you only live once

Klockan är väl runt två nu.

Två. Två noll sju, närmare bestämt.

Min skapartimma.
Timmen då jag når min artistiska kulmen.
Och likväl förbannat sitter jag här alldeles tom,
tömd.



För alla vackra ord är nonsens.
Nonsens och kalabalik.

"Jag är bäst på att para ihop folk, alltså! Jag ska bli en sån där, vad heter det, lovemaker. Eller nejvänta, matchmaker heter det ju..."

"... och sen låg det 20 lösnaglar på bordet."
"Tjugo?"
"Jaa... jag har ju... tio fingrar. Och två händer."

Vem som stod för det här underbara uttalandet, eller den här fantastiska uträkningen kanske jag borde säga, ska jag låta vara osagt. Men tack för att ni väckte mig, tack för att ni (enligt utsago i alla fall ^^) kastade stenar mot mitt fönster, tack för att ni var på mig så envist, tacktacktack,
jag behövde det (fast jag vägrade inse det själv),
nu känner jag mig så in i bomben mycket bättre!
[Det är här jag ler stort och brett och innerligt, ungefär som en galen massmördare.]

Plus att pinsamma ungdomsbokserier är kärlek.

1. Vintagepyjamas från Marks & Spencer, pris ??
2. Oversize I love London-tshirt (£10) + svarta tights från Primark (£1)
3. Stor tshirt i strl S (från herravdelningen, £4), gula tights (£1), blommig väska (£6), allt från Primarks (vaad, det är billigt)

1. Concealer för £1 (!) och ansiktskrämer för 50p (!!) på Marks & Spencer, Ben&Jerry's chocolate fudge brownie lip balm som luktar gudomligt (från Ben & Jerry's-butiken, logiskt nog, £3.50), "Before the kiss"-breath mints från Sigmund Freud-museet (typ £6... men de var så gulliga).
2. Grönt äppelhalsband, Accessorize (£5), kyssande par, Primark (£2.50 tror jag), röd blingad jordgubbe (är en present till Ems och det kanske inte syns men den är lite trasig :(), gul päronklocka, Primark igen (£3 kan det ha varit), och mitt kära ekollon, (£5), Dorothy Perkins.
3. Man fick söta Johnny loves Rosie-armband med augustinumret av Marie Claire... tja, jag diggar dem i alla fall!

1. Liten fickspegel (den som ser ut som en stor badge), från Natural History Museum, tror jag det var... (ca £6), kyssande par, örhängen, Primark (£2.50), liten blå skarabé, British Museum (£1)
2. Blå plånbok, Primark (vilket jädra tjat... men for your information mister så spenderades nästan en tredjedel av min resekassa därinne, vilket kanske förklarar en aning. £4), "I love my [mummy]"-badge, British Museum (runt £1.50), V&A-pin, Victoria & Albert (fashion) museum, £1, Apple shower gel från, surprise surprise, Primark (£1), röd penna, Tower Bridge (gissar på £1.50) + min lilla blå skarabé, + mitt älskade Oyster-kort (jag är så glad att vi kommer få samma betalsystem i Stockholms tunnelbanor som London underground redan har, dvs när man bara lägger sitt kort på en kortläsare utan att man ens behöver ta upp det ur plånboken. Me likey very mucho) + några överblivna pennies.
3. Söta vykort som jag samlade på mig lite varstans, just de två tror jag kostade 60p each och var från Books, etc. Planerar att göra någonting kreativt med alla kort jag införskaffat under åren, vet bara inte vad ännu.

1.(nerifrån och upp:) Harry Potter 7. Jag var så nördig uppspelt att jag stod i kö i 1½ timme på releasenatten på vårt lokala Books, etc, med mitt förhandsbokningskvitto i handen, för att sedan sträckläsa The Deathly Hallows medan vi turistade i London (£12 tror jag, fast man fick en goodie-bag också, hahah :P), (blå boken:) Slaughterhouse 5, Kurt Vonnegut (£6 på HMV), de övriga böckerna var alltså i den något tråkiga goodybagen från Harry 7.
Skivor: Bloc Party: Silent Alarm, Paolo Nutini: These Streets, Arctic Monkeys: Favourite Worst Nightmare, The Thrills: So Much for the City, Art Brut: It's a Little Bit Complicated, Bright Eyes: I'm Wide Awake, It's Morning, The Thrills: Let's Bottle Bohemia, Babyshambles: The Blinding EP (allt detta kostade runt £60... hua. Men det var det värt).
2. "How to be British", en väldigt skojig "bok" som mer är en samling vykort. Cards Galore, £5.95.
3. Vi i vår familj have a thing för muggar. Seriöst. Dessa är inte ens alla vi köpte när vi var i London, och vi var bara där i 11 dagar. Jeebus. I alla fall, den första är min, min kära Starbucks-mugg med somrig design, tror den kostade £6-7. Sedan är "orignal"-Starbucksmuggen min brors, runt £5 tror jag. Pappa köpte Freud-muggen (det står "Freudian Sips" på den, och pappa tyckte den var ever så clever... har för mig att den var dyr. Kanske £10-12, från Freud-museet då.) + alla tepåsar jag snodde från vårt hotellrum när vi skulle iväg till flygplatsen och jag insåg att vi inte köpt en enda förpackning te i England. Hallå, hur lyckas man med det om jag får fråga?

1. Söt nyckelhållare i form av en oversize-diamantring, £6, Victoria & Albert museum, CD-fodral med Converse-skor på, £3 från Books, etc.
2. Gulligt (och spaciöst) smyckeskrin, £7, Marks & Spencer
3. Gigantisk svart-vit-blommig väska, £6, Primark <3

Jag inser att jag handlade på tok för lite kläder... men vi handlade nästan ingenting i början, det var mest de sista dagarna. Fy skäms på mig som inte ens tittade på skor! Jag som brukar vara så besatt. Men jag är ändå rätt nöjd med hur mycket jag lyckades släpa med mig hem (japp, jag fick låna plats i pappas väska, Anders väska, plus i bådas handbagage, och min egen väska och handbagage var ändå fyllda till bristningsgränsen... tjihoo! (:). Det är skillnad emot förra året i Grekland, då nästan det enda jag fick med mig var en ful Chanel-ripoff för dyra pengar. Aldrig mer, säger jag.
Det var allt för mig den här gången!

Gaaah. Min familj har precis dragit iväg till Centralen, för att därifrån bege sig med nattåg upp till Storulvån.
Helt fucking underbart att vara ensam hemma. Men min granne beter sig misstänksamt konstigt. Han har stört mig två gånger redan och frågat om "allt är bra". Ja, jag befarade nog ett och annat och ringde till slut upp pappa, och han medgav då att han kunde ha nämnt något om att jag skulle vara ensam i en vecka.
Jahapp, så nu är det lagom sköjj, när min medelålders granne är på Sheena watch 24-7.
Pappa har alltså satt honom att titta till mig, och hör han något misstänksamt så kommer han rusande.
Herregud. Okej, jag uppskattar att han oroar sig. Men att ge mig barnvakt? Nu är jag bara irriterad.
Hur fan ska vår host filmkväll host kunna utföras då??

Jag kände en pojke en gång i tiden.
Nej, en man var han visst, om inte för sin sofistikerade världssyn så åtminstone för sin ålder. Åh, honom gillade jag. Han dömde mig inte för mitt utseende, lyssnade på mina åsikter och kom med roade, något ironiska, kommentarer som uppmanade till eftertanke.
Han gjorde mig klokare, helt enkelt.

Så här i backspegeln är det självklart att ett förhållande av any kind skulle varit helt otänkbart. Det gjorde ont att bryta, visst, men när man är ung upplevs alla känslor så enormt mycket mer intensivt än när man blir äldre. Hoppas jag, åtminstone. För finns det inte ens en gnutta till chans att jag kommer lugna ner mig med tiden, att jag alltid kommer vara så extrem känslomässigt, ja, då vet jag inte vad jag tar mig till. Det känns totalt otänkbart.
Olevbart. Och jag vill verkligen leva.

Kanske ett lustigt sätt att uttrycka sig på.
Vad jag menar är att pojkar, män, ofta för att inte säga alltid får mig att bli sådär känsloextrem.
Häromdagen, till exempel.
Jag sa saker. Han sa en hel del mer.
Ensam hemma och med ett hjärta på bristningsgränsen.
Ja, konstiga saker utfördes, skall sägas.
Ett tag stod jag ute i ösregnet och filosoferade. Då hörde jag ett flygplan ovanför mig, ingenting ovanligt alls: vi bor relativt nära en flygplats.
Eftersom det är en vanlig grej, hörde jag hur annorlunda planet lät. Och såg hur lågt och krokigt det flög.
Tja, jag medger att jag överreagerade och hallucinerade fram en del detaljer. Planet kraschade naturligtvis inte.
Men jag blev rädd, förskräckt att det skulle göra det.
Jag tänkte, "herregud, låt det inte krascha, låt dem inte dö,
jag vill leva."
Sedan, när planet lugnt och fridfullt flygit ur mitt synfält,
"Åh, herregud. Jag vill leva. Jag vill inte dö."
Ni förstår att detta var en revolutionerande upptäckt.

Pojken har gjort mig glad i drygt ett halvår nu. När han sedan, alldeles nyligen faktiskt, bestämde att det var dags att göra mig galet ledsen, fast också tillåta att jag startade en konversation som gick
- Om du vill att jag ska, så släpper jag dig.
- Jag vill aldrig att du gör det.
blir jag inte lite förvirrad.
Åh, han är också en sådan där pojke som är en man. Och denne gör mig inte bara 200 kilo klokare, utan några matskedar äldre, med.
Äldre på det bra sättet, alltså. Äldre till sättet.
Han hjälper mig att inte vara så fasligt barnslig, men det tänker han alltså ta ifrån mig nu. För även om han säger att jag aldrig får sluta prata med honom, så inser han nog tids nog att det inte fungerar på det sättet, att han inte kan fortsätta att ge men ta tillbaka och
såra mig något brutalt tills jag är alldeles emotionellt söndertrasad
precis som honom.
Precis som han. Jag kan inte ens mitt modersmål längre.


Fy för den pojken som var så bra.

Åh, just det, häromdagen åkte jag till Grönan med bror och mor.
Inte för att det är så speciellt intressant, men ändå:

Gul klänning: Gina Tricot
Blommig väska: Primarks
Halsband (i form av ett ekollon): Dorothy Perkins
Sur vattenmelonssträng: Gröna Lund

Tog mig till och med tid till att titta lite på Tobbe Trollkarl. Man måste ju älska den mannen.

Jag är så fasligt överkänslig.
Jag tar allt som mina nära gör, precis allting, personligt. Inte bara personligt heller, utan för det mesta som dåligt dolda förolämpningar.
Som tur är har jag umgänge som kan få mig att inse hur otroligt dumt och onödigt det här är. Och visst, det var lite kämpigt, för att inte säga en total jävla pärs att komma på att, fasiken, jag gav visst den och den personen en massa skit för någonting jag trodde de hade utsatt mig för, men som egentligen bara var deras egna miserä och problem.
Ja. Livet är bra lustigt ibland.
Du är den oberäkneliga, unga tjejen med de vandrande ögonen.
Ska man le eller *skära skära gråta skära* för den personbeskrivningen? När jag inte ens är säker på att jag kan försvara mig, när jag inte kan säga att jag inte alls är sådan, det är ju till viss del korrekt, jag är ung, jag lägger märke till snyggingar, är det så fel av mig? Jag gör ingenting, det skulle jag aldrig drömma om, hur kan någon tro att jag skulle "byta upp mig" om det bara kom någon tillräckligt mycket hetare?
Herregud. Hur många män har jag ens riktigt lagt märke till under hela mitt liv? Man skulle kunna räkna det på ett par händer. Och hade dessa händer körts ner i en köttkvarn innan och bara, säg en 6-7 fingrar dem emellan var kvar, så skulle det previously stated fortfarande vara sant.
Alright, jag erkänner, jag är oberäknelig.
Men, ärligt talat, jag fäster mig inte särskilt ofta så där riktigt ordentligt vid folk. När jag väl gör det är jag inte dum nog att släppa taget för en idiotisk impuls.


Tja, jag kanske inte är en mästare på att förklara, men det beror delvis på att jag faktiskt inte vill att det ska vara glasklart. Samtidigt som jag gärna ser att mina närmaste kanske förstår lite mer än andra. Jag berättar aldrig allting för någon. Ni får plocka ihop det lite här och där för att det ens ska bli sammanhängande, och jag är ledsen för att jag är så hopplöst omöjlig.

Jag har oroat mig över en massa saker lately. Det är svårt att beskriva vad, egentligen.
Det där London-inlägget är på G, ärligt, det tar bara lite längre tid än väntat.


Det har varit en varm dag idag. Fönstret står öppet, men det börjar bli mörkt nu och jag tänder taklampan.
Då och då får jag besök av någon nattlig insekt.
När insekten flyger mot ljuset, när jag hör dess frenetiskt kämpande lilla kropp slå emot lampan, det är en "öppen" modell så den lilla saken har lyckats krypa in i lampan, jag hör hur den slåss mot hettan,
Jag undrar om det bara är jag som i panik rusar upp och slår av lampan, och oroligt övervakar när krabaten återhämtar sig,
Jag undrar om det bara är jag som är så förskräckligt rädd att göra illa någon.

Jag lovar att jag ska uppdatera med ett gigantiskt inlägg och tusen bilder från min London-tripp, om sisådär cirka en halv dag ungefär.
En rejäl dos lågpris-storkedje-shopping utfärdades vill jag lova.

Peace.