Och plötsligt hamnar man väl under en spårvagn
Klockan är väl runt två nu.
Två. Två noll sju, närmare bestämt.
Min skapartimma.
Timmen då jag når min artistiska kulmen.
Och likväl förbannat sitter jag här alldeles tom,
tömd.
För alla vackra ord är nonsens.
Nonsens och kalabalik.
Kommentarer
Trackback
