you only live once

Det är i princip omöjligt att få tag i mig nuförtiden.
Så här ser mina dagar ut, utan alltför många rubbningar i rutinerna:
Vaknar mellan 10-11. Läser, åh så jag läser, jag läser Kafka, jag läser Wilde, jag läser Karin Boye, George Orwell; jag läser skit, löjliga tonårsföljetonger (Systrar i jeans, host host).
Jag skriver. Herre min skapare, vad jag skriver. Berättelser, poesi, låtar (jaaa), noveller, irriga dagboksliknande saker. Äter lite frukt eller kanske en sallad lite då och då. Och, ärligt talat har min käre fader gjort en hel del besök till Systemet lately, å mina vägnar alltså.
Sedan, framåt två någongång, tränar jag. Mitt i natten alltså, springer och springer jag tills jag inte bara är svettig som en stekt baconskiva, nej mina ben är så darriga att jag måste slänga mig ner på golvet för att de inte ska vika sig under mig, eller jag kanske slänger mig ner på golvet för att jag är så otroligt yr i huvudet och svimfärdig, förresten.
En bra dag somnar jag runt 4, andra kan jag vara uppe till 6, vissa fall blir det till efter 8.

Och det skall erkännas att jag undviker kontakt med alla jag bryr mig om.
Jag vet inte hur länge sedan det är jag träffade några av mina Trollbodagirls (usch, vilket fånigt uttryck - men det visar hur mycket jag gillar er: fånigt mycket).
Jag kan inte förklara hur jag känner mig just nu. Jag vet inte ens själv riktigt vad jag känner, i ärlighetens namn. Det är inte en speciellt trevlig upplevelse, må jag säga, och resultatet blir dessutom väldigt ofta att jag drar mig undan från de som förstår mig bäst, de som så att säga "tvingar" sig på mig, som frågar mig hur jag mår, när vi ska ses - jag blir tyst, undvikande, avvikande,
jag vet inte varför,
jag är bara så otroligt obelåten med mig själv att det blir rent utav jobbigt att behöva träffa andra.
Att behöva träffa de som vet hur jag var förut.
Att behöva träffa de som gillar mig för en person som jag inte längre är.

Min telefon är ur funktion sedan en månad tillbaka, ungefär. Inte ens hälften, kanske knappt en fjärdedel, av alla jag vill ska ha mitt hemnummer, har fått mitt nya. Jaa, jag skaffade ju till sist MSN, men vad spelar det för roll när jag ändå aldrig svarar ens där, ens där, i skriftlig form, det medium jag känner mig som allra bäst i, det enda jag någorlunda behärskar, för gud, vad orimligt dålig jag är på att prata, att vara social ute in real life, jag vill gömma mig bakom mina ord, mina fina, skrivna ord, jag vill ha tid till eftertanke, jag vill hinna vara rolig, charmig, underbar,
jag behöver mer tid,
min hjärna behöver tid att inse vad som sagts till mig, den behöver tid att processa information, att vrida och vända på den, att syna den, att krossa den, fast bara lite, på ett ironiskt men roligt sätt kanske, eller inte alls krossa, att ta in och förstå och ge ett lågmält, behövt och precis rätt gensvar.
Det är svårt, olidligt svårt att komma på en perfekt mening inom loppet av sisådär en fyra nanosekunder. Och att bli tvungen att leverera den, till på köpet! Inte ens mina egna meningar, som jag snickrat ihop själv i blod, svett och tårar och allt det där, inte ens de låter naturliga och normala i min mun. Jag vet inte hur jag lyckas, men får jag en vacker, konstnärlig mening på min tunga kan man vara säker på att jag kommer förstöra den, lägga betoningen helt fel, så att meningen blir en helt annan, tappar sin riktiga betydelse, jag får säkert orden fel, byter ut ganska små men ack så betydelsefulla ord, återigen för att förvrida den genuina mening som fanns där från början.

Jag är en ytterst förvirrad individ.


Åh, all denna Coldplay.