you only live once

Boken som jag skriver börjar med att en man faller genom glas.

Jag kommer inte ihåg hur jag ordade det, men jag minns att det var så vackert. Det stack i hans hjärta av glaskross, och i hans lungor och lever och vader och rygggrad. De små diamantformade bitarna fastnade under hans naglar och i hans trumhinnor och till och med i hans gomsegel. Det var vackert men groteskt. För en kort sekund vaknade han ur omedvetandet. Hans sista tanke var:
"Det gör ont."
En liten flicka som stod en-komma-två meter ifrån platsen där han landade började gråta. En knastrande klagan som producerade tårformade diamanter ur hennes ögon.
Hennes förälder rusade till hennes sida men det var för sent, diamantflickan kände hur knäna vek sig och hon föll, till golvet bredvid den redan fallne mannen,
hon, sovandes för ögonblicket, han, sovandes för evigheten. Blandandes öden. Blandandes diamanter.

Ögonblick jag gillar men inte tänker på så ofta. Fina, fula, perfekta, irriterande. Som strumpor som korvar upp sig i hålfoten. Eller som blå fjärilar med ögon på vingarna som ser världen i snabb oskärpa. Doften av regn på asfalt eller hår. Darret på ivriga händer, röster. Och ljusröda rosor på lyckliga kinder. Favoritögonblick.

En av helgens höjdpunkter utspelades ackompanjerad av the Libertines. I ett vardagsrum på ett tomt dansgolv. Folk i en soffa framför en teve. Med bubblig alkohol i udda glas. Och en lagbrytande polis och jag dansandes och sjungandes medan glashöljt uddabubbel lugnade andra hjärtan runtomkring. What a waster. Han blundade när han sjung refrängen. Jag dansade på tå.

Jag hade fina röstmeddelanden på min mobil. Har i mitt huvud. En människa jag träffade en gång som lämnade gulligare meddelanden och sa sötare saker än jag mindes honom som person och personlighet. Bara sweet talk. Men det var gulligt sweet talk. Jag tyckte om att höra när han promenerade i blåsten längs Riddarfjärden med en cigarett i mungipan och han huttrade när han frågade om vi skulle dricka kaffe tillsammans. Och hur han började en mening med snäll inställsam röst men insåg i mitten av den att det var för falskt och avbröt sig själv med ett väldigt brittiskt, väldigt gutturalt "oh bollocks, do you want to go out with me?" Från sirap till motorolja.

När jag träffar er, ni de ytliga bekanta. Och det känns som att jag bara glider förbi er, och ni mig. Som såpbubblor på en sommaräng. Kanske snuddar vi vid varandra, men vi svävar fort förbi i vår egna euforiska tomhet och vidare till något. Något Större, Bättre.

En gång för inte alltför länge sedan gick jag hand i hand med en knarkarindiepojke genom sommarstockholm och kedjerökte nervöst av gammal vana. Vad som än hände sen så var det ögonblicket ett fint ögonblick. Och de få timmarna som följde, och de som varit innan. När vi hade legat sida vid sida på en gräsig fläck någonstans vid vattnet. Ömsom skrattandes, ömsom tysta. Och när vi höll varandra om midjan påväg till tunnelbanan. När han inte vågade kyssa mig och bad om ursäkt för det. Rodnade.

Flyende sommarnattsminnen. För flera år sedan när vi sprang bara vi, vi alla, när vi fortfarande var som en Enhet, när vi existerade i symbios, när vi sprang skrattandes med håret svävande efter oss som guldmantlar. Och skrattgropar som bara framträder när något är så där oförklarligt och hutlöst roligt. Det var kanske sommar runtomkring men vi stod på kanten av vår ungdoms höst och vi föll ohjälpligt in över vinter, vi dog lite inombords trots att andra delar kanske vaknade. Vi kommer inte ha fler sådana ögonblick för vi kommer aldrig vara så oskyldiga igen. Kanske att vi anade det då, men vi insåg det inte och vi var lyckliga. Vi oskyldiga unga. Sprang sprang genom natten, som var ljummen mot spända vader. Varma händer. Vita tänder. Och skrattgropar som bara framträder när något är så där oförklarligt och hutlöst roligt.

Eller andra nätter, senare nätter. När man druckit alkohol och tycker att fan vad livet är bra. När man behöver dricka alkohol innan man kan tycka att fan vad livet är bra. Och man springer utav bara tusan för att man hört pojkar, blivande män ropa. Bröla. Och man brölat tillbaka. Och insett att för i helvete, de är ute efter värmenärhetfriktionutmattning och varför uppmuntrar jag dem?. Då man tagit sin rädsleskrattande väns hand och sprungit som en tävlingshäst på uppåttjack genom hela staden. Runt runt vid vattnet, svart spegelblankt. Genom hotfulla skogar, förbi lutande ekar. Massa tunga mansfötter som envist följer efter. Adrenalinet som gör att man fortsätter, upp upp uppför backen, förbi det gamla mentalsjukhuset. Nu har vi nog skakat av oss dem. Adrenalin. Som gör att det inte är hemskt, bara roligt. Ja kanske att det är alkoholen som gör det förresten. Gör så att själar som behöver alkohol inser att fan vad livet är bra. Som får vänner att diskutera spöken klockan tre på natten i ett tomt hus. Som övertygar dem att det inte är riktigt så öde som de skulle vilja.

En lång pojke som jag knappt känner alls, knappt pratar med. Som är lite ensam kanske. En lång, lite ensam pojke jag inte känner som kom fram till mig helt oförhappandes och började viska i mitt öra. Om fina saker som jag glömt nu. Men som betydde något då, i sammanhanget. Och han fick böja sig framåt mot mig för att jag är så liten. En lång smal, en kort tjock. Perfekt radarpar i ögonblicket. Han skrattade, men han skrattade så dovt att det bara var jag som hörde och det kändes som att det var bara för mig, det där skrattet. Hans hår föll ner över mina ögonlock. Beblandades med mina långa fransar. Lockigt hår och mörka fransar. I dans.

I en främmande lägenhet efter en fest. Sovandes. Med en rad vänner till vänster om mig, och bara en blondlockig pojke till höger. Plötsligt en blondlockig pojke på mig. På min nacke hals axel armbåge mun. Hela natten, "sovandes". Men inte "sovandes". Men nackehalsaxelarmbågemun. Och viskningar. Leenden. Och för att han på morgonen precis innan han ska gå ligger bredvid mig och vill ha mitt nummer, får det och lovar att ringa. Och ringer när han fortfarande är där bredvid mig. Säger "Jag lovade ju" i telefonen, ler och lägger på.
Fnissar.

Och det var på natten under stjärnorna som du sa åt mig att kyssa dig långsammare. Bara för att du ville att ögonblicket skulle vara längre.

Helgen var ett konstant huller om buller. Allting hände samtidigt. En utdragen, evig Samtidighet. Som tog slut. En evighet som tog slut. Eh ja, så kändes det i alla fall för ett förvirrat Jag. Det kändes som att jag led mig igenom det jag gillade mest. Eftersom jag kände att jag inte förtjänade att må bra. Eftersom jag visste att jag skulle må så här jävla fucking kuk-dåligt som jag mår nu.
Men egentligen vill jag inte skriva det här för jag AVSKYR emobloggar, jag vill inte läsa om andras miserä så varför ska då jag vara lika dålig och skriva om mina utbroderade negativiteter? Nej vi glömmer hur pissigt jag mår och så tittar vi på bilder från när allt var prima, när jag umgicks med med er. Ni. Ni vet vilka ni är. (hoho, som alla som tar emot något B-pris säger när de håller tacktal. typ som när Bono får ett MTV Award. då säger han, "thanks for this award, it really means a lot to me, eliminate poverty now!, and to everyone without whom i wouldn't be here today, YOU KNOW WHO YOU ARE!")




Jag är odrägligt stolt över vissa bilder jag tagit på sistone. Speciellt de två sista bilderna här. Michelle på den näst sista ser jäkligt indie ut för att vara utklädd till häxa. Och jisses vad hon passar i flätat pannband.
Och den sista bilden. Tog jag på Ace i fredags. På en människa jag inte alls känner. Som jag sprang fram och kramade precis efteråt, för att hon var så himla gullig och ställde upp på foto fastän jag kunde vara vilken galna främling som helst. För att hon gjorde hela bilden. För att bilden gjorde hela kvällen.
Och sedan dansade vi vidare i natten.

Jag läste att du läst vad jag skrev. Du sa vad jag egentligen visste, och vad jag skrev var överilat, jag vet. Men jag höll tyst i typ ett halvår. Det kändes förjävligt, och jag tror att du märkte det på mig. Jag tror alla mårkte det. Du vet säkert själv hur det är, man knallar omkring med allt det där precis under skinnet och det gör ont och bränner och till sist bubblar det upp, försiktigt, oskyldigt, som de första sega blåsorna i kokande skinn. Jag försökte trycka ner det men det går inte i all evighet. Så även fast jag vet att dina inre stormar fick dig att agera på ett visst sätt, så kvarstår faktum att ens handlingar alltid påverkar andra människor. Och att vissa, som jag, är lite skörare, gråare, dystrare. Som miljövänligt papper. Icke-klorblekt. Du kanske är det. Kemiskt behandlad till perfekt snövithet.
Jag, betongfärgad och spräcklig som elefanthud. Du, benvit och lite vassare, lite hårdare. Elefantspräckligt och benvasst.
Men jag tror att du är bättre än vad du tror, och inte lika hård som du låtsas vara. Jag säger det med vördnad, det är en fin komplimang. Människor ska vara mjuka. Och jag tror du låtsas vara tuffare än du är för att omständigheterna krävt det av dig. Omständigheterna har krävt mycket av mig med.
Egentligen vet jag hur det är. Så här. Ni är egentligen socialt (och eventuellt emotionellt) osäkra. Det är okej, jag med. Bara att ni sörjeligen "låter det gå ut över andra", som tonårspsykologen på tidningen Frida säkert skulle orda det. Och jag är också svag. Jag är återvunnet papper, grått. Som en blöt morgontidning halvt upplöst i grönt badkarsvatten. Blöta tidningar står sig inte så bra emot glansiga fashionmags. Jag vet inte om du är glansig på insidan, men du är det definitivt på utsidan.
Och jag skulle kunna försöka hjälpa, men du vet det är svårt och du vet det är många som försökt och misslyckats. Jag försökte. Men det enda jag fick tillbaka var blöblöblö. Blött papper vill torka, inte dränkas. Inget mer pushing around. Var vad jag krävde. Och när det möttes med mer hån, gav jag upp.
That's right, jag gav upp. Jag försökte hjälpa någon som behövde mig och gav upp. Ja, nu överdriver jag kanske litet. Men det kändes som att jag, för en lång lång tid, var den enda som förstod, eller som försökte. De andra bara stirrade. Oseende, snabbt dömande.
Jag är en sådan som vill ha något tillbaka när jag anstränger mig så för att rädda någon. Eller inte rädda, för jag är inte moder Theresa och jag är inte snäll. Jag är mänsklig. Kräver något i utbyte.
Jag vet inte vad jag säger. Jag tycker att det gick bra i början men sedan gick det neråt och ingen av oss orkade ta itu med det. Så alla små saker som kan komma emellan oss gjorde det, och fastnade som smält isglass på barnkinder. Det har gradvis klibbat ner våra huvuden och inställningar gentemot varandra ända sedan vi först sågs. Och nu är det för sent.
För vi är nog båda alldeles för uppe i annat, klegget tar för lång tid för att lösas upp helt. Och vi är nog alldeles för trötta på hela den här charaden för att orka med den tröttsamma processen av att späda ut isglasskletet med vatten. Fuck, hela det här inlägget är ett stort jävla vattenglas i våra metaforiska barnansikten. Men det är alldeles för lite. Som att försöka släcka en diskotekbrand med vattenpistol.

Nog av Att Försöka Förklara. Det låter som att jag ursäktar mig och det gör jag inte. Jag tycker inte att jag överreagerade, ni behandlade mig som skit. Folk mobbade er så ni behövde någon med lägre rank att klanka ner på. Jag var den enda på din sida och du besvarade mitt stöd genom att köra över mig mentalt, som ett brännande strykjärn över en intet ont anande sidenkjol.
Ironiskt, Alanis. Mycket jävla Ironiskt.
För vem har du nu? Precis.