you only live once

gahaha you cutie tinkle queenie you! see... i called you cute i am nice!

Michelle och jag pratade om hur seg jag är på att svara på sms. Jag förklarade då att det är logiskt att man inte blir så jäkla pepp att svara på typ
"just det ja"
"mmm"
"msn kvinna!"
"ok c u later"
eller, varför inte, min och Michelles favorit,
"Die in a fire, whore".

Antingen har jag förjävligt bittra vänner, eller så är jag en jobbig person man vill bli av med. (förutom msn-sms:et då, som faktiskt visar att personen i fråga vill tala mer med mig. Konstigt nog.)

Fast jag har en del underbara sms också. Jag borde skaffa sms-bok, all denna wonderfulness får inte plats i mitt telefonminne:

28 sept 07, 21.38:
"Jag är för full för att viska. Är det ok att stöta på dina polare?"

8 sept 07, 20.08:
"Är inte *namn* här?" [På Grönan, Håkan hade precis börjat spela och jag fick fyllesamtal på min svarare. *Namn* var inte där och min vän blev sådär härligt rödvins-nedstämd. Eller kanske Pripps Blå-deppig. Men sen ryckte Håkan upp henne och det var underbart och sen föll regnet och jag åkte Slänggungorna nio gånger, gratis, för att biljettföräljaren såg ut som Jocke Berg och jag var bra på att flirta. Och vi falsksjöng "En Vän Med En Bil", runt, runt, runt i sensommarkvällen.]

10 feb 08, 0.07:
"Shit sheena. Jag har blivit full för första gången! Haha"

14 okt 07, 3.44:
"Jag dör christina. Verkligen.
Haha"

16 sept 07, 11.22:
"KEEP ON LIVING!" [Jag ringde till Grekland mitt i natten... tillräckligt många gånger för att väcka S. Han lät precis som jag kom ihåg honom. Ödmjuk trots att jag väckt honom. Först ord på mjuk grekiska, sedan lite mer vaksamt på vackert bruten engelska. Jag suckade och lade på: jag var feg då. Jag sms:ade dagen efter och sa förlåt. Han använde versaler i varje sms: "fortsätt leva" var det sista han skickade för jag svarade inte mer. Han var en fin pojke och jag gillade honom förr. men han är ingen pojke längre.]

29 sept 07, 11.57:
"Tjena. Har vi en mutual överenskommelse att inte snacka om igår?"

21 mar 08, 15.02:
"Även fjortisar har munnar..... Oh no he didnt! Yes he did!"

27 okt 07, 19.08:
"Can u come to paddington station?" [Londonäventyr: Paddington Station vid midnatt, läskiga män som ville ha kramar och god knows vad mer. Mysigt duggregn på en rusig huvudgata, smal, trendig tjej som hjälpte oss. Lät oss låna telefon, lät oss stå under vackert paraply. Nästan att vi hamnade i en bar någonstans men mitt sällskap var nykterist. Och vi sprang och sprang och sprang. Hoppade på en buss vid ett rödljus någonstans mitt i Londontrafiken. Trevlig busschaufför, det är olagligt faktiskt tekniskt sett, han kunde ha blivit av med jobbet. Vi föll ihop på ett säte, inga busskort, jag med min guldtiara. Skrattandes, utmattade, vid liv.]

21 okt 07, 14.12:
"Jag tror att han gillar dig"

Det, precis det, brukar jag säga till min bästa Johanna (och alla andra som står ut med att höra på) när vi blir på pickalurven på fester.
Ofta blir det en fin avslutning på ett komiskt pepptalk som, närapå ritualiskt, utförs vid varje sånt där "klä-upp-dig-och-skäm-ut-dig"-tillfälle. Inne på en toalett någonstans, där indiemusik ljuder i bakgrunden (om underbara Lajni är dj:n) och där allt doftar kärlek, glädje och tonår i största allmänhet.

Ett sådant där, "nu ska vi få bättre självförtroende och göra vågademenändåförnuftiga saker"-snack, duvet.
Som mycket väl skulle kunna resultera i att jag beger mig barfota ut i någons trädgård mitt i natten, medan kalla februarivindar viner och tjälen äter sprider sig ända upp i mina tår,
eller tja, att jag ens går ut i den outfitten, "grandma-on-hooker" som jag kallar den. (farmors stora, tantiga kofta ovanför kortaste kjolen och glittrigaste toppen.)
Nu ska jag gå och lägga mig för jag börjar låta fett mycket som Khemiris Halim.



The Strokes - You Only Live Once

Även Björn Borg. Och Karl Martindahl. (Och deras favorit är Tinklequeenie... men vi ska inte gå in på hur jag fick det smeknamnet.)

Jag gillar att tänka att det är för att de inte förstår sig på mode, de där vännerna på IB.
Fast jag är ju inte direkt någon fashionista.
Hm.
Kanske är dags att inse att hårbandet passar bäst på ett lite dammigt golv längst in i garderoben?
Wellwell.

Jag skrev en medioker liten berättelse om kärlek som pinsamt väl röjer drömmarna jag hade om en pojke en gång.

Här, ni får läsa den.

It must have been winter, I suppose. I do not much remember days or holidays, but I distinctly recall the clouds of smoke as we exhaled, the sharpness of the cold from his fingers on my neck. December, must have been. His lips a little cracked from continuously being stretched into smiles all those freezing nights. Even as we would come inside, his hands and hair would stay cold a long time, eons, I'd tell him
and how am I to stand your touch when you're this cold?
Oh I think you can stand it. I think you can, he said
a smile, a grin, laughter
kisses.
It was the first day I spent with Adrian. I hadn't seen him, hadn't touched him before.
A window stood open toward the busy street,
a city falling apart the newspapers read,
a city built on a fake island, of course it's bound to fall apart,
but not tonight, not in many years to come,
we were safe.
I hadn't physically been with Adrian for more than a day and I felt safe with him.
Garden State-safe.
This was big. It takes me two minutes to love you but it may take me years to feel safe with you, usually.
And Slussen that wasn't falling apart tonight. Were we? Perhaps we were. I might have been.
We were listening to Swedish music,
I stood on the windowsill, shouting loose phrases or nonsensical designations of my own when I didn't know the correct lyrics
a thin, cheap plastic glass of expensive red wine poised between my fingers,
you came to my feet, looked up at me.
I had the dark street behind me wrapping a frame around me: an aura, and the lightning in the room placed a golden glow around you,
you said
come down
come down, I want to show you something.
That is the oldest trick in the book and I am not falling for that
But you are falling from your high horses
he said, grabbing me by the hand and pulling me down,
we fell onto the floor
At least I fell for you.
What's that
I said I fell for you.
You did.
He pulls me closer,
conversations linger on the floor
long into the morning hours, his cheeks are rosy from talking and the lips from being kissed,
Adrian says he is sleepy and freezing
I tell him come with me. There's a bed you see.
I do not know why we don't close the window. The blankets are blessed wind-stoppers.
Are you sure?
There's room for one more. Do as you like.
He sits down and slowly undresses. When he is in his underwear, he swings his feet up onto the covers and leans his head back against the pillow.
I watch his chest rise and fall many times before I move closer. His gaze is out the window, distant. My hair brushing against his shoulder brings him back into the room.
It is December. I have known Adrian for more than a year, but I haven't touched and felt with him until now.
I have known him on a screen,
he becomes three dimensional between the sheets,
we start living
together
at last.