The more I see the less I know
Precis i början på terminen, när allt var ûbernytt med ny skola nya klasskamrater nya lärare nya tag, och sommaren fortfarande dröjde sig kvar och jag fortfarande inte hade tröttnat på tunnelbanan, såg jag något som berörde mig så kraftigt att jag skulle våga säga att det ändrade mitt liv. Inte drastiskt, men en liten bit i alla fall.
Strax efter Gamla Stan, kommer inte ihåg var exakt, så såg jag en man sitta ensam på perrongen. Han var väldigt kraftig, och han hade den där hållningen som utstrålar osäkerhet. Han satt och stirrade ut i tomma intet, och jag kände verkligen för att bara springa av vagnen och sätta mig vid honom och prata med honom, för att det var så synd om honom. Som om jag skulle göra honom en jättestor tjänst, en välgörenhet till och med, bara av att prata med honom.
När tunnelbanan började röra sig såg jag att jag misstagit mig ordentligt. Mannen var inte alls ensam, det satt en söt tjej bredvid honom, och han stirrade inte alls ut i tomma intet ensam med sina tankar, nej han lyssnade intensivt på vad tjejen sa.
Det där påverkade mig rejält, det fick mig att inse att världen kanske inte alltid är så som jag uppfattar den. Jag kände också en otrolig skam, eftersom jag enbart medömkat mannen för att han var överviktig. Som om det var jättesynd om honom för att han hade ett par extra kilon.
Som om man inte kan vara lycklig ändå, trots storlek extra large.
Men vet ni? Jag insåg att jag faktiskt allvarligt trott att det var så. Jag har alltid försökt ändra mig själv så att jag ska gilla min kropp, och jag har alltidalltidalltid trott att en snygg kropp är likamed en smal kropp, och att en smal kropp är lika med lycka. Jag har aldrig upplevt en större lyckokänsla än när jag lyckades med någonting riktigt jobbigt, som att dricka enbart vatten i en vecka (gör aldrig detta, det fuckar med metabolismen), eller att övertyga någon om att allt är bra, att jag är normal¸ att jag är lycklig, att ljuga.
Och aldrig har väl besvikelsen och depressionen varit större än när man går upp en storlek. Får dubbelkinder. Blir obeskrivligt mycket fulare.
Fulhet har ingenting med vikt att göra. Fula är bara de deprimerade, och deprimerad blir man av att vara icke-vacker. Icke-smart, icke-rolig, icke-önskad.
Sånt här gillar jag inte att komma in på. Det är oundvikligt ovidkomligt oförståeligt
men jag tänker inte slutföra det nu. Jag kan inte, för jag vill inte än.
And the world holds its breath.
Varför är det så? varför känner jag mig skamsen och berörd av människor med några kilon för mkt. de kan handla om ett eller två kilo för mkt. jag tänker att dom behöver inte bry sig om sitt yttre dom är redan så fula. så kan jag tänka om kurviga tjejer. VARFÖR BANTAR HON INTE?? är dte första jag tänker då. ser hon inte hur äcklig hon är???
Christina jag saknar dig. väldigt mycket!
Äckliig? förlåt men va tänker ni med???
Jag vet inte varför vi tänker så. Undrar om det bara är vi? Det kan det väl inte vara. Det kanske beror på hur vi ser på oss själva, och hur vi har levt förut, vad vi har gjort mot oss själva en gång i tiden.
Du vet att det sätter sina spår.
Vilken jävla idiot du är. Du vet ju ingenting märker man. Även den vackraste kvinna kan vara deprimerad. Tänk lite innan du öppnar vattenhålet.
Jag påstår inte att "the beautiful people" inte kan vara deprimerade. Om det verkade som det beror det bara på att jag inte uttryckt mig klart nog, och det beklagar och ber jag om ursäkt för. Vad jag säger, i klartext, är att JAG alltid trott att lösningen till alla MINA problem skulle vara att bli vacker och smal. Jag sa aldrig att alla världens vackra människor är lyckliga. Jag sa bara att jag trodde att bli en vacker människa skulle göra mig lycklig.
Vilket hemskt tankesätt du och Johanna har. Det gjorde mig bara ledsen, och fick mig att tappa ännu lite mera av förtroendet till mänskligheten. Jag förstår inte heller hur ni kan tänka så, snälla försök byta tankesätt. Kan bara säga :(
Jag försöker verkligen, det lovar jag. Jag känner mig jättehemsk för att jag tänker så om människor. Som jag skrev till Johanna så tror jag att det beror på att vi haft en sån morfad syn på våra egna kroppar, och att det har fått oss att se världen på ett helt annat sätt. Ett väldigt dåligt och fel sätt, bör tilläggas.
Och tänk på att jag och Johanna bara är två individer, vi representerar verkligen inte hela mänskligheten. :)
Du & Johanna är fett sjuka. Jag brukade läsa era bloggar men ni är så otroligt ointelligenta att min hjärna smälter till.. feeetttt.. JA LISTEN!! FEEETTT!! ÖVERVIKT!!!
Idioter.
Sara: har du nånsin vart i samma situation som dom? du vet inte ett jävla dugg om du inte har det, förstår du inte att det är en psykisk sjukdom som är väldigt svår att bli av med? det gör att dom ser på människor på ett sätt, eftersom de råkat ut för vissa saker som påverkat deras syn på allt, nästan.
fatta!!!!
Men små flickor..!
De människor som faktiskt inte kan hjälpa att de är något överviktiga, är det äckliga också? De kanske äter hur lite som helst och tränar, men ändå så kan de inte få bort de extra kilon som de bär.
Jag tycker faktiskt att ordet "äckligt" är att överdriva, det är väl lika äckligt att se på en människa som är EXTREMT pinnsmal de också?
Men vi alla tycker väl olika.. :)
