you only live once

Jag kände en pojke en gång i tiden.
Nej, en man var han visst, om inte för sin sofistikerade världssyn så åtminstone för sin ålder. Åh, honom gillade jag. Han dömde mig inte för mitt utseende, lyssnade på mina åsikter och kom med roade, något ironiska, kommentarer som uppmanade till eftertanke.
Han gjorde mig klokare, helt enkelt.

Så här i backspegeln är det självklart att ett förhållande av any kind skulle varit helt otänkbart. Det gjorde ont att bryta, visst, men när man är ung upplevs alla känslor så enormt mycket mer intensivt än när man blir äldre. Hoppas jag, åtminstone. För finns det inte ens en gnutta till chans att jag kommer lugna ner mig med tiden, att jag alltid kommer vara så extrem känslomässigt, ja, då vet jag inte vad jag tar mig till. Det känns totalt otänkbart.
Olevbart. Och jag vill verkligen leva.

Kanske ett lustigt sätt att uttrycka sig på.
Vad jag menar är att pojkar, män, ofta för att inte säga alltid får mig att bli sådär känsloextrem.
Häromdagen, till exempel.
Jag sa saker. Han sa en hel del mer.
Ensam hemma och med ett hjärta på bristningsgränsen.
Ja, konstiga saker utfördes, skall sägas.
Ett tag stod jag ute i ösregnet och filosoferade. Då hörde jag ett flygplan ovanför mig, ingenting ovanligt alls: vi bor relativt nära en flygplats.
Eftersom det är en vanlig grej, hörde jag hur annorlunda planet lät. Och såg hur lågt och krokigt det flög.
Tja, jag medger att jag överreagerade och hallucinerade fram en del detaljer. Planet kraschade naturligtvis inte.
Men jag blev rädd, förskräckt att det skulle göra det.
Jag tänkte, "herregud, låt det inte krascha, låt dem inte dö,
jag vill leva."
Sedan, när planet lugnt och fridfullt flygit ur mitt synfält,
"Åh, herregud. Jag vill leva. Jag vill inte dö."
Ni förstår att detta var en revolutionerande upptäckt.

Pojken har gjort mig glad i drygt ett halvår nu. När han sedan, alldeles nyligen faktiskt, bestämde att det var dags att göra mig galet ledsen, fast också tillåta att jag startade en konversation som gick
- Om du vill att jag ska, så släpper jag dig.
- Jag vill aldrig att du gör det.
blir jag inte lite förvirrad.
Åh, han är också en sådan där pojke som är en man. Och denne gör mig inte bara 200 kilo klokare, utan några matskedar äldre, med.
Äldre på det bra sättet, alltså. Äldre till sättet.
Han hjälper mig att inte vara så fasligt barnslig, men det tänker han alltså ta ifrån mig nu. För även om han säger att jag aldrig får sluta prata med honom, så inser han nog tids nog att det inte fungerar på det sättet, att han inte kan fortsätta att ge men ta tillbaka och
såra mig något brutalt tills jag är alldeles emotionellt söndertrasad
precis som honom.
Precis som han. Jag kan inte ens mitt modersmål längre.


Fy för den pojken som var så bra.