you only live once

& jag försöker fånga brittiskheten jag ser på vägen hem till honom,
överallt finns den, i rosorna i tegelstenarna i luften i ruset i folket;

en kvinna i förkläde hämtar post och hon suckar ner i brevet mellan hennes rynkiga händer och rynkade ögonbryn,

klädstrecken sträcker sig över molninga skyar, och de är som kritränder på barndomsväggar,

en räv springer över vägen, svansen svajar kavat och jag blundar väl mest mentalt för sånt som är oundvikligt + stort.

en kroppslös man ropar "but harry, i could learn to love you"
och ekot av hans känslor studsar mellan husen över taken genom atmosfären upp i universum

och hur ska vi någonsin kunna uppskatta eller förstå eller känna sann lycka
om vi aldrig erkänner den ännu sannare misären?