you only live once

Så fort jag vaknade i den tidiga morgonen kastade jag mig barfota mitt ut i regnig Höst med en tekopp i hand och alla mina fina kameror under arm. Precis i tekoppsarmens veck hängde en höstlövsbrun halsduk på ett oförutsett och rätt så ologiskt vis. Så traskade jag runt i lång, grön-vit-brun-snirklig kofta med hasselnötsknappar över marinprickig engelsk pyjamas. Och fotade. Och sippade te ur en grön-vit-brun-snirklig kopp.



Sedan dödade jag min baby.

Jag tappade min baby. I marken, hårt. Kallt.
En liten svart storögd tolvmegapixelsbaby. Lika död som löven på marken, och andra klyschor.
Alldeles vindögd blev hon. Suddig syn. Kanske att det går att läka. Men ni vet hur föräldrar är. Jag skulle vara övertygad om att min bebis gick att rädda om så hennes hjärnsubstans sprutade ut på mina bara fötter, över de kalla blanka löven, över träplankor mörka av fukt. Mina röda tår skulle vicka optimistiskt under det mörka, kletiga. Och sticka fram som jordgubbar ur tjära. Jordgubbsfötter och tekoppsarmar skulle slå in babyn i lång, grön-vit-brun-snirklig kofta och springa in, hem, och ringa efter digitalvård. Megapixelvård.



När det egentligen inte finns något att göra. Ingenting fint, värdigt. Marinprickig regnstrimmig flicka kan straffa sig själv för sin oförsiktighet och låta röda kalla jordgubbar vara röda kalla. Kan låta tår vara jordgubbar istället för att, med värmes magi förvandla dem till små vita varma nöjda potatisar. Kanske det hjälper prickiga strimmiga flickan lite. Att Ta Skulden. För vilken ansvarsfull förälder låter sin niomånadersbaby vara ensam, Utan Uppsyn? Babyn kommer försöka ställa sig upp. Men babyn är niomånader. Niomånader står inte upp. Niomånader faller
och slår sig
slår ut storögdhet och får suddigt synfält utan hjälp av regntårar,
benflisor flyger
och engelska mammor med nederbördsstripigt hår släpper örttekoppar och lövhalsdukar men det är ändå För Sent, Skadan är redan Skedd och ånger tusen och en gång om gör ingen skillnad,
den för inte döda barn tillbaka till livet,
den gör ingenting vettigt alls för Döden är ett faktum. Ett stort gapande faktum. Och lika uppenbar som en färgkrita bland blyertspennor.