tjernobyl
tja. jag är lite konstig. som jag tror har nämnts så brukar jag fota sånt jag har på mig. ni ba: kläder. ja. men. jag blir alltid trött på att bara stå. och efter ett tag spårar jag lite. ibland behöver man göra det. ibland till exempel när huvudet blir varmt för att killar är svartklädda med illröda accessoarer och ser ut som sångaren i the horrors och skrattar åt ens tråkiga nervöst framsvamlade skämt och ler åt en tvärs över klassrummet, då. då behöver man spåra ur. hoppa runt och klättra på väggar och krypa på golv och reagera. jag måste göra det på detta ytterst fysiska och tämligen basala vis eftersom mina mentala tillgångar verkar sina när det kommer till män i the horrors-hår. och konstiga dialektsoppor med vassa vokaler och trubbiga konsonanter. det blir bara härdsmälta. tjernobyl i skallen.
åh jösses va jag förstår känslan. man blir smått galen. men på ett rätt fint sätt tycker jag.
Helt underbart! Så fin bubblande känsla och så fint beskrivet. Du kan använda dina ord.
Och anledningen till att jag tittade in igen var just därför. Du kommenterade hos mig för flera veckor sen nu och bad mig fota det jag gjorde för att jag verkade vara en person man blev nyfiken på. Jag har varit hemskt dålig på att göra som jag blev ombedd, men vill verkligen tacka för en så underbart fin kommentar! Jag blir fortfarande glad överallt när jag läser den, och det är det som är det fina med internet och hur en främling kan göra en annan så glad utan att behöva lyfta på rumpan än.
Så TACK för det! Och verkligt beröm för din egen blogg, vilken jag ska kika i oftare.
jag tycker att du ska skriva
lever du?
