you only live once

Precis i början på terminen, när allt var ûbernytt med ny skola nya klasskamrater nya lärare nya tag, och sommaren fortfarande dröjde sig kvar och jag fortfarande inte hade tröttnat på tunnelbanan, såg jag något som berörde mig så kraftigt att jag skulle våga säga att det ändrade mitt liv. Inte drastiskt, men en liten bit i alla fall.
Strax efter Gamla Stan, kommer inte ihåg var exakt, så såg jag en man sitta ensam på perrongen. Han var väldigt kraftig, och han hade den där hållningen som utstrålar osäkerhet. Han satt och stirrade ut i tomma intet, och jag kände verkligen för att bara springa av vagnen och sätta mig vid honom och prata med honom, för att det var så synd om honom. Som om jag skulle göra honom en jättestor tjänst, en välgörenhet till och med, bara av att prata med honom.
När tunnelbanan började röra sig såg jag att jag misstagit mig ordentligt. Mannen var inte alls ensam, det satt en söt tjej bredvid honom, och han stirrade inte alls ut i tomma intet ensam med sina tankar, nej han lyssnade intensivt på vad tjejen sa.
Det där påverkade mig rejält, det fick mig att inse att världen kanske inte alltid är så som jag uppfattar den. Jag kände också en otrolig skam, eftersom jag enbart medömkat mannen för att han var överviktig. Som om det var jättesynd om honom för att han hade ett par extra kilon.
Som om man inte kan vara lycklig ändå, trots storlek extra large.
Men vet ni? Jag insåg att jag faktiskt allvarligt trott att det var så. Jag har alltid försökt ändra mig själv så att jag ska gilla min kropp, och jag har alltidalltidalltid trott att en snygg kropp är likamed en smal kropp, och att en smal kropp är lika med lycka. Jag har aldrig upplevt en större lyckokänsla än när jag lyckades med någonting riktigt jobbigt, som att dricka enbart vatten i en vecka (gör aldrig detta, det fuckar med metabolismen), eller att övertyga någon om att allt är bra, att jag är normal¸ att jag är lycklig, att ljuga.
Och aldrig har väl besvikelsen och depressionen varit större än när man går upp en storlek. Får dubbelkinder. Blir obeskrivligt mycket fulare.
Fulhet har ingenting med vikt att göra. Fula är bara de deprimerade, och deprimerad blir man av att vara icke-vacker. Icke-smart, icke-rolig, icke-önskad.
Sånt här gillar jag inte att komma in på. Det är oundvikligt ovidkomligt oförståeligt
men jag tänker inte slutföra det nu. Jag kan inte, för jag vill inte än.
And the world holds its breath.