you only live once

kanske ibland att det enda man riktigt vill är att bli så där tom som man bara kan bli av att ha sex med någon man inte har känslor för. palla vara oskuld då för det dödar verkligen, verkligen allt det roliga, man måste "välja rätt person" och vara fisigt överpretentiös och du kan ta och glömma one-night-stands hur lockande det än kan tyckas vara när han står där och är smal och ser svår ut med sitt julian-casablancas-hår och smeker dig på kinden.
men orka "vänta på den rätte" när alla män är pojkar och deras händer fumlar och världen är ju så underbar när man är korkad, tom och glad.
jag är som en handbroms. det är sant, de har till och med sagt det till mig fast mer sinnligt än kroppsligt, vi är inte lika alls Handbromsen och jag och det fysiska de refererade till när smeknamnet uppkom har ingenting med mig att göra men fan, vad min hjärna är en handbroms ibland och varför finns det inget bra ord på svenska för "mind" för? jag översätter det alltid till "hjärna" för att "sinne" är fett gay och det passar inte in på det jag menar det jag vill ha sagt. Helvete svenska är ett jävla pisspråk ibland hur står vi ut med oss själva egentligen.
ORKA VARA DU så sa Arla i en reklam en gång i begynnelsen och jag var nog den enda som tyckte att det var ju en elak sak att slänga i ansiktet på den svenska befolkningen, bevisligen var det bara jag som tog det negativt. JA orka vara jag här sitter jag och klockan är väl snart tre och jag är ensam, kall och fet och jag väntar på något. tittar på bilder från Året Då Min Oskyldighet Försvann, sommaren 2006 där och herregud vad kul jag hade då, för åh vad roligt det är att förlora sig själv. man vet aldrig vad för slags person man hittar då nämligen där längst inne i det själsliga skrymslet. och jag hade långt hippiehår som var solblekt för jag var i grekland och var brun och smal och liten och en man med svart hår och fint leende gillade mig men han hade krulligt hår på bröstet, ända upp till halsgropen nästan och hans klocka var vad som drog mig till honom, barnsliga eller kanske mera vuxenavstötande nyanser av grönt och rött krockade hejvilt runt hans vänstra handled. för övrigt den handen, om jag var tvungen att välja en av dem, jag gillade mest hos honom. på grund av smekningarna
och jag lyssnade på the strokes (pun intended),
jules och nick var mina män, jag tyckte jag såg dem överallt men det var ju inte dem utan det var han mannen med klockan, men det visste ni inte va förutom kanske Emily som fick läsa om det på ett klyschigt turistigt vykort. och ta mig dit tänker jag ibland men det är egentligen inte den tryckande hettan eller de billiga, fula balenciaga motorcycle bag-kopiorna eller den absoluta avsaknaden av något att göra som drar i mig, som rycker i mitt SINNE;
nej det är ju känslan jag vill ha tillbaka jag vill vara så där full av liv och lycklig och smart och liksom, ha den där underverk-waiting-to-happen-auran som jag mer bar som en tiara egentligen där jag satt på min futonliknande kungastol som mina avgudande undersåtar stolt bar runt mig på. måste ha tappat den i vimlet för nu är jag vilsen och liten och oskiljbar ur den grå massan, här står jag som en bit kludd och försöker slita mig loss men hur ska DET gå, kludd har ju inga muskler och ingen hjärna heller och tänker gör jag ju uppenbarligen alldeles för mycket så kanske att man inte är kludd ändå. min hjärna gör ont av att tänka så som jag gör, tror inte grejen är att jag tänker MYCKET utan mer att jag ofta tänker på saker man inte ska tänka på alls. jag kommer ihåg när jag var fyra jag satt under mitt skrivbord och solen sipprade in genom persiennflikarna men jag var långt, långt inne i mörkret och liten och sniffade på ett skrivblock med lukt och så tänkte jag, "men vem är jag? ja, jag är 'christina' men vem ÄR 'christina'? VEM är 'christina'?" och sen blev jag rädd, det svindlade av obehag och känslan som sög tag i mig skrämde mig, jag släppte blocket kröp fram från under det vita bordet ut ur skuggan in i det flammande infernot och sa, "nej så får man inte tänka" med stora bruna ögon som tog upp halva skallen för det var min första existentiella kris och det var första gången jag insåg hur äckligt olidligt stor den här världen är och hur ringa och nästintill obefintlig, overklig och onödig min existens på det stora hela verkligen är.
jag har aldrig haft en sådan värk i huvudet som då trots att den jag har numera konstant åtminstone utmanar den, årgång 1994-värken alltså, den är fin serru lagd på fat och destillerad för näranog 14 år sen, mycket fin, rund smak du. men nu är klockan halv fyra och jag ska upp om fyra timmar men det gör inget att min hjärna värker för egentligen gör den inte det, det finns inga nerve endings i hjärnan vilket innebär att den inte KAN känna smärta vilket innebär att vi alla är ett stort jävla gäng hypokondriker oh smärtan
IT'S ALL IN OUR MINDS.