you only live once

Boken som jag skriver börjar med att en man faller genom glas.

Jag kommer inte ihåg hur jag ordade det, men jag minns att det var så vackert. Det stack i hans hjärta av glaskross, och i hans lungor och lever och vader och rygggrad. De små diamantformade bitarna fastnade under hans naglar och i hans trumhinnor och till och med i hans gomsegel. Det var vackert men groteskt. För en kort sekund vaknade han ur omedvetandet. Hans sista tanke var:
"Det gör ont."
En liten flicka som stod en-komma-två meter ifrån platsen där han landade började gråta. En knastrande klagan som producerade tårformade diamanter ur hennes ögon.
Hennes förälder rusade till hennes sida men det var för sent, diamantflickan kände hur knäna vek sig och hon föll, till golvet bredvid den redan fallne mannen,
hon, sovandes för ögonblicket, han, sovandes för evigheten. Blandandes öden. Blandandes diamanter.