte av honom?

det stod i bildtexten vad jag hade gjort, dvs jag hade gått fram till min manliga bekanta och frågat honom om han ville ha en kyss (på ett ganska malligt och uppblåst sätt).
med andra ord så betedde jag mig som en kvinnlig version av honom själv.
första gången vi träffades sa han så här: "du vill hångla med mig."
och jag sa, "nej det vill jag inte."
och han sa: "jo det vill du. jag ser det på dig."
usch så äckligt av mig att bete mig likadant mot honom! verkligen, ett under att jag pallar leva med mig själv.

varför är JAG, i egenskap av att vara tjej, per automatik ÄCKLIG för att jag pussar några? medan killarna kommer undan med hur mycket mer som helst.
vadå broshan, hookade du med sju brudar på en kväll? HIGH FIIIVE!!
ungefär. och JAG. är ÄCKLIG.
hahah, take a moment to reflect on this.
ja, jag väntar.

så, har det sjunkit in riktigt ordentligt nu?
JAG är ÄCKLIG.

jag är oskuld men jag har värre rykte än en knarkhora.

concerning boys & people i loathe. och så folk jag älskar också.

jag rörde även vid hans arm, och petade i hans hår. efter det luktade min hand svett.
det var mindre onajs än man kan tänka sig faktiskt.

för att vara ärlig har jag petat i lite väl många pojkars hår på sistone. även min tunga borde lugna ner sig lite.
och nej jag borde inte leka dammsugare, HA HA. men ja det sista förtjänade jag nog.
jag skäms lite. men äsch, det är ju bara lite hångel. vem bryr sig right.

nu sitter jag i min brors rum och terroriserar honom. han hatar min musiksmak och vi lyssnar på coldplay. men vem gör inte det liksom.
jag är sjuk och har ätit typ 5756 tofuglasspinnar och druckit en jävligt stor latte. så kaloristiskt sett har jag begått självmord.
"kaloristiskt"? ja jag vet, jag är språkligt begåvad.

men åh kul att jag har fått värsta ryktet om mig nu. JAG. HALLÅ. lilla oskyldiga tråkiga mesiga christina. varför ska hon ha ett rykte, för?
jag ska tacka samma folk som mobbar mig för min klädstil för det. eller nja egentligen inte samma folk alls faktiskt. men ja det finns ju dem som säger, "du klär dig som en gammal tant" och "WHERE DO YOU GET THESE THINGS?"
det hela är mycket, mycket ironiskt egentligen. de mobbar nämligen MIG för MIN klädstil, och okej jag är ingen fashionista och jag är inte trådsmal och jag sminkar mig bara vanligt. om nu de sistnämnda ens faller inom samma kategori. "att se bra ut", iofs.
 jag skulle kunna skriva a4 upp och a4 ner med saker om DERAS sätt att klä sig som jag ogillar. men gör jag detta? Nej, jag sitter och ler och säger, "åh vilken fin kjol!" "vad söt du är idag!"
eftersom det enda jag får höra tillbaka är,
"jag vet"
kan jag inte riktigt förstå varför jag ens anstränger mig. varför vara trevlig mot sådana människor, liksom?
jag kom till skolan en morgon, hade väl nån t-shirtklänning och mönstrade strumpisar, och min stoooora vinterjacka (den som ser lite ut som en päls). ja så är en av dessa människor där, och vi ska hänga av oss och hämta saker vid skåpen och jag säger
"hm, det är lite kallt. kan man gå omkring med jacka på inne kanske?"
och jag får till svar,
"tja, kan man väl. men inte DIN fula jacka."

vem säger så?
haha, god i am so over you. när jag kommer tillbaka till skolan imorgon eller på måndag, ska jag ha på mig någonting RIKTIGT tantigt så de säger nåt otrevligt igen, och så ska jag komma med en perfekt comeback som kommer involvera både bitsk, cool kritik och ett definitivt avslut på vår så kallade "vänskap."

jag pallar inte med all denna falskhet längre, helt enkelt. and it's your loss

nej nu ska jag göra mig i ordning, för jag ska över till den andra sjuklingen linnea och så ska vi och sophieflickan kika på idol. och gross whisperer. ni vet, vi ska göra sånt som VÄNNER gör tillsammans.

ja. nej. jag vet inte vart jag ville komma med det här. jag tänker fortsätta lägga ner tid på att klä mig så att JAG tycker jag ser helt ok ut, och jag tänker INTE lägga ner mer tid på att vara er jävla pushover.

jag är bara jävligt aggrevated, and i won't hesitate to bitchslap some motherfuckers.

så motherfuckers be warned.
alla andra kan ju bara le lite åt min barnsliga ilska och klappa mig lätt på axeln för att jag äntligen ställer mig upp emot de jävlarna.

storulvån & kossorna

hej här sitter jag på storulvåns fjällstation. vi kom hit igårnatt men det har regnat ever since så vi har legat i tältet hela dagen. jag har klappat kossor, fast de hade inga spenor så de var kanske tjurar fast tjurar borde ju ha horn så jag vet inte VAD jag ska kalla dem. sen skrämde jag dem och då kom deras polare fåret och bääade mig halvt till döds. cappucino och fjällväxter. avgasfri luft och tältpinnar. inget mobilt nät och genuint snälla människor.
alla chillar här. hittade ett par pojkar som hade ciggsug. en flicka tyckte antingen att min fjälloutfit var najs eller så var det hiskeligt ful för hon smygfotade den två gånger. mina fingrar värker för tangentbordet är det mest o-ergonomiska jag stött på i modern tid. jag tror till och med att det gett mig träningsvärk. yay på den, liksom.

lite pinsamt lite coolt

och här är jag ju igen i samma gamla äckliga situation där jag är ett äckel och ett äckligt svin som inte snappar upp på signaler som sänds och på det viset inte inser hur en person ÄR och förbiser några viktiga känslor kanske, ja det är ju alltid roligt med brittiska pojkar och även om de flesta jag frågat inte swoonar över honom så ser han bra ut och gud, han klär sig förjävla bra hundra gånger bättre än mig och han är så smal förstår ni fast han röker men han röker marlboro och då är det ju nästan okej för det gör ju samtliga medlemmar i the strokes, med och ÅH JAG VET INTE det finns ju vissa saker man gör för uppmärksamhet och andra för att man i grund och botten är en jävligt osäker liten påg men någon måtta får det väl vara, kan jag tänka FAST ÄNDÅ VET JAG INTE det skulle ju vara kul, vi skulle ha roligt tillsammans hans musiksmak är tom bättre än min för varje gång jag frågar om en ny låt så blir jag kär i den och han gillar ju fåglar hur fel kan det gå men nu ska vi inte blogga ut hela personligheten hela själen här för då drar man ohjälpligt ner andra, andra som är del av Det Jag Definierar Som Mig och de flesta dras nog med relativt motvilligt, inte det roligaste att hitta sig själv inbakad i en sådan här virrig paragraf kan jag tänka mig.

jag sitter och lyssnar på hans spellista och den är verkligen bra. jag tror aldrig att min musiksmak överrensstämt så himla bra med någon annans förut. det är helt underbart och han vet inte om det, tror säkert inte ens att jag lyssnar men det gör jag ju och herregud vad bra det låter

vi ringde till andra sidan atlanten för nåt år sen är det väl nu snart och vi nådde inte fram, kom till voicemail men ve och fasa dessa röstmeddelanden har sparats och nu ska de vara med på skiva, i halvdeppiga indielåtar, lajni sophie johanni och sheena, frida kanske också är med, fulla som fån, hej och hå så det kan gå.
lite pinsamt lite coolt.

jag är deppig. en ledsen hombre. gräver ner mig i gammal skit, figuratively speaking that is annars vore jag en ganska motbjudande människa fast det är jag ju men vad jag menar är -- jag är olycklig.
och jag har ju inte ens en skymt av en anledning till det och det gör mig ännu mer deprimerad och jag kan inte sova jag är en insomniac jag försöker somna hur länge som helst men efter några timmar av envist stängda ögon blir man liksom, ja inte SVETTIG men typ obehagligt varm under ögonlocken och man måste titta och sekunden man öppnar ögonen är ens ihärdiga insomningsförsök förgäves och man sitter där pigg som ett jävla barn på motherfucking julaftonsmorgon.

mår illa fysiskt illa jag vill bara ta mitt skrivblock och min arts book och målarfärg och sätta mig på en blommig äng med vattenpipa eller annan skojig röka och bara
glömma bort vem jag är.

Ibland kanske de inte är så pjåkiga ändå, pojkar.

Jag var hemma hos min bästa killkompis i veckan, med Lajni och Sophie. Krökade och hade kul. Bland annat smorde vi in varandra i massageolja + kroppschoklad, rökte vattenpipa, drack alldelesalldeles för mycket och klättrade ut genom fönstret klockan 5am. Morgonen efter satt jag och Christofer och hans bästa kompis Lasse i sängen och chillade. De började peta mig i magen, och jag som alltid har haft störda åsikter om kroppar i allmänhet pallar verkligen, verkligen inte med att folk klämmer på mitt fläsk. Nyckelben och fingrar och höftben och ryggen i allmänhet är det ok om man rör vid, men gud, INTE magen. Speciellt inte när jag sitter ner.
Jag kommenterar då detta, "meh måste du peta på mitt flabb?"
och Lasse utbrister: "Vadå 'flabb'? Alltså, så himla typiskt tjejer som har lite kurvor! 'Ååh, jag är så tjock!"
Doffe: "Ja, eller hur! Du är fan inte tjock. Lasse är tjockare."
Jag: "Tack, men nej det är han inte."
Lasse: "[suckar] Åh, vad jobbig du ska va! Måste jag visa också för att du ska tro på det?"
Jag: "Ja, faktiskt!"
Han drar då upp tröjan och visar sin mage.

Pojkar är allt helt okej ändå, ibland.

killar är fan störda i huvudet.

I alla fall de som visar en någon som helst intresse. Det är vad jag kommit fram till på sistone. För ingen av dem vet vad de vill eller inte vill, och samtliga ska de då strunta brutalt i tjejers känslor och bara säga det de själva känner för att säga. Hur fel eller elakt det än är.

Den här reaktionen kanske beror på att jag pratat/umgåtts med mest killar på sistone. Och fått reda på hur de egentligen är funtade. Ja, det var inga stora överraskningar men vissa av dem har verkligen lyckats göra mig besviken.
Grattis
, killar. Och tack, för den delen. För nu är jag


ännu ett steg närmare Buddhistmunk.

min största rädsla.

http://youtube.com/watch?v=kwgRUqnTyGs
jag vågar inte äta för mycket längre för jag är rädd att min mage ska explodera.


jag vill inte att min pappa eller lillebror eller någon städare i skolan ska hitta mig så.

jag vill inte vara den personen.


men jag får panik, för
vad annars
har jag?

[]

image527

Jag försöker att inte tänka på det, har lyckats ganska bra tycker jag
men ändå
Ibland överraskar det mig, kommer över mig utan att jag är beredd,
på min vakt och det faller ocensurerat och hårt, verkligt igenom
in till mig, till min verklighet, intill mig,
Ett minne av en pojke
rusar upproriskt genom mitt sinnes korridorer,
klottrar med permanent marker,
ett envist "jag lämnar dig inte"

Han gav mig någonting fint en gång, en vacker gest; en gång, tusen
och precis som Salmans Aadam gråter jag diamanter,
diamanter är allt som är kvar av honom nu,
allt som förknippas med honom
och jag
ångrar intet.

Men jag har lidit nog nu,
låt mig glömma
Teet har stått framme över natten,
blivit gammalt men jag värmer på det igen och dricker klart,
(behaget i något välbekant vinner över ruset av någonting nytt och främmande)
Och natten då teet glömdes bort har varit full av virriga försök till logik,
och livet är inte logiskt eller rättvist,
men det har sina ögonblick

Låt mig glömma, förtränga
mörklockigt hår och solbruna, vana fingrar, stora ögon som mina, ser mer av mig än andra kan,
får
och poetiska ord som trillar över varma läppar på spanskaengelskasvenskafranska,
flämtandes flimrandes in i mitt internationella, förälskade öra -

Jag försöker att inte tänka på det. Har lyckats ganska bra, tycker jag,
men ändå, ibland, överraskar det mig.
Kommer över mig utan att jag är beredd.

It's been a long, slow collision

105607-504

Det är lite halvjobbigt att ha gjort slut för två månader sedan, och avbrutit all kontakt, men att ändå tvingas påminnas allt
pga något så larvigt som
hans musiksmak

Att fortfarande vara varandras "top neighbors" på last.fm
töntigt, jag vet,
men det gör ändå lite ont i mig.


Det var då själva fan också att han skulle ha så fasligt bra musiksmak.

And all together it went well, we may pretend we were best friends

105607-505

Jag ogillar pojkar.
Det är sant. De ska då alltid vara långt över 20, lite halvsliskiga till utseendet och upp över öronen förälskade i mig efter tjugo sekunder bredvid mig.
För i helvete. DET är inte okej.
Så ska de alltid sms-terra och telefon-stalka och whatnot. Jag blir så äcklad, och en gnutta konfunderad över min reaktion. Tja, okej, ingen vill väl ha äckel efter sig. Men grejen är att alla män är underbara i mina ögon - ända tills JAG blir det i DERAS ögon, med. Ögonblicket det inträffar tappar jag intresset. Eller, jag mer än bara slutar vara intresserad - gud, jag blir äcklad av tanken på männen i fråga allena. Jag vill aldrig mer tala med dem, och vi kan direkt glömma att träffa dem eller - hemska tanke! - typ. irunno. RÖRA vid dem.
Varför.varför.varför? En idé som en anonym vän har är att jag är en sådan där överdrivet pretentiös poet,
en sån som MÅSTE vara ensam och olycklig för att vara på topp, ni vet
En sådan som är tvungen att leva ett jobbigt liv för att ens kunna känna sig inspirerad.

Ponera att det ligger något i det. Jag hamnar exempelvis lätt i skrivartagen när det regnar. Eller om det är mörkt ute. På nätterna händer det ofta att jag vräker upp fönstrena, alla tre, och sitter invirad i mitt täcke, och bara
tja
"panikskriver"
gillar jag att kalla det:
nivet de gångerna man får så otroligt många idéer på samma gång att man inte vet vad man ska ta sig till med sig själv och bara plitarplitarplitar och likväl är inte alla underbara tankar med,
och sedan när morgonen kommer är ännu ett block sönderkluddrat med yra, osammanhängande små underverk.
Som enbart jag själv förstår storheten av, förstås.
Jag är depressivt avant-garde, och det är bara jag själv som realiserar detta.
Fast om jag verkligen menade den meningen mina fingertoppar nyss hasplade ur sig vore jag "en sådan där som klär sig konstigt och hänger vid Plattan", som H. utryckte det. Vilket jag varken är eller gör.
Nej, jag är inte deppig. Mår bättre än vanligt, till och med.
Jag har mina fullständigt oumbärliga kompisar. Som överraskande nog fortfarande står kvar vid mig, det får man ju vara evigt tacksam över. [En lättnadens suck utövas här]

Men vad inledde jag med?
Just det, pojkar. Sa jag inte att alla män är totalt makalösa i mina ögon, tills jag blir kär i dem? Eller nej, tills de blir kära i mig? Jo, så sa jag. Det fanns då ett undantag. Såklart, självfallet fanns där ett undantag. En oregelbundhet.
Vi kan kalla honom B, för att han en gång i förtroelse till mig erkände att han gillade en viss låt av en viss Ms. Spears. Sången ryktas handla om någon som är giftig.
I vilket fall.
Det tog slut utan att jag fick säga att det tog slut.
Låter absurt, visst?
B var kanske alltid lite underlig. Jag vet inte, märkte det inte, ville inte märka.
Han gjorde en grej som irriterade mig. Eller, han gjorde något som inte en kvinna på jorden skulle acceptera, som det nu råkar sig.
Saken var att B trodde han kunde göra så, han gav mig ingen ursäkt, inte ens en förklaring. Inte ens när jag bad, faktiskt bad honom, om det.
Så man kan säga att det dog, precis där, i den natten, det sinneslaget, det bråket, minnet av tårarna (inte mina: skrämmande nog, hans), där. Precis där dog det.
Senare skulle B komma att hävda att det inte fanns något "det", dvs. att ingenting hade hänt som hade kunnat "dö". Saker om kärlek och rosa ord och symboler som ibland betyder mindre än tre och ibland har annan innebörd och gåvor och telefonsamtal.
Och
jag vet inte
efter det är det svårare att fortsätta
på andra sätt än det synbarligen uppenbara; jag vill inte ha honom tillbaka. Jag är annorlunda honom på den punkten.
Men summa summarum är att jag inte orkar med pojkar för tillfället. Eller kanske på länge, vem vet.
Jag upptäcker besynnerligheten i att se män som kryp så fort de visar något som helst intresse, och den fullkomliga förnedringen jag utsätter mig för när jag (tror mig vara) otroligt kär i någon liten indiepojke. Jag inser detta beteende men har inte den blekaste om vad jag ska göra åt saken. Det bästa, har jag upptäckt, är att bara ignorera situationen. Till sist kanske det försvinner.
Det går över.



Annars kan jag alltid bli munk.

Fashion quirks, konst, musik och bara allmän blogguppdatering.

Jag satt och filosoferade på tunnelbanan samtidigt som jag satte upp håret i en sådan där söt Lilla My-knut ni vet som alla indiekids har. (A jag vet, det är så alla går omkring men gillar man fashion quirks så gör man och även om det är/var en ganska uttjatad frisyr så är jag ensam i skolan [med undantag för en kille en dag nyligen] om att ha håret så. I alla fall... that wasn't my point.)
Kom fram till att
a) mitt hår är långt nog att tillåta mig se ut som Lykke Li men att några envisa tesar (som ska föreställa min lugg) inte samarbetar utan hänger 90-talistiskt runt mina öron. Hua.
b) IB School South inte är en särskilt modeintresserad skola (och de har inte heller samma underbara musiksmak som mig. Ni skulle bara höra vad de snackar illa om mig för att jag lyssnar på The Libertines).
c) konst är kul. Faktiskt. Nej, jag är inte bra på det och nej, jag tänker inte bli konstnär. Men jag ritade herr Doherty och en tjej i min arts-klass såg vem det var. (Vilket alltså betyder att det NÄSTAN var LITE likt, kanske.)

Jag verkar ha glömt bort hur man lägger in youtubeklipp så håll till godo med en länk:
http://youtube.com/watch?v=ix_cniD15fo
Jag blir halvt mobbad, hästar och havre nämns, och jag gör mitt fatala misstag att säga "Jag har typ gjort... sex teckningar [av Pete Doherty]" vilket tvunget måste låta som "Jag har typ gjort... sexteckningar."
Ja.
Enjoy or ignore.


Tidigare inlägg
RSS 2.0