you only live once

Jag är så fasligt överkänslig.
Jag tar allt som mina nära gör, precis allting, personligt. Inte bara personligt heller, utan för det mesta som dåligt dolda förolämpningar.
Som tur är har jag umgänge som kan få mig att inse hur otroligt dumt och onödigt det här är. Och visst, det var lite kämpigt, för att inte säga en total jävla pärs att komma på att, fasiken, jag gav visst den och den personen en massa skit för någonting jag trodde de hade utsatt mig för, men som egentligen bara var deras egna miserä och problem.
Ja. Livet är bra lustigt ibland.
Du är den oberäkneliga, unga tjejen med de vandrande ögonen.
Ska man le eller *skära skära gråta skära* för den personbeskrivningen? När jag inte ens är säker på att jag kan försvara mig, när jag inte kan säga att jag inte alls är sådan, det är ju till viss del korrekt, jag är ung, jag lägger märke till snyggingar, är det så fel av mig? Jag gör ingenting, det skulle jag aldrig drömma om, hur kan någon tro att jag skulle "byta upp mig" om det bara kom någon tillräckligt mycket hetare?
Herregud. Hur många män har jag ens riktigt lagt märke till under hela mitt liv? Man skulle kunna räkna det på ett par händer. Och hade dessa händer körts ner i en köttkvarn innan och bara, säg en 6-7 fingrar dem emellan var kvar, så skulle det previously stated fortfarande vara sant.
Alright, jag erkänner, jag är oberäknelig.
Men, ärligt talat, jag fäster mig inte särskilt ofta så där riktigt ordentligt vid folk. När jag väl gör det är jag inte dum nog att släppa taget för en idiotisk impuls.


Tja, jag kanske inte är en mästare på att förklara, men det beror delvis på att jag faktiskt inte vill att det ska vara glasklart. Samtidigt som jag gärna ser att mina närmaste kanske förstår lite mer än andra. Jag berättar aldrig allting för någon. Ni får plocka ihop det lite här och där för att det ens ska bli sammanhängande, och jag är ledsen för att jag är så hopplöst omöjlig.

Jag har oroat mig över en massa saker lately. Det är svårt att beskriva vad, egentligen.
Det där London-inlägget är på G, ärligt, det tar bara lite längre tid än väntat.


Det har varit en varm dag idag. Fönstret står öppet, men det börjar bli mörkt nu och jag tänder taklampan.
Då och då får jag besök av någon nattlig insekt.
När insekten flyger mot ljuset, när jag hör dess frenetiskt kämpande lilla kropp slå emot lampan, det är en "öppen" modell så den lilla saken har lyckats krypa in i lampan, jag hör hur den slåss mot hettan,
Jag undrar om det bara är jag som i panik rusar upp och slår av lampan, och oroligt övervakar när krabaten återhämtar sig,
Jag undrar om det bara är jag som är så förskräckligt rädd att göra illa någon.