you only live once

Jag kommer nog aldrig kunna släppa den där känslan av total förlust. Minnet kommer alltid, alltid existera som ett svart hål inom mig och konsumera mig från within.
Det spelar ingen roll hur många som säger till mig att det blir bättre.
Det är underbart att ha sådana stöttande och förstående kompisar, det är det verkligen, och det är inte rättvist att hålla dem - er - på sträckbänken.
Men det är bara det att jag inte orkar med att förklara just nu. Det tar bara stopp inom mig, jag orkar inte det och ingenting annat heller.
Jag bryr mig inte om tv. Inte ens om "Seth" skulle bli uppäten av en mekanisk haj skulle jag bry mig.
Jag bryr mig inte om jag ligger nio sidor efter i matte. So what jag visste att jag inte skulle klara av avancerad matte redan från början.
Jag bryr mig inte om jag inte vet vad "Qué se ha hecho realidad" betyder. Jag skrev min +200 ord-uppsats innan det hemska hände ändå, men jag lär ändå inte få G ens.
Jag bryr mig inte om jag knappt har någon aptit och blir svimfärdig i skolan. Jag får väl gå långsammare i trappor, helt enkelt.
Jag bryr mig inte om det är sent.
Jag bryr mig inte om jag aldrig blir glad igen.
Jag bryr mig inte om jag låter fåningpatetisksomendramaqueen,
för ingenting betyder något längre.

Edit//
Om jag bara kunde släppa det där. Om jag slutar att tänka på det, slutar tänka överhuvudtaget, bara tar mig igenom dagen veckan livet som en robot
blir jag lycklig då?
Ingenting blir som man hade tänkt sig, det låter ju självklart bara man tänker efter en stund.
Men, som sagt, vad är det för nytta med att tänka efter? Det är när man gör det som hjärnan får tillräckligt med tid till att börja gräva i minnets bakgård, och det spelar ingen roll ens om det ytliga skulle ha postkod 90210, för bakgården ligger i det slummigaste ghettot som finns och tankarna som irrar där är bokstavligen sådant man tagit ut med soporna. I de mörka gränderna av min hjärna vistas minnen jag slängt ut till förruttnelse. Jag vill inte återse dem, men jag får inget val om jag "tänker efter".
Jag gör mitt bästa, försöker förtränga men kan inte glömma.

Om jag bara slutar skriva om det, om jag tvingar hjärnan att fokusera på bra minnen -
men fingrarna lyder inte, de dansar envist över tangenterna och fyller rutan med mina funderingar om mina misslyckat bannlysta tankar.

Okej. Here goes nothing.

Min dag:
Vi hade Superstar på gympan idag, jag trodde det skulle vara ungefär lika skojigt som Småstjärnorna, men det visade sig vara en tävling i olika grenar.
Det var helt okej, mest för att jag var bäst på att rita med en krita på en vägg medan jag hoppade så högt jag kunde, och gjorde 24 armhävningar på 30 sekunder.
På engelskan skulle Natasha lära oss hur vi skrev en läslogg, och hur man såg om man skulle använda much eller many, a few eller a little, somebody eller anybody och somewhere eller anywhere. Hon sa, och jag citerar,
"This is an attempt to make you seem smart -" ironisk fnysning, "because if you're not smart, people are going to think you're Americans."