Så här får du mig att känna ibland
Du har ett annorlunda skratt när vi pratar om saker ni två har gemensamt. Ett annat leende när du ser på henne. Du rör henne annorlunda. Orka bry sig. Orka verkligen. Kan jag inte bara lägga mig ner och dö nu.
Fan för allt i hela världen.
Fan för allt i hela världen.
Det är fint att vara brusten.
Att upptäcka svek. Så ont det gör, så det värker! Upplysningen bultar, snabbare, fortare, bygger upp momentum och riktigt rusar upp i kroppen. Likt bubblor i läsk. Små raketer under vattnet som når ytan i explosion. Jag är arg. Jag är sviken.
Men det är ändå vackert. Fint. För där står jag ju, alldeles söndertrasad visst, med hjärtekross i handen och spruckna drömmar i ögonen. Det är något magiskt över mig.
Skimret. Brustenheten. Sveket. Smärtan. Ilskan. Insikten. Hjälplösheten.
Det är fint, det där, att vara brusten.
Men det är ändå vackert. Fint. För där står jag ju, alldeles söndertrasad visst, med hjärtekross i handen och spruckna drömmar i ögonen. Det är något magiskt över mig.
Skimret. Brustenheten. Sveket. Smärtan. Ilskan. Insikten. Hjälplösheten.
Det är fint, det där, att vara brusten.
Jag skulle kunna skriva många långa inlägg om det här. Men det gör jag inte. Istället vill jag bara att du tar en titt på det här och sen säger vad du tycker.
Exempel 1
Jag, 2009-06-15 @ 19:30:01:
"vissa har ju i alla fall en anledning att bryta ihop totalt. jag hatar att folk som inte har nåt i livet att vara missnöjda över alltid är de som "mår" sämst. jag säger mår inom citationstecken för att dessa personer verkligen inbillar sig själva och alla andra om hur jävla sämst de mår, och vill att alla ska prata dem igenom problemen och vara förstående och visa medlidande och klappa på axeln. jag skulle vilja vrida din jävla axel ur led. då skulle du äntligen få uppleva nånting du kan må legitimt dåligt över."
Du, 2009-07-13 @ 04:25:29:
"Egentligen kanske jag bara vill ha en klapp på axeln och höra någon säga ”men det är okej, det löser sig ska du se”. Fast då kommer jag misstolka och vilja vrida din hand på min axel ur led, eller? Undra hur det känns att vrida någons hand ur led, skada någon ordentligt?"
Exempel 2
Jag, 2009-06-15 @ 19:30:01:
"Förlåt, men ibland tycker jag du är så himla jobbig. Vissa dagar är verkligen allt du säger så fruktansvärt irriterande att om jag hade en pistol skulle jag skjuta dig så fort du öppnar din stinkande käft. Bara se på när alla de där idiotiska tankarna och det där äckliga leendet och den fruktansvärda andedräkten bara mosades samman och blev till en massa röda kletiga klimpiga stänk över hela rummet. visst det skulle irritera mig lite att du förstörde min finaste klänning och min frisyr genom att skvätta sådär fritt över hela mig men det skulle vara hundra gånger lättare att ta än ännu en av dina tråkiga kommentarer som jag måste låtsas uppskatta."
Du, 2009-07-13 @ 04:25:29:
"Undra hur det känns att vrida någons hand ur led, skada någon ordentligt? Skjuta någon rakt i huvudet, så att kulan tränger in snabbt in, in igenom pannbenet, rakt in i hjärnan där alla jävla tankar samlas. Skjuta bort alla dom där tankarna, så att dom samlas in pöl på golvet med blodet som sprutar. Ut på väggarna, kanske över mitt ansikte, på min favorit t-shirt som jag har på mig. Så kommer jag nog bli lite arg, sen kommer det gå över."
Exempel 3
Jag, 2009-06-15 @ 19:30:01:
"Ibland tycker jag så illa om dig att jag måste knyckla ihop knytnävarna och trycka naglarna djupt ner i handflatan ända tills skinn och vävnader övergår i blodkärl och om jag kunde skulle jag gräva ännu djupare, ner till brosk och ben och längre ändå, igenom hela jävla handfan bara för att du är så motbjudande."
Du, 2009-07-13 @ 04:25:29:
"Blir så frustrerad att jag sitter med knuten näven, naglarna inborrade i handflatan. Sådär hårt så att jag har förlorat känseln i handen, trycker så hårt jag kan. Ner till brosk och ben och blod. Försöker se om jag kan känna något, men det händer inget."
Jag, 2009-06-15 @ 19:30:01:
"vissa har ju i alla fall en anledning att bryta ihop totalt. jag hatar att folk som inte har nåt i livet att vara missnöjda över alltid är de som "mår" sämst. jag säger mår inom citationstecken för att dessa personer verkligen inbillar sig själva och alla andra om hur jävla sämst de mår, och vill att alla ska prata dem igenom problemen och vara förstående och visa medlidande och klappa på axeln. jag skulle vilja vrida din jävla axel ur led. då skulle du äntligen få uppleva nånting du kan må legitimt dåligt över."
Du, 2009-07-13 @ 04:25:29:
"Egentligen kanske jag bara vill ha en klapp på axeln och höra någon säga ”men det är okej, det löser sig ska du se”. Fast då kommer jag misstolka och vilja vrida din hand på min axel ur led, eller? Undra hur det känns att vrida någons hand ur led, skada någon ordentligt?"
Exempel 2
Jag, 2009-06-15 @ 19:30:01:
"Förlåt, men ibland tycker jag du är så himla jobbig. Vissa dagar är verkligen allt du säger så fruktansvärt irriterande att om jag hade en pistol skulle jag skjuta dig så fort du öppnar din stinkande käft. Bara se på när alla de där idiotiska tankarna och det där äckliga leendet och den fruktansvärda andedräkten bara mosades samman och blev till en massa röda kletiga klimpiga stänk över hela rummet. visst det skulle irritera mig lite att du förstörde min finaste klänning och min frisyr genom att skvätta sådär fritt över hela mig men det skulle vara hundra gånger lättare att ta än ännu en av dina tråkiga kommentarer som jag måste låtsas uppskatta."
Du, 2009-07-13 @ 04:25:29:
"Undra hur det känns att vrida någons hand ur led, skada någon ordentligt? Skjuta någon rakt i huvudet, så att kulan tränger in snabbt in, in igenom pannbenet, rakt in i hjärnan där alla jävla tankar samlas. Skjuta bort alla dom där tankarna, så att dom samlas in pöl på golvet med blodet som sprutar. Ut på väggarna, kanske över mitt ansikte, på min favorit t-shirt som jag har på mig. Så kommer jag nog bli lite arg, sen kommer det gå över."
Exempel 3
Jag, 2009-06-15 @ 19:30:01:
"Ibland tycker jag så illa om dig att jag måste knyckla ihop knytnävarna och trycka naglarna djupt ner i handflatan ända tills skinn och vävnader övergår i blodkärl och om jag kunde skulle jag gräva ännu djupare, ner till brosk och ben och längre ändå, igenom hela jävla handfan bara för att du är så motbjudande."
Du, 2009-07-13 @ 04:25:29:
"Blir så frustrerad att jag sitter med knuten näven, naglarna inborrade i handflatan. Sådär hårt så att jag har förlorat känseln i handen, trycker så hårt jag kan. Ner till brosk och ben och blod. Försöker se om jag kan känna något, men det händer inget."
med ett leende.
fan för mig och mina jävla känslor. allt är så hopplöst. jag förstör allting. nu är allt jobbigt för alla bara på grund av mig. fan fan fan. kan jag inte sluta vara hon som förstör allt? jag pallar inte vara den personen.
men samtidigt skulle en viss annan person kunna vara lite mer förstående. man behöver inte stampa på allt som är skälvande och skört bara för att det ligger upprivet i gruset.
du behöver inte blotta tänderna bara för att jag blottat hjärtat.
och varför varför får jag inte vara ledsen? varför förstår du inte att jag är ledsen. varför drar du upp allting som gör så fruktansvärt ont. allt gör så ont i mig just nu. i even told you. och du sa att du förstod. och ändå gör du allt fel, du gör allting så fel fel fel.
men det värsta är att du gör det oförståendes. med ett leende.
det är det som värker allra mest.
men samtidigt skulle en viss annan person kunna vara lite mer förstående. man behöver inte stampa på allt som är skälvande och skört bara för att det ligger upprivet i gruset.
du behöver inte blotta tänderna bara för att jag blottat hjärtat.
och varför varför får jag inte vara ledsen? varför förstår du inte att jag är ledsen. varför drar du upp allting som gör så fruktansvärt ont. allt gör så ont i mig just nu. i even told you. och du sa att du förstod. och ändå gör du allt fel, du gör allting så fel fel fel.
men det värsta är att du gör det oförståendes. med ett leende.
det är det som värker allra mest.
Jag vet att man inte orkar men här är några utdrag ur boken jag skriver i alla fall för de som är uttråkade. Det är ganska personligt. Och rätt bittert.
Förlåt, men ibland tycker jag du är så himla jobbig. Vissa dagar är verkligen allt du säger så fruktansvärt irriterande att om jag hade en pistol skulle jag skjuta dig så fort du öppnar din stinkande käft. Bara se på när alla de där idiotiska tankarna och det där äckliga leendet och den fruktansvärda andedräkten bara mosades samman och blev till en massa röda kletiga klimpiga stänk över hela rummet. visst det skulle irritera mig lite att du förstörde min finaste klänning och min frisyr genom att skvätta sådär fritt över hela mig men det skulle vara hundra gånger lättare att ta än ännu en av dina tråkiga kommentarer som jag måste låtsas uppskatta.
det är verkligen det värsta. att jag måste låtsas tycka du är så jävla rolig hela tiden. och det är ju inte ens ditt fel för jag vet att en annan kompis till exempel han skrattar verkligen aldrig om han inte ärligt tycker något är roligt, om jag var som honom skulle jag ju bara vara tyst så skulle du fatta att du inte borde dra såna liknande skämt i framtiden och så genom någon sorts social survival of the fittest skulle sådana idiotiska saker sakta men säkert silas ur våra samtal.
men jag ska ju såklart spela pacifist och skratta åt ALLT när jag bara vill kräkas dig i ansiktet, rakt upp i fejjan så min frukost sprutar in i näsan och ner i halsen på dig och täpper igen luftvägarna och du kvävs och jag slipper dig.
jag ska ju så klart bara stå där och fnittra och le och få dig att tycka om dig själv medan jag bara hatar mig själv så jävla hårt för att jag står här som en idiot och skrattar, jag skäms så mycket över att behöva stå här med dig, fattar du det?, att behöva synas med dig att alla tror att jag är som du bara för att jag står där och skrattar med den där.
och så kan jag ju inte tänka för då är jag en dålig människa, vilken hemsk person jag är som känner så. men då får jag vara det då, då får jag vara hemsk och äcklig men om jag är det är det bara för att du har gjort mig till det, din groteskhet har smittat av sig, grattis, du lyckades, i have what you have.
Ibland tycker jag så illa om dig att jag måste knyckla ihop knytnävarna och trycka naglarna djupt ner i handflatan ända tills skinn och vävnader övergår i blodkärl och om jag kunde skulle jag gräva ännu djupare, ner till brosk och ben och längre ändå, igenom hela jävla handfan bara för att du är så motbjudande. jag behöver bara se på dig så får jag kväljningar. jag hatar att jag känner dig så väl för det gör dig obehagligt förutsägbar, jag vet EXAKT vad du ska säga och jag sitter och tänker snällaöverraskamigsnällaöverraskamigsnälla i mantraform men du bara ignorerar min bedjande hjärna och klampar rätt över mina nerver och jag vet knappt vad jag ska ta mig till för du är så äckligt förutsägbar verkligen och jag avskyr dig för det, ser ner på dig för det och jag tycker det är sjukt för så kan man ju inte reagera, vad är det för en sjuk person som tänker så så kan man ju förihelvete inte tänka.
vissa har ju i alla fall en anledning att bryta ihop totalt. jag hatar att folk som inte har nåt i livet att vara missnöjda över alltid är de som "mår" sämst. jag säger mår inom citationstecken för att dessa personer verkligen inbillar sig själva och alla andra om hur jävla sämst de mår, och vill att alla ska prata dem igenom problemen och vara förstående och visa medlidande och klappa på axeln. jag skulle vilja vrida din jävla axel ur led. då skulle du äntligen få uppleva nånting du kan må legitimt dåligt över.
Jag ville aldrig, aldrig ha dig. Visste du det? Jag ville bara vara nära dig, för det var en av de bästa sakerna jag visste och för att du luktade gott och för att du inte blev arg på mig när jag var konstig och tom och ensam. För att du inte förstod men accepterade och för att du gav mig de längsta, snällaste kramarna och för att du skrattade åt mig och för att du inte skrattade åt mig och för att det blir obekvämt att vara ensam med dig. För att du är komplicerad. För att du är precis som jag men låtsas om att vi är jätteolika. För att du tyckte att jag fattade ibland. För att du tycker jag är dum i huvudet ibland. För att du trodde saker om mig som inte var sanna. För att jag tyckte om när ditt hår kittlade mig i ögonen. För att du blir irriterad på mig. För att jag inte vill vara ihop med dig och inte tycker om dig på det sättet men ändå blir lite tom när du hittar någon. För att vi inte ses fast vi borde, för att vi ses när vi inte borde. För att du inte vet hur du ska vara med mig. För att det är pinsamt. För att det gör ont att vara kompis med dig ibland.
Fan jävla skit också
det är verkligen det värsta. att jag måste låtsas tycka du är så jävla rolig hela tiden. och det är ju inte ens ditt fel för jag vet att en annan kompis till exempel han skrattar verkligen aldrig om han inte ärligt tycker något är roligt, om jag var som honom skulle jag ju bara vara tyst så skulle du fatta att du inte borde dra såna liknande skämt i framtiden och så genom någon sorts social survival of the fittest skulle sådana idiotiska saker sakta men säkert silas ur våra samtal.
men jag ska ju såklart spela pacifist och skratta åt ALLT när jag bara vill kräkas dig i ansiktet, rakt upp i fejjan så min frukost sprutar in i näsan och ner i halsen på dig och täpper igen luftvägarna och du kvävs och jag slipper dig.
jag ska ju så klart bara stå där och fnittra och le och få dig att tycka om dig själv medan jag bara hatar mig själv så jävla hårt för att jag står här som en idiot och skrattar, jag skäms så mycket över att behöva stå här med dig, fattar du det?, att behöva synas med dig att alla tror att jag är som du bara för att jag står där och skrattar med den där.
och så kan jag ju inte tänka för då är jag en dålig människa, vilken hemsk person jag är som känner så. men då får jag vara det då, då får jag vara hemsk och äcklig men om jag är det är det bara för att du har gjort mig till det, din groteskhet har smittat av sig, grattis, du lyckades, i have what you have.
Ibland tycker jag så illa om dig att jag måste knyckla ihop knytnävarna och trycka naglarna djupt ner i handflatan ända tills skinn och vävnader övergår i blodkärl och om jag kunde skulle jag gräva ännu djupare, ner till brosk och ben och längre ändå, igenom hela jävla handfan bara för att du är så motbjudande. jag behöver bara se på dig så får jag kväljningar. jag hatar att jag känner dig så väl för det gör dig obehagligt förutsägbar, jag vet EXAKT vad du ska säga och jag sitter och tänker snällaöverraskamigsnällaöverraskamigsnälla i mantraform men du bara ignorerar min bedjande hjärna och klampar rätt över mina nerver och jag vet knappt vad jag ska ta mig till för du är så äckligt förutsägbar verkligen och jag avskyr dig för det, ser ner på dig för det och jag tycker det är sjukt för så kan man ju inte reagera, vad är det för en sjuk person som tänker så så kan man ju förihelvete inte tänka.
vissa har ju i alla fall en anledning att bryta ihop totalt. jag hatar att folk som inte har nåt i livet att vara missnöjda över alltid är de som "mår" sämst. jag säger mår inom citationstecken för att dessa personer verkligen inbillar sig själva och alla andra om hur jävla sämst de mår, och vill att alla ska prata dem igenom problemen och vara förstående och visa medlidande och klappa på axeln. jag skulle vilja vrida din jävla axel ur led. då skulle du äntligen få uppleva nånting du kan må legitimt dåligt över.
Jag ville aldrig, aldrig ha dig. Visste du det? Jag ville bara vara nära dig, för det var en av de bästa sakerna jag visste och för att du luktade gott och för att du inte blev arg på mig när jag var konstig och tom och ensam. För att du inte förstod men accepterade och för att du gav mig de längsta, snällaste kramarna och för att du skrattade åt mig och för att du inte skrattade åt mig och för att det blir obekvämt att vara ensam med dig. För att du är komplicerad. För att du är precis som jag men låtsas om att vi är jätteolika. För att du tyckte att jag fattade ibland. För att du tycker jag är dum i huvudet ibland. För att du trodde saker om mig som inte var sanna. För att jag tyckte om när ditt hår kittlade mig i ögonen. För att du blir irriterad på mig. För att jag inte vill vara ihop med dig och inte tycker om dig på det sättet men ändå blir lite tom när du hittar någon. För att vi inte ses fast vi borde, för att vi ses när vi inte borde. För att du inte vet hur du ska vara med mig. För att det är pinsamt. För att det gör ont att vara kompis med dig ibland.
Fan jävla skit också
Och försök inte hjälpa mig för då slår jag ner dig.
Jag fattar verkligen inte grejen med att alla ska rädda mig hela tiden. Du är så groteskt inskränkt att du inte ens fattar att jag inte behöver hjälp. Inte din och inte någon annans heller. Men mest av allt inte DIN, fattar du det?? Och jag skriver detta med två utropstecken så du förstår ju hur allvarligt det är. Jag. Har Det. Bra. Du tror att det inte är sant bara för att det inte går ihop med hur du tror världen är funtad men världen är inte vad du tror om den och inte jag heller.
