you only live once

Jag tycker det är så in i bomben patetiskt att jag saknar den personen jag var när jag hade ätstörningar.
Näst patetiska thing är väl att jag inte drar mig för att blogga om det. Attention seeker número uno. Jag har inte ens ett bra argument till varför jag envisas med att blotta hela mitt privatliv för allmän beskådning. Skulle väl kunna skylla på att att skriva "är som terapi för mig". Eller kanske att jag söker någon sorts mänsklig respons på alla mina tonårsbekymmer, att jag vill att någon därute ska läsa och tänka att det där är ju jag, reagera, interagera.
Egentligen kanske det handlar om att jag är sjukt besatt av att gnälla. Åh, jag älskar att klaga. Jag klagar på allt.
Kändisar. Frisyrer. Lektioner. SL. Filmer. Smaksensationen lakrits/vanilj.
Andra, mindre triviala saker också.
Mina föräldrars skilsmässa. Mina laxrosa små ärr på högerarmen. Herregud, ätstörningar.
Saker jag saknar. Sådant jag faktiskt har.
Personer jag älskar. Personer jag avskyr.
Känslor jag upplever. Känslor som aldrig kommer.



Det har ingenting med saken att göra, men jag hävdade i tre års tid att jag avskydde Coldplay.
Eller det kanske visst är relevant, förresten. För det är ju alltid så. Är jag alternativare så kan jag såklart inte gilla brittpop: är jag bulimisk kan jag inte INTE kräkas efter en måltid. Är jag snäll kan jag aldrig vara elak, är jag skämtsam kan jag aldrig vara allvarlig, är jag ful kan jag aldrig bli vacker,

Är jag en perfekt elev kan jag inte omge mig med sådant som raserar den illusionen jag skapat om mig själv.



Vart ska jag efter sommaren? Jag vet inte. Fortsätta min IB-utbildning? Eller satsa på något författarinriktat i Fryshuset?
Åh, jag vet ju inte.
Det är ändå bara resten av mitt liv det handlar om.