you only live once

när jag går ut mitt i natten och ner till snabbköpet så hejar mannen i kassan alltid alltid på mig. han säger
"how are you tonight, swedish girl?"
och han frågar om jag mår bra när jag är trött,
och jag säger
"jag har tenta imorgon"
och han ler och nickar och säger,
"så du ska plugga hela natten? du vet var red bullen finns"
och jag blir så melankolisk
för att han vet vem jag är och hur jag mår och jag vill inte lämna det här,

jag vill hem men jag vill komma tillbaka,

jag har så himla mycket rötter överallt och trots att världen är min kruka så är den inte stor nog,
jag är rädd att min vikt kommer få den att krackelera,
kan någon bara omplantera mig någon större stans

jag vill inte vara så
utbredd

härmed döper jag den sista bilden (och varelsen som figurerar på den) till Det Genetiska Mästerverket. är ni inte lyckligt lottade som fått vara med vid ett så stort tillfälle så säg.

måste läsa om ted hughes nu. och sylvia plath. har en tenta om sju timmar och jag har inte riktigt koll på vad det är jag ska göra än. känns stabilt.

sen efter det är jag KLAR och då ska jag festa ihjäl mig, dansa tills jag svimmar och bli så kär att själen dör.
men det är ju sånt man gör när man är 20 och vilsen i världen och i hjärtat och bara vet hur det är i stunden eftersom det bara är stunden man lever i, det är bara nu jag är vid liv, jag lever just nu och det är allt jag vet och det,
det är ju så det är att vara 20,
jag vill inte
jag vill inte växa upp
det är bra som det är
jag vill vara förvirrad och försvunnen och jag vill att mina känslor ivrar till och virrar bort,
det är intensiteten

jag måste komma ihåg att stanna upp och uppskatta den det här detta fina denna känsla denna ungdom

jag har aldrig varit mer vid liv än jag är i just det här ögonblicket,
jag måste komma ihåg hur det känns,

tre veckor kvar. jag kommer sakna den här fina staden.

(och den här fina pojken.)

vi begav oss på nattlig vandring i området. vi gjorde förbjudna saker som att stå på kungliga plintar och gå på kungligt gräs. det kom först en, sedan två nattvakter och lös med arga ficklampor på oss. en polisbil körde förbi, vevade ner rutan och sa: "love, i wouldn't do that if i were you. i'd run!" haha. eller.?

vi hittade en läskig park. som vi sprang in i. (så klart.)

sen tog vi oss hit (där wordsworth, för drygt 200 år sedan, skrev den här dikten).

och innan vi gick hem hoppade vi över staketet och ner på themsens botten. sen kom fler poliser och vi sprang iväg mot lambethtunneln. efter det promenerade vi via emperial war museum, vi skulle ta en genväg genom en park men det satt en ytterst skrämmande man utanför en stängd pub på en öde gata och han ögnade oss så ihärdigt att vi vände och gick ut på huvudgatan igen. och tog en omväg hem.
och när vi väl var hemma såg det ut så här ungefär (och inte nå värst skrämmande alls):

och jag orkar inte för jag kommer verkligen, verkligen sakna den där mannen.
men men.
vad gör man.

noel + russell. jatack.

pojken plattar håret till soulmusik. han ooh-ar och aah-ar och svänger höfterna och höjer ögonbrynen och böjer håret och
vi ska gå ut och gå,
promenader hemma i sverige brukade kännas så, jag vet inte.
det är bara annorlunda nu, det känns fortfarande overkligt och avlägset att gå över waterloo bridge över the strand via london bridge till piccadilly, och sen genom china town och covent garden hem igen. fortfarande efter åtta månader känns det så. jag bor här men det här är inte min stad, eller jag vet inte hur det känns när en stad är ens, stockholm var aldrig för mig,
vet inte vad jag menar eller vill eller velar
jag tar inte staden på allvar eller så tar jag den alldeles för seriöst
och det är därför jag inte känner mig hemma här
heller
men kanske handlar det inte om att hitta sitt själsliga hem,
kanske handlar det inte om att bli lycklig eller bli kär eller bli vuxen,
kanske handlar det bara om att bli sig själv och
lära sig att inte leta efter sådant som inte går att hitta

i helgen var vi ute jag och pojken och det var lite fint för vi drog med claire och roberto till en dyr del av london och så gick vi lite genom lummiga parker och välskötta trädgårdar och kom fram till en huvudgata och vad som såg ut som ett butiksfönster,
och vi knackade på trots att det var mörkt och det kom en kvinna i svarta svala slöjor och öppnade och det var tända ljus överallt och vi gick genom ett nersläckt, tomt rum och vidare ut till bakgården och där
var det ljus
och där
stod regissörer och konstnärer och folkibranschen och pratade om tracey emin och spöken och acme och hemliga skådespelar-ordrar.
och vi fick se en hemskt fin trädgård som var alldeles kuslig och jurtjyrkogårds-aktig i nattljuset och en gammal herre i basker riktigt myste av att skrämma upp oss,
vi gick vidare,
allra allra allra längst in på gården,
in i ett trädgårdsskjul
det var inrett som en gammal biosalong och en antik filmprojektor lystes upp med hjälp av en enda glödlampa
och en regissör i femtioårsåldern med zebrarandig bikerjacka på sig visade charlie chaplins brors filmer och 1910-tals skräck och den första tecknade filmen (om en dinosaurie) för oss och bjöd oss på red stripe och rödvin ur plastmuggar
och det var så fint fint fint och åh jag kan inte förklara
sen
sen delade vi på oss och det var meningen att jag skulle hitta hälften av alla jag känner i camden,
det blev inte så,
det blev jag och pojkformade sällskapet och dans till acceptable in the 80's och sånt är ju bra för själen osv osv.
då såg vi ut så här tydligen, fint att man ser så bra ut. gillar sista skräckfilms-screenshotten mest tror jag.


nu ska jag hem till pojken för han sms:ade och sa att "din idiot, jag kommer sakna dig fattar du väl
och jag vill inte vara eländig men kan du ta och skynda dig hit så jag kan kyssa dig nån gång"

& jag försöker fånga brittiskheten jag ser på vägen hem till honom,
överallt finns den, i rosorna i tegelstenarna i luften i ruset i folket;

en kvinna i förkläde hämtar post och hon suckar ner i brevet mellan hennes rynkiga händer och rynkade ögonbryn,

klädstrecken sträcker sig över molninga skyar, och de är som kritränder på barndomsväggar,

en räv springer över vägen, svansen svajar kavat och jag blundar väl mest mentalt för sånt som är oundvikligt + stort.

en kroppslös man ropar "but harry, i could learn to love you"
och ekot av hans känslor studsar mellan husen över taken genom atmosfären upp i universum

och hur ska vi någonsin kunna uppskatta eller förstå eller känna sann lycka
om vi aldrig erkänner den ännu sannare misären?