Oh take me back to the start
Jag tycker det är så in i bomben patetiskt att jag saknar den personen jag var när jag hade ätstörningar.
Näst patetiska thing är väl att jag inte drar mig för att blogga om det. Attention seeker número uno. Jag har inte ens ett bra argument till varför jag envisas med att blotta hela mitt privatliv för allmän beskådning. Skulle väl kunna skylla på att att skriva "är som terapi för mig". Eller kanske att jag söker någon sorts mänsklig respons på alla mina tonårsbekymmer, att jag vill att någon därute ska läsa och tänka att det där är ju jag, reagera, interagera.
Egentligen kanske det handlar om att jag är sjukt besatt av att gnälla. Åh, jag älskar att klaga. Jag klagar på allt.
Kändisar. Frisyrer. Lektioner. SL. Filmer. Smaksensationen lakrits/vanilj.
Andra, mindre triviala saker också.
Mina föräldrars skilsmässa. Mina laxrosa små ärr på högerarmen. Herregud, ätstörningar.
Saker jag saknar. Sådant jag faktiskt har.
Personer jag älskar. Personer jag avskyr.
Känslor jag upplever. Känslor som aldrig kommer.
Det har ingenting med saken att göra, men jag hävdade i tre års tid att jag avskydde Coldplay.
Eller det kanske visst är relevant, förresten. För det är ju alltid så. Är jag alternativare så kan jag såklart inte gilla brittpop: är jag bulimisk kan jag inte INTE kräkas efter en måltid. Är jag snäll kan jag aldrig vara elak, är jag skämtsam kan jag aldrig vara allvarlig, är jag ful kan jag aldrig bli vacker,
Är jag en perfekt elev kan jag inte omge mig med sådant som raserar den illusionen jag skapat om mig själv.
Vart ska jag efter sommaren? Jag vet inte. Fortsätta min IB-utbildning? Eller satsa på något författarinriktat i Fryshuset?
Åh, jag vet ju inte.
Det är ändå bara resten av mitt liv det handlar om.
Näst patetiska thing är väl att jag inte drar mig för att blogga om det. Attention seeker número uno. Jag har inte ens ett bra argument till varför jag envisas med att blotta hela mitt privatliv för allmän beskådning. Skulle väl kunna skylla på att att skriva "är som terapi för mig". Eller kanske att jag söker någon sorts mänsklig respons på alla mina tonårsbekymmer, att jag vill att någon därute ska läsa och tänka att det där är ju jag, reagera, interagera.
Egentligen kanske det handlar om att jag är sjukt besatt av att gnälla. Åh, jag älskar att klaga. Jag klagar på allt.
Kändisar. Frisyrer. Lektioner. SL. Filmer. Smaksensationen lakrits/vanilj.
Andra, mindre triviala saker också.
Mina föräldrars skilsmässa. Mina laxrosa små ärr på högerarmen. Herregud, ätstörningar.
Saker jag saknar. Sådant jag faktiskt har.
Personer jag älskar. Personer jag avskyr.
Känslor jag upplever. Känslor som aldrig kommer.
Det har ingenting med saken att göra, men jag hävdade i tre års tid att jag avskydde Coldplay.
Eller det kanske visst är relevant, förresten. För det är ju alltid så. Är jag alternativare så kan jag såklart inte gilla brittpop: är jag bulimisk kan jag inte INTE kräkas efter en måltid. Är jag snäll kan jag aldrig vara elak, är jag skämtsam kan jag aldrig vara allvarlig, är jag ful kan jag aldrig bli vacker,
Är jag en perfekt elev kan jag inte omge mig med sådant som raserar den illusionen jag skapat om mig själv.
Vart ska jag efter sommaren? Jag vet inte. Fortsätta min IB-utbildning? Eller satsa på något författarinriktat i Fryshuset?
Åh, jag vet ju inte.
Det är ändå bara resten av mitt liv det handlar om.
åh, palla.
Hej i-landsproblem
Men palla mig.
Orka vara du, som Arla så vackert droppar linjen.
Hur länge ska jag fortsätta låtsas?
Det är löjeväckande hur jag envist fortsätter, trots att jag inte lurar någon och att alla kan se igenom min fasad som vore den transparent.
Åh, kom igen nu. Vi visste alla att det skulle koka ner till det här. Jag är ingen ängel. Förvisso har jag lyckats få en hel del människor att gilla mig, och jag har i ärlighetens namn inte den blekaste aning om hur jag gjort detta.
I guess shy is the new cool, kids.
Åh, de hemska saker vi blyga kommer undan med! Jag kan göra i princip vad som helst. Det spelar ingen roll efter att jag tittat ner i golvet, sedan upp lite försiktigt, ner igen, upp, med ett osäkert litet leende som börjar breda ut sig över mitt ansikte. Sådär, ja.
Ännu en på fall.
Det är så ofantligt lätt.
Why on Earth är det så?
Borde jag inte behöva kämpa lite mer för mina trumfer? Borde inte mina besvikelser kännas mer?
Ärligt nu, folk.
Varför är allt så in i norden lätt för mig?
Orka vara du, som Arla så vackert droppar linjen.
Hur länge ska jag fortsätta låtsas?
Det är löjeväckande hur jag envist fortsätter, trots att jag inte lurar någon och att alla kan se igenom min fasad som vore den transparent.
Åh, kom igen nu. Vi visste alla att det skulle koka ner till det här. Jag är ingen ängel. Förvisso har jag lyckats få en hel del människor att gilla mig, och jag har i ärlighetens namn inte den blekaste aning om hur jag gjort detta.
I guess shy is the new cool, kids.
Åh, de hemska saker vi blyga kommer undan med! Jag kan göra i princip vad som helst. Det spelar ingen roll efter att jag tittat ner i golvet, sedan upp lite försiktigt, ner igen, upp, med ett osäkert litet leende som börjar breda ut sig över mitt ansikte. Sådär, ja.
Ännu en på fall.
Det är så ofantligt lätt.
Why on Earth är det så?
Borde jag inte behöva kämpa lite mer för mina trumfer? Borde inte mina besvikelser kännas mer?
Ärligt nu, folk.
Varför är allt så in i norden lätt för mig?
so whatcha been up to lately?
Så i torsdags var Sheena i panikjakt över halva stan, letade efter avslutningskläder. Efter miljontals besök (och lika besviken varje gång) till H&M och Gina och mina vanliga spanarställen drog jag till Myrorna i Ropsten. Jag hittade en del rätt okej saker, och väldigt massa strunt som var så fult att jag var tvungen att prova. Bara för att, helt enkelt.
(Den där klänningen var så ful att jag bara måste prova. Haha. Och jackan var hur frän som helst enligt mig - synd bara att jag verkligen inte hade kroppen att bära upp den. Sen så köpte jag två skärp [ena på bild där], två t-shirts och en liten cardigan fick slinka med också [glittrig, hua. Vet ärligt inte om jag kommer använda den någonsin].
Efter det var jag helt.jävla.död så jag begav mig på darriga ben till Skärholmen. En liten avstickare till Wayne's hann jag med också, tog en gigantisk latte to go, mmmmmums, the sole reason att jag överlevde hettan, typ.
Jag föll totalt för ett sött par skor där, men de var lite trasiga så jag slog inte till. Ångrar mig lite nu faktiskt...
När jag kom hem lyxade jag till det med en söt frukttallrik, jordgubbar och ananas, nu är det sommar. :)
Igår gick jag alltså ut första året i IB. Egentligen var det "bara" s.k. PreIB Year - dvs, jag börjar inte i IB förrän i höst. Det jag gått i ett år nu var bara förberedande för vad som komma skall. Ungefär.
Satan i gatan. Det är ett hektiskt couple of years jag har framför mig, kan jag lugnt säga (ugh ursäkta ordvitsen >-<).
Firandet började i alla fall med mingling in the garden (som vi för övrigt inte besökt förrän nu), de bjöd på äcklo-looking bål som ingen smakade på (men titta själva). Sedan gick vi in, hela IB-skolan fick plats i vår vanliga svenskasal, haha. Åh, de uppträdde, fan vad bra det var, deras egna låt var bäst, kärlek på dem.
Sedan kom "Johan med dubbel-u" [sagt med finsk brytning], han såg barnsligt uppspelt ut i sina goggles. Han förklarade ganska snabbt att han hade med sig liquid nitrogen, och att vi skulle göra glass. Yesssss.
Gud så nördiga vi är.
Det gjorde iochförsig inget, för det var förbenat gott minsann.
Efteråt skulle jag köpa saker till pappa, Michelle följde med. (Jag glömde mitt kuvert med betyg någonstans mellan Skärholmen och Gamla Stan. Whatevs, jag fick inga IG:n i alla fall. Till och med ett par MVG:n.)
Vi såg en snygg kropp (minus för skägg, hua) som satte upp affischer. Och så såg vi ett gulligt popsnöre som vi bara var tvungna att fånga på bild.
Vad har ni gjort på senaste tiden?
