you only live once

Ögonblick jag gillar men inte tänker på så ofta. Fina, fula, perfekta, irriterande. Som strumpor som korvar upp sig i hålfoten. Eller som blå fjärilar med ögon på vingarna som ser världen i snabb oskärpa. Doften av regn på asfalt eller hår. Darret på ivriga händer, röster. Och ljusröda rosor på lyckliga kinder. Favoritögonblick.

En av helgens höjdpunkter utspelades ackompanjerad av the Libertines. I ett vardagsrum på ett tomt dansgolv. Folk i en soffa framför en teve. Med bubblig alkohol i udda glas. Och en lagbrytande polis och jag dansandes och sjungandes medan glashöljt uddabubbel lugnade andra hjärtan runtomkring. What a waster. Han blundade när han sjung refrängen. Jag dansade på tå.

Jag hade fina röstmeddelanden på min mobil. Har i mitt huvud. En människa jag träffade en gång som lämnade gulligare meddelanden och sa sötare saker än jag mindes honom som person och personlighet. Bara sweet talk. Men det var gulligt sweet talk. Jag tyckte om att höra när han promenerade i blåsten längs Riddarfjärden med en cigarett i mungipan och han huttrade när han frågade om vi skulle dricka kaffe tillsammans. Och hur han började en mening med snäll inställsam röst men insåg i mitten av den att det var för falskt och avbröt sig själv med ett väldigt brittiskt, väldigt gutturalt "oh bollocks, do you want to go out with me?" Från sirap till motorolja.

När jag träffar er, ni de ytliga bekanta. Och det känns som att jag bara glider förbi er, och ni mig. Som såpbubblor på en sommaräng. Kanske snuddar vi vid varandra, men vi svävar fort förbi i vår egna euforiska tomhet och vidare till något. Något Större, Bättre.

En gång för inte alltför länge sedan gick jag hand i hand med en knarkarindiepojke genom sommarstockholm och kedjerökte nervöst av gammal vana. Vad som än hände sen så var det ögonblicket ett fint ögonblick. Och de få timmarna som följde, och de som varit innan. När vi hade legat sida vid sida på en gräsig fläck någonstans vid vattnet. Ömsom skrattandes, ömsom tysta. Och när vi höll varandra om midjan påväg till tunnelbanan. När han inte vågade kyssa mig och bad om ursäkt för det. Rodnade.

Flyende sommarnattsminnen. För flera år sedan när vi sprang bara vi, vi alla, när vi fortfarande var som en Enhet, när vi existerade i symbios, när vi sprang skrattandes med håret svävande efter oss som guldmantlar. Och skrattgropar som bara framträder när något är så där oförklarligt och hutlöst roligt. Det var kanske sommar runtomkring men vi stod på kanten av vår ungdoms höst och vi föll ohjälpligt in över vinter, vi dog lite inombords trots att andra delar kanske vaknade. Vi kommer inte ha fler sådana ögonblick för vi kommer aldrig vara så oskyldiga igen. Kanske att vi anade det då, men vi insåg det inte och vi var lyckliga. Vi oskyldiga unga. Sprang sprang genom natten, som var ljummen mot spända vader. Varma händer. Vita tänder. Och skrattgropar som bara framträder när något är så där oförklarligt och hutlöst roligt.

Eller andra nätter, senare nätter. När man druckit alkohol och tycker att fan vad livet är bra. När man behöver dricka alkohol innan man kan tycka att fan vad livet är bra. Och man springer utav bara tusan för att man hört pojkar, blivande män ropa. Bröla. Och man brölat tillbaka. Och insett att för i helvete, de är ute efter värmenärhetfriktionutmattning och varför uppmuntrar jag dem?. Då man tagit sin rädsleskrattande väns hand och sprungit som en tävlingshäst på uppåttjack genom hela staden. Runt runt vid vattnet, svart spegelblankt. Genom hotfulla skogar, förbi lutande ekar. Massa tunga mansfötter som envist följer efter. Adrenalinet som gör att man fortsätter, upp upp uppför backen, förbi det gamla mentalsjukhuset. Nu har vi nog skakat av oss dem. Adrenalin. Som gör att det inte är hemskt, bara roligt. Ja kanske att det är alkoholen som gör det förresten. Gör så att själar som behöver alkohol inser att fan vad livet är bra. Som får vänner att diskutera spöken klockan tre på natten i ett tomt hus. Som övertygar dem att det inte är riktigt så öde som de skulle vilja.

En lång pojke som jag knappt känner alls, knappt pratar med. Som är lite ensam kanske. En lång, lite ensam pojke jag inte känner som kom fram till mig helt oförhappandes och började viska i mitt öra. Om fina saker som jag glömt nu. Men som betydde något då, i sammanhanget. Och han fick böja sig framåt mot mig för att jag är så liten. En lång smal, en kort tjock. Perfekt radarpar i ögonblicket. Han skrattade, men han skrattade så dovt att det bara var jag som hörde och det kändes som att det var bara för mig, det där skrattet. Hans hår föll ner över mina ögonlock. Beblandades med mina långa fransar. Lockigt hår och mörka fransar. I dans.

I en främmande lägenhet efter en fest. Sovandes. Med en rad vänner till vänster om mig, och bara en blondlockig pojke till höger. Plötsligt en blondlockig pojke på mig. På min nacke hals axel armbåge mun. Hela natten, "sovandes". Men inte "sovandes". Men nackehalsaxelarmbågemun. Och viskningar. Leenden. Och för att han på morgonen precis innan han ska gå ligger bredvid mig och vill ha mitt nummer, får det och lovar att ringa. Och ringer när han fortfarande är där bredvid mig. Säger "Jag lovade ju" i telefonen, ler och lägger på.
Fnissar.

Och det var på natten under stjärnorna som du sa åt mig att kyssa dig långsammare. Bara för att du ville att ögonblicket skulle vara längre.