you only live once

i vår lanseras en ny typ av kollektion på h&m - nämligen en med kläder gjorda av organiskt odlad bomull. inte nog med att kläderna är snygga, man kan köpa dem med gott samvete också, utan hemska flashbacks till domedagsklingande so-dokumentärer om bomullsodlare i indien.

här följer några utsökta smakprov:

hoho. jag måste bara tydliggöra en liten detalj:
killen-jag-pratar-med-som-lyssnar-och-förstår är inte
jag upprepar, INTE
kille-material.

jag kan förstå att det lät som det på mitt förra inlägg, lite kanske, men det är verkligen inte så.

he makes me use lower case
men mer än så är det inte.

och det är väldigt trevligt att for once kunna prata med en kille utan att känna sig besvärad av hans utseende, eller vad han tycker och tänker om det jag säger.
han förstår och ger inga klyshkommentarer.

jag påstår absolut inte att ni mina kära änglar inte kan lyssna och förstå. tvärtom. men det är en kille, och jag känner honom knappt alls, och det är bara skönt att slippa tänka efter innan jag säger något.

jag ska berätta för er snart. känns bara som om jag förstorat upp något oväsentligt eftersom jag inte orkade prata om det. så förvänta er inget mindblowing.

en miljon tack för allt, för att ni gjorde min lite misslyckade 17-årsdag rolig.

Jag kommer nog aldrig kunna släppa den där känslan av total förlust. Minnet kommer alltid, alltid existera som ett svart hål inom mig och konsumera mig från within.
Det spelar ingen roll hur många som säger till mig att det blir bättre.
Det är underbart att ha sådana stöttande och förstående kompisar, det är det verkligen, och det är inte rättvist att hålla dem - er - på sträckbänken.
Men det är bara det att jag inte orkar med att förklara just nu. Det tar bara stopp inom mig, jag orkar inte det och ingenting annat heller.
Jag bryr mig inte om tv. Inte ens om "Seth" skulle bli uppäten av en mekanisk haj skulle jag bry mig.
Jag bryr mig inte om jag ligger nio sidor efter i matte. So what jag visste att jag inte skulle klara av avancerad matte redan från början.
Jag bryr mig inte om jag inte vet vad "Qué se ha hecho realidad" betyder. Jag skrev min +200 ord-uppsats innan det hemska hände ändå, men jag lär ändå inte få G ens.
Jag bryr mig inte om jag knappt har någon aptit och blir svimfärdig i skolan. Jag får väl gå långsammare i trappor, helt enkelt.
Jag bryr mig inte om det är sent.
Jag bryr mig inte om jag aldrig blir glad igen.
Jag bryr mig inte om jag låter fåningpatetisksomendramaqueen,
för ingenting betyder något längre.

Edit//
Om jag bara kunde släppa det där. Om jag slutar att tänka på det, slutar tänka överhuvudtaget, bara tar mig igenom dagen veckan livet som en robot
blir jag lycklig då?
Ingenting blir som man hade tänkt sig, det låter ju självklart bara man tänker efter en stund.
Men, som sagt, vad är det för nytta med att tänka efter? Det är när man gör det som hjärnan får tillräckligt med tid till att börja gräva i minnets bakgård, och det spelar ingen roll ens om det ytliga skulle ha postkod 90210, för bakgården ligger i det slummigaste ghettot som finns och tankarna som irrar där är bokstavligen sådant man tagit ut med soporna. I de mörka gränderna av min hjärna vistas minnen jag slängt ut till förruttnelse. Jag vill inte återse dem, men jag får inget val om jag "tänker efter".
Jag gör mitt bästa, försöker förtränga men kan inte glömma.

Om jag bara slutar skriva om det, om jag tvingar hjärnan att fokusera på bra minnen -
men fingrarna lyder inte, de dansar envist över tangenterna och fyller rutan med mina funderingar om mina misslyckat bannlysta tankar.

Okej. Here goes nothing.

Min dag:
Vi hade Superstar på gympan idag, jag trodde det skulle vara ungefär lika skojigt som Småstjärnorna, men det visade sig vara en tävling i olika grenar.
Det var helt okej, mest för att jag var bäst på att rita med en krita på en vägg medan jag hoppade så högt jag kunde, och gjorde 24 armhävningar på 30 sekunder.
På engelskan skulle Natasha lära oss hur vi skrev en läslogg, och hur man såg om man skulle använda much eller many, a few eller a little, somebody eller anybody och somewhere eller anywhere. Hon sa, och jag citerar,
"This is an attempt to make you seem smart -" ironisk fnysning, "because if you're not smart, people are going to think you're Americans."

Det går inte mer.
Nu faller jag, genom svarta skuggor mot en evig bottenlöshet.
Jag får skylla mig själv för att ha sagt
Det är bara att ta sig igenom det.
Bara en tidsfråga innan något dyker upp som man inte kan ha kontrollen över, alls, fast man försöker
allt man bara orkar.
Helgen gick förvånansvärt nog bra, fast såhär i efterhand kan jag tycka att den var hemsk.
Alldeles för många tårar, jag förväntade mig det inte, blev chockad men inte förvånad.
Innerst inne hade jag kanske ändå förutsett det, litegrann åtminstone.

Och jag vet att det var för allas bästa, alla involverade, men det gör lika ont för det.

Tiden läker alla sår
sägs det ju
men om det är någonting jag saknar
är det just tid.

  
Men vad är det här egentligen? Alla verkar vara totalt deprimerade så här lagom till det nya året. Jag vet inte hur många bloggar som stänger ner nu pga att ägarna inte orkar med det just nu.
Själv kände jag mig lite lagom pigg på ännu ett nytt år, men jag bestämde mig fort för att jag inte skulle deppa ihop över det, jag klarar ffs inte av att vara så där sjukligt deprimerad längre. Jag måste faktiskt försöka fortsätta, hur jobbigt det än är. Jag är alltför medveten om vad som händer när man låter sig själv hamna i det där träsket, jag tror ärligt talat inte att jag skulle kunna ta mig upp igen om jag föll ner där igen.

Det är förjävligt svårt ibland - tro mig, jag vet. Men man måste vara kapabel att gå vidare, istället för att bara se tillbaka.

Och jag har ändå alltid varit lite anti-trend.