you only live once

Gaah. Se allt jag behöver göra den här veckan:
Tisdag: Social Studies, måste skriva en hel uppsats om the US - Iraq war, plus att jag ska hålla en ungefär fem minuter lång presentation om det.
Onsdag: Ska ha skrivit, och illustrerat, en children's story i engelskan.
Torsdag: Spanskaprov på två kapitel plus all grammtik jag lärt mig på två månader.
Fredag: För Idiot Reading Club (ja, jag har ett ämne som heter så) måste jag ha gjort klart ett tjockt häfte om idiomer - har inte börjat än. Och så har jag lap report att lämna in i science också. Åh skit, jag har prov om Ett Öga Rött i svenskan också.
To make a long story short: prata inte med mig tills på fredag!
Okej, nej, men nästan. Jag borde verkligen börja skriva på den där social studies-grejen nu. Vad är klockan? Snart sex??? Åh, himmel.

Men jag måste hinna med att skriva lite om min dag också. Jag har bara svenska och bild på måndagar, så det var helt okej. På svenskan, första lektionen, kom H lite för sent, och han satte sig snett bredvid mig så jag blev alldeles pirrig och inte kunde koncentrera mig på någonting annat än hans andetag. Okej, jag vet att jag låter som ett pervo nu men försök att bortse från den faktorn. Och fokusera på att jag alltså satt i nästan två timmar och bara andades in hans lukt (ok,ok,ok det låter fel, men tro det eller ej så menar jag det på ett hälsosamt sätt) istället för att arbeta.
Sedan när det var slut för dagen, skulle jag och Andrea åka tunnelbanan hem och så fick vi vänta på perrongen i drygt fem minuter (en SL-minut är mycket längre än en vanlig minut). H kommer fram till oss och står bredvid oss, men eftersom jag har bestämt mig för att ge upp honom så säger jag inte mycket till honom. Jag tittar nästan aldrig honom i ögonen heller.
När tunnelbanan väl kommer, går jag undermedvetet extra sakta så att H ska förstå att det är ok att han följer med oss och sitta med oss, eller om det är han som försöker vara snäll och trevlig och låtsas vilja sitta med oss. Eftersom Andrea gillar lite annorlund saker jämfört med H, exempelvis japanska killar som klär ut sig till skolflickor, så är han inte riktigt med i samtalet. Plus att jag och Andrea sitter på en "bänk", och H sitter mittemot mig. När Andrea pratar vrider jag mig onödigt mycket åt hennes håll, så att jag slipper titta på H. Med "slipper" menar jag såklart att jag bara gör det enda raka, hade jag tittat på honom en längre tid (säg, två sekunder) hade jag väl svimmat eller ifarasatt alla medresenärers mentala och fysiska hälsa.
Något i den stilen.
Jag frågar honom kanske trefyra saker allt som allt, sedan går han av där jag egentligen borde gå av för att spara tid och möda men sen gör jag det inte för jag vill inte tränga mig på. Hade jag också gått av där hade han behövt ha sällskap med mig på tvärbanan, och det har redan hänt flera gånger och det slutar alltid med att vi sitter under pinsam tystnad, tills jag öppnar min käft och säger något dumt, vilket H svarar obligatoriska svar på.
Det är pga det är såhär varje gång jag är med honom som jag för längesen bestämde mig för att backa bort. Dessutom vet jag åtminstone en tjej i skolan som gillar honom galet mycket, och tillsammans är de två hur gulliga och underbara och perfekta som helst. De känner varandra väldigt bra redan, och det är bara en tidsfråga innan de blir ihop. Och sen gifter de sig väl och får perfekt avkomma också, those bastards.
Och jag skulle låta det vara. Jag skulle låta honom vara.
Jag hade ju bestämt mig.
Men nu råkar det vara så att jag ångrade mig tusenfaldigt redan innan dörrarna stängts vid Liljeholmen.
Och även fast jag vet att, nepp, det kommer aldrigaldrigaldrig bli något mer, så borde inte det hindra mig från att försöka bli kompis med honom i alla fall. Jag vet att vissa säger att man inte kan vara bara kompisar med någon som man känner mer inför, men hahahahaha, jag skratter dessa människor rätt i ansiktet för det är så det har varit hela mitt liv. Jag är en mästare på att dölja sådant.
I'll never te-ell.
Bara en enda gång har det varit såhär riktigt ordentligt förut. Ni som känner mig vet. Och jag vet inte varför men eftersom vi gled ifrån varandra så mycket och eftersom jag fick en del råd från en viss person så gjorde jag det jag alltid trott mig själv vara för patetisk för att göra.
Det var jag som tog slut på det hela.
Det blev bara för mycket, han var inte likadan, inte densamme, så till slut satte jag punkt för det. Var inte oroliga, jag gjorde det så ordentligt jag kunde utan ens ett telefonnummer, jag skrev ett snällt "let's-stay-friends"-brev, även fast jag visste redan då att han inte var en sådan som inte fattade vinken, klart vi inte kunde vara vänner efter allt, klart vi föll ifrån varandra,
it's the distance between us you know.
Och därför vill jag inte prata om det. Jag har inte sett bilderna på flera månader, orkar inte heller, orkar inte läsa breven, orkar inte slänga dem. Jag vill inte minnas eller påminnas just nu, men jag vill inte heller beröva mitt framtida jag en chans till återblickar.

Oj, nu kom pappa hem, då vet jag att det är sent, alldeles för sent för att sitta här utan att ha gjort någon SO.
So long suckers.