you only live once

Jag läste att du läst vad jag skrev. Du sa vad jag egentligen visste, och vad jag skrev var överilat, jag vet. Men jag höll tyst i typ ett halvår. Det kändes förjävligt, och jag tror att du märkte det på mig. Jag tror alla mårkte det. Du vet säkert själv hur det är, man knallar omkring med allt det där precis under skinnet och det gör ont och bränner och till sist bubblar det upp, försiktigt, oskyldigt, som de första sega blåsorna i kokande skinn. Jag försökte trycka ner det men det går inte i all evighet. Så även fast jag vet att dina inre stormar fick dig att agera på ett visst sätt, så kvarstår faktum att ens handlingar alltid påverkar andra människor. Och att vissa, som jag, är lite skörare, gråare, dystrare. Som miljövänligt papper. Icke-klorblekt. Du kanske är det. Kemiskt behandlad till perfekt snövithet.
Jag, betongfärgad och spräcklig som elefanthud. Du, benvit och lite vassare, lite hårdare. Elefantspräckligt och benvasst.
Men jag tror att du är bättre än vad du tror, och inte lika hård som du låtsas vara. Jag säger det med vördnad, det är en fin komplimang. Människor ska vara mjuka. Och jag tror du låtsas vara tuffare än du är för att omständigheterna krävt det av dig. Omständigheterna har krävt mycket av mig med.
Egentligen vet jag hur det är. Så här. Ni är egentligen socialt (och eventuellt emotionellt) osäkra. Det är okej, jag med. Bara att ni sörjeligen "låter det gå ut över andra", som tonårspsykologen på tidningen Frida säkert skulle orda det. Och jag är också svag. Jag är återvunnet papper, grått. Som en blöt morgontidning halvt upplöst i grönt badkarsvatten. Blöta tidningar står sig inte så bra emot glansiga fashionmags. Jag vet inte om du är glansig på insidan, men du är det definitivt på utsidan.
Och jag skulle kunna försöka hjälpa, men du vet det är svårt och du vet det är många som försökt och misslyckats. Jag försökte. Men det enda jag fick tillbaka var blöblöblö. Blött papper vill torka, inte dränkas. Inget mer pushing around. Var vad jag krävde. Och när det möttes med mer hån, gav jag upp.
That's right, jag gav upp. Jag försökte hjälpa någon som behövde mig och gav upp. Ja, nu överdriver jag kanske litet. Men det kändes som att jag, för en lång lång tid, var den enda som förstod, eller som försökte. De andra bara stirrade. Oseende, snabbt dömande.
Jag är en sådan som vill ha något tillbaka när jag anstränger mig så för att rädda någon. Eller inte rädda, för jag är inte moder Theresa och jag är inte snäll. Jag är mänsklig. Kräver något i utbyte.
Jag vet inte vad jag säger. Jag tycker att det gick bra i början men sedan gick det neråt och ingen av oss orkade ta itu med det. Så alla små saker som kan komma emellan oss gjorde det, och fastnade som smält isglass på barnkinder. Det har gradvis klibbat ner våra huvuden och inställningar gentemot varandra ända sedan vi först sågs. Och nu är det för sent.
För vi är nog båda alldeles för uppe i annat, klegget tar för lång tid för att lösas upp helt. Och vi är nog alldeles för trötta på hela den här charaden för att orka med den tröttsamma processen av att späda ut isglasskletet med vatten. Fuck, hela det här inlägget är ett stort jävla vattenglas i våra metaforiska barnansikten. Men det är alldeles för lite. Som att försöka släcka en diskotekbrand med vattenpistol.

Nog av Att Försöka Förklara. Det låter som att jag ursäktar mig och det gör jag inte. Jag tycker inte att jag överreagerade, ni behandlade mig som skit. Folk mobbade er så ni behövde någon med lägre rank att klanka ner på. Jag var den enda på din sida och du besvarade mitt stöd genom att köra över mig mentalt, som ett brännande strykjärn över en intet ont anande sidenkjol.
Ironiskt, Alanis. Mycket jävla Ironiskt.
För vem har du nu? Precis.