you only live once

kom precis in efter att ha varit ute. no shit sherlock. hade fått för mig att det duggregnade lite fint och jag älskar regn så jag drog på mig jeansen och knallade ut, men där var det bara kvavt och liksom lealöst, inte tryckande eller påträngande eller någon sorts spänning i luften alls, allting bara hängde och var torrt och dött och vanligt. besviken slog jag mig ner i gräset och kände mig nerslagen (heh). det gula fnoskiga lealösa gräset och jag började plocka krusbär. det är bara början på juli de är inte mogna än men det sket jag i och tryckte i mig en hel näve tills det började svida på tungan och då åt jag fem till bara för att. hade kameran i knät men allting var så avslaget och avlidet och ovackert att jag inte ville fota, den fick ligga där död och vanlig och lealös den med. den här staden den här hålan ligger i koma den måste vara morrisseys flickvän förutom att jag tror nog att hon måste ha varit mer livlig än det här stället även fast hon låg i koma och även fast han egentligen inte verkade vara överdrivet förtjust i henne men i alla fall så.

jag skrev ett inlägg som försvann om hur dum jag är som aldrig lär mig och om hur jag blev jävligt fucking sårad av en pojke en gång och att det var jobbigt och klyshigt för jag hamnade i seriös heartache, jag kunde inte sova och jag åt inte på säkert en vecka (och fan vad smal och fin jag var då) och jag kunde inte andas utan att det gjorde ont och jag hatade mig själv lite för att jag levde i en kliché, jag som alltid innan trott att sånt bara var något äckligt och desperat balladsångare drog till med i sista sekunden när den de älskade inte ville lyssna till andra åberop I CAN'T FUNCTION WITHOUT YOU
men det var faktiskt sant DET GÖR ONT, PÅ RIKTIGT och gud vad jag ville dö, inte på grund av situationen då utan för att jag i grund och botten haft så fel och för att jag var tvungen att leva med den smärtan, oh, den olidliga jävla smärtan


och nu?
jag trycker mig emot honom. jag sinnligen trycker mig emot honom, lajni soph -- jag TUTTAR honom, och heaven knows I'm miserable now för jag VILL ju inte och jag vill knappt ens ha honom som vän varför håller jag då på som jag gör för varje gång han säger något tvetydigt så är jag där på tre röda och slänger fram en klockren double entendre
jag kastar mig mentalt över honom helt stört helt stört helt stört

när jag var i london satt jag vid ett bord i en trädgård med citronträd och en grund, rödtegelbottnad pool och två britter som jag inte kände satte sig med mig och de pratade skit om någon på jobbet, de var kollegor och jag skrev i mitt ritblock att det de sa var nonsens men de såg inte eller brydde sig inte och jag kan inte säga att det bekom mig så särskilt mycket heller och när jag skulle äta tog jag motvilligt emot en frukt som jag stoppade i väskan och sen gick jag på the public bathrooms vid green park och där på en soptunna i ett bås lämnade jag en banan på vilken jag i svart tusch klottrade,
"I have an eating disorder
did you really think I'd eat it?"