you only live once

Jag har alltid varit en knubbis. Alltid hatat mig själv för det. Ärligt talat mår jag sämre över min vikt NU än när jag var som djupast nere i ätstörningsträsket. Nu tycker jag att jag väger så himla mycket att jag inte ens FÅR HA en ätstörning. Jag FÖRTJÄNAR det inte.
Fan vad sjukt.

Igår natt satt jag och en kompis i flera timmar vid facebook och kollade igenom bilder på smalt folk som går i min skola. Och vi mådde så dåligt, vi var ju inte alls lika snygga som HON, hon smala fina flickan. Hon råkar också ha de sötaste pojkarna, coolaste vännerna, och har dessutom bott, ibland flera år, på de ställena vi allra helst vill till, vi med. Och vi tänker, att du om man var SÅ smal så kunde vi också ha allt det där. Vi skulle också kunna vara fantastiska, om vi bara vägde lite mindre.

Det är stört. Men det är inte konstigt. Det avviker inte från normen, eller hur? För i vårt västerländska samhälle är det numer närmast en självklarhet att vi kvinnor blir värderade efter vår vikt.

Men när nu alla andra går omkring i sina storlek XS och klagar på sitt "fläsk" så är det väl heller inte så jävla konstigt att man står där i sin M och känner sig som vilken afrikansk flodhäst som helst.